• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Ragunda 100 miles – när pannbenet är lika hårt som alla höjdmetrar

Ragunda 100 miles – när pannbenet är lika hårt som alla höjdmetrar

Det skulle bli sommarens tuffaste lopp. Sommarens längsta och jag ville så gärna köra under nio timmar. Jag visste redan innan att jag inte tränat så pass mycket distans som jag borde och att ryggen med all säkerhet inte skulle hålla. Jag visste däremot inte att det skulle bli en sådan kamp mot tankar att bryta, mot andning som kändes ovanligt ansträngd och knän som började ömma. Men någonstans vann pannbenet den där lördagen i Hammarstrand. När kroppen inte var på topp men det ändå gick och att det är nyttigt i bland att känna att kroppen faktiskt inte alltid går på räls. Vi kör en racereport och den blir lång. De tenderar att bli det efter långa lopp. 

Omslagsbild av William Falk

Innan start

Vi åkte upp till Hammarstand på fredagen. Jag hade tagit ledig för att hinna förbereda lite. jag smååt hela dagen för att kompensera riktigt dåligt matintag under en längre period. Jag visste att jag skulle behöva all energi jag kunde få i mig och att det skulle bli avgörande om jag åt innan. Inte alltid det lättaste när aptiten inte varit som den brukar på senare tid.

Vi åt pizza på byn tillsammans med Jocke och Jimmy innan vi åkte till Racemötet. Jag var nervös. Inte för själva tävlingsmomentet utan för att inte orka. Det är sällan jag är rädd för det. Jag är lite naiv inför större utmaningar. Tror att jag kommer i mål oavsett. Där på stolen i konferenslokalen insåg jag att 16 mil var galet långt. Galet långt om man inte föreberett sig noga. Jag mindes alla backar, alla tuffa stigar och alla långa grusvägar från 2016. Jag mindes också hur stark jag hade känt mig då. Hur många mil jag drog Hasse. I år skulle vi inte åka tillsammans.

Vi installerades oss sedan hos Flemming och Anna-Karin. Åt chips och ordnade med nummerlappar medan klockan sprang i väg. Kvart över fyra på morgonen skulle vi vara på hotellet för frukost. Fler timmar på cykel än sömn skulle det bli. Somnade och sov oroligt och var ganska groggy när jag vaknade.

Trots att vi hade mycket tid kom vi till startfållan i sista sekund. Under de tio minuter det tog att cykla till starten kände jag att det skulle bli en jobbig dag. Andningen var tung och ansträngd och jag frös trots benvärmare och armvärmare. Skyndade mig att ta av överdragskläderna och starta GoPron. Nationalsången spelades och jag fick gåshud. Snart dags och jag är lite orolig. Över att inte orka, att gå på rött redan i startbacken och bli ensam ute på grusvägarna.

Till matdepån vid 99 km

Starten går och jag trampar sakta ut ur startfållan. Första kilometern av 160 går bakom en mastermotorcykel som verkligen kör i masterfart. Vi slingrar oss genom elljusspåret medan solen går upp vid bergen. Det tjuter av bromsar, några försöker ta sig förbi och jag tänker att loppet inte avgörs här. Det gör det senare när tiden börjar ta ut sin rätt och man får betala för en hård start. Jag skämtar lite med Hasse att vi bara har 16 mil kvar. Det känns häftigt att vara i startfältet. För det är ett gäng galningar som gör det här tänker jag. Som frivilligt betalar och utsätter sig för en sådan tuff bana. Jag trycker igång GoPro-kameran och tänker att det är bra att jag har den med mig. Något att fokusera på och planera små snuttar att filma. Det lurar hjärnan när jag blir som tröttast.

Jag bryter. Jag har ändå gjort det här gång förut.

Vi kommer ut på grusvägen och fältet spricker upp. Några drar i väg och jag hittar en bra växel att gå. Tar mitt tempo och håller igen. Hejar lite på publiken som står efter banan och pratar lite med Hasse och Martin. Hör Martin säga att det är konstigt att gå ut så lugnt i en tävling. Jag lämnar Hasse och Martin bakom mig och passerar flera cyklister uppför den första ganska lätta stigningen. Men jag vet att det bara är början på den jobbigaste och grymmaste starten av de startbackar jag tagit mig uppför. Vi ska ta oss nästan 300 höjdmeter på ett par kilometer där backen övergår till en skön stig som dessvärre går utför, vilket betyder att vi måste upp igen. Jag ligger bakom ett par cyklister och får hålla igen och tänker att det är bra. För även om känslan är att jag kör lugnt skvallrar pulsen om något helt annat. Jag känner mig lite orolig över att den är så hög. Orolig över att inte orka så länge på den här nivån som jag annars klarar i flera timmar.

 

När jag når nästa klättring på grusväg petar jag min lättaste växel och försöker andas. Försöker att få ned pulsen men det flimrar för ögonen och jag vill helst kliva av. Men gå i en grusbacke? Det finns inte på kartan. Jag får vila på grusvägen sedan. Den som är lång och svepande. Trots att jag nästan vinglar på vägen går jag om några cyklister och tar in lite på de framför. Hör hur jag andas tungt och tänker att det är bra att jag nyss stängde av GoPron. På cykeldatorn räknar Stravas livesegment ned och jag ser att jag är nästan 20 sekunder långsammare än mig själv för två år sedan. Varför favoritmarkerade jag segmenten för? Hur många av banans segment kommer att dyka upp och påminna mig om att det inte riktigt är min dag i dag?

Ute på grusvägen försöker jag trampa ur benen lite och tar den första gelen och saknar Hasses sällskap. Saknar att prata med någon, höra hur det går, om tempot känns bra. Saknar att peppa någon och berätta att det är ruskigt fint när solen går upp. Tänker att det blir många långa timmar i dag och hoppas att någon kommer i kapp så jag får sällskap. Annars bryter jag. Jag har gjort det här förut. Känner hur bakdäcket ålar sig på gruset och tänker att det är rullgruset som spelar ett spratt. Får till slut häng på tre killar och blir lite gladare. Jag vet att första riktigt långa och fina stigpartiet kommer. Väl inne på stigen har jag fyra cyklister framför mig och jag släpper på lite. Ignorerar att ryggen gör ont och sätter i gång GoPron och inser att jag har filmat flera kilometer grusväg. När vi når väg igen trycker de på och försvinner innan jag hinner reagera.

Ett par kilometer innan andra depån kommer en kille från Sollefteå i kapp mig, Claes, han pratar obehindrat och jag får något annat att tänka på. Vi pratar cykel och om förra året. Han hade åkt fort då. Jag känner att tempot är lite för högt men är så glad att få sällskap. Jag tar en mugg sportdryck i depån och Claes trycker på och försvinner. Jag bryter nu tänker jag. Det här är inte roligt. Men så knäpper jag på kameran igen och säger att jag ska åka i mål och få en tröja. Out:ar man något på film måste man hålla det. 

Om han fortsätter köra så här hårt så svimmar jag när som helst.

Jag matar grusväg och försöker hålla tempo men det känns segt. Som om jag tappar sekunder efter sekunder till andra dam. Hon kanske har hittat några att åka med och tar in. Jag känner mig jagad men samtidigt uppgiven. Jag orkar inte riktigt men vill inte ge upp. Tänker på hur jag morskt förkunnade på filmklippet jag precis gjort. Om jag ska ta mig i mål och få den där finischertröjan. Det får ta sin tid. Cykeldatan visar strax över fyra mil och jag längtar efter att få träffa Cissi om några timmar men först ska jag passera två depåer.

Strax innan ett stigparti hör jag hur det rasslar till bakom mig och någon som säger att jag ska passa på att gå ned i klungan och vila. Jag bestämmer mig för att göra det så fort stigparitet är över. Glad över att få höra några röster och få sällskap. När stigen går längs med vägen ser jag Jimmy stå och heja och förstår tills lut att det är Jocke som ligger på mitt hjul. Jag hinner inte mer än att säga att hej innan det smäller till bakom mig och Jocke går i backen. jag slänger nervös blickar bakåt och saktar ner. Ser att han får hjälp av Jimmy och några till fortsätter lite avvaktande. Han får hjälp och jag behövs inte.

Jag fortsätter och kommer ut på väg och vet inte om jag ska backa bakåt, de kanske hänger av mig. Till slut orkar jag inte dra och släpper förbi. Blir så glad när jag ser att Hasse ligger på tredje hjul. Äntligen. Äntligen får jag sällskap och Hasses bakhjul är tryggt. Killen bakom Hasse släpper in mig och jag får återhämta mig lite. Berättar att jag inte är så pigg och att pulsen är hög. Hasse ser pigg och stark ut och kör så bra på stig. Tempot är lite för hög men jag tänker hänga med så länge jag orkar. Jag vill inte bli själv igen.

När Hasse går upp och drar i en backe spräcker han klungan och jag biter i. Känner hur det pirrar i armarna och det är tungt i bröstet. Fortsätter han köra så här så svimmar jag. Men han fortsätter i samma tempo och jag är nästan gråtfärdig och får ur mig att jag försöker hänga på så länge jag kan och att han inte behöver ta hänsyn till mig. Jag har ännu mer ont i ryggen och känner hur ett knä ömmar. När nästa backe kommer ger jag mig inte. Där uppe väntar utförsåkning, det minns jag för förra gången. Det är bara att kämpa.

Vi kommer upp och jag är fortfarande med. Släpper på utför och vet att tredje depån väntar. Där finns det bullar. Vi rullar in i depån och Jimmy möter upp med kexchoklad. Jag blir så glad men orkar inte le. Äter och dricker och försöker tänka att jag klarar det. Frågar hur det är med Jocke, får höra att han är på banan igen och inte bröt efter kraschen.  Jag glömmer bullarna och trampar i väg med munnen full av torr kexchoklad och vet att det väntar en lång backe. Försöker att inte tänka på att det återstår 11 mil.

Akta dig för rötterna mamma

Det är häftigt när det vänder. När kroppen plötsligt börjar vakna. Allra häftigast är det när det sker oväntat. Ned mot hängbron vid Döda Fallet var jag som allra tröttast. Pulsen lika hög som innan och ryggen värkte. Jag sänkte sadeln och rullade ned för den fantastiskt fina stigen och försökte återhämta mig. Tänkte återigen att jag nog ska kliva av. Nästan 6 mil på cykeldatorn, inte ens hälften av det som skulle avverkas under dagen. Det skulle aldrig gå.

Så i en sväng får jag se en bekant figur. Jag tror först inte att jag ser rätt. ”nej, nej nämen HEJ” Där står Cecilia med ett par gels i händerna. Hon som först skulle dyka upp efter 85 km. Hon springer med en stund och jag bromsar in och känner hur energin kommer tillbaka. ”akta dig för rötterna mamma. Går det bra?” Jag svarar att det gör det. Att det går så bra. För precis just då gjorde det. Hon springer med ändå ned för backen mot hängbron där hennes kille William sitter och fotar. Jag får ännu mer energi. Vilken kick.

Foto William Falk. En helt underbar bild!

Efter hängbron kommer en av banans roligaste singeltrack. Jag hittar flytet och leker mig över rötter och försöker ta svängarna snyggt. Säger till Hasse att stigen kändes så mycket lättare än förra gången då vi studsade fram på hardtails. Jag känner att jag drar i väg lite och får första gången hejda mig lite för att Hasse inte ska tappa. Inte ens den långa gräsbacken upp mot grusvägen till Lien känns övermäktigt. Jag växlar ned och låter benen jobba. Hoppar av en liten stund och fortsätter sedan cykla. Uppe vid asfalten står ett äldre par och hejar. Ropar att de följer mig utan att jag vet om det och jag börjar gråta av rördhet. Vi tar oss an en lång grusväg och jag minns att jag var rädd för fallande träd förra gången då det stormade. Nu skiner solen och det är faktiskt ganska varmt. Bakom oss har vi en kille som kämpar. Snart utför tänker jag. Snart depå igen och snart kommer jag få träffa Cissi igen.

Foto: Jimmy Edlund. Vi är precis på väg in i den fjärde depån i Lien. Jag har fått ny energi

Strax innan depån dyker Jimmy och William upp igen och hejar. Jag orkar le och får ännu mer energi. Knäpper i gång kameran och filmar utförslöpan ned mot byn och tänker att Ragundadalen är galet vacker. Att jag vill bo där det finns kor. Jag borrar ned mig och vi bestämmer oss för att hoppa över stoppet och i sista sekund ser jag Cissi stå vid sin bil. Hon är överallt tänker jag. Precis överallt.
Backarna som avlöser varandra tar inte slut men jag räknar ned höjdmätarna i cykeldatorn. Bara 1000 stycken kvar nu. Vi kommer i kapp killen från Sollefteå och blir avhängda när han och hans sällskap spurtar i väg.

Vi passerar skogen vid Pålgård,  ett av ställen det brunnit på under sommaren. Fascinerat ser jag hur träden är höstfärgade och marken svart och bara några meter längre bort grönt och lummigt. Läskigt och vackert på samma sätt. Jag huttrar lite och när Hasse stannar för att kissa drar jag på mig vindjackan som legat som obligatorisk utrustning i väskan.

Vi tuffar vidare och blir snart i kappåkta av Jocke som jagat hela vägen från där han kraschade. Han är blodig och har lite ont i huvudet men är glad. Starka människa tänker jag när han drar i väg. Strax därefter möter Jimmy oss och berättar att Cissi står lite längre fram. Äntligen tänker jag och vi får en liten paus. Jag äter godis och byter sportdrycksflaska. Inte långt kvar till Högforsen och matdepå. Jimmy hjälper mig att pumpa luft i bakdäcket som varit alldeles för mjukt. Det var inte rullgruset i början som var halt och inte undra på att det känts tungt på vägarna. Vi rullar vidare.

 

Från 100 km och till mål

Jag frågar Hasse lite försiktigt om han är hungrig. Själv är jag mätt på socker och vill inte ha pasta. Vi bestämmer oss för att hoppa över maten och bara dricka lite kaffe. Jag fryser och längtar något varmt. Knäna ömmar allt mer och jag börjar bli riktigt sliten igen.

Vi gör ett kort stopp och Williams mamma kommer fram och hejar. Vi pratar en stund och jag får återigen lite ny energi. Det är bara 6 mil kvar nu. Mindre än hälften och att det egentligen är ett långlopp i längd mätt är oväsentligt. Jag har lite målvittring och vet att det väntar ännu mer av Högforsens fina stigar. Sådana där tallmostigar som är underbara att köra oavsett hur trött kroppen är.

Vi rullar ut ur depån tillsammans och hjälps åt med med dragjobbet. Först fina stigar och jag njuter av cyklingen. Den som jag gillat så mycket förra gången. Det går inte fort men de går framåt. Vi ser någon cyklist framför oss och hör någon bakom oss. Hoppar av och går när det blir för brant och ligger på utför.

William dyker upp när vi minst anar det. Peppar och fotar och efter 15 km står Cissi i skogen och ropar. Vi får påfyllning av sportdryck och energi och sätter fart mot Hammarstrand. Tuggar grusväg mot Köttsjön och får regn på oss. Milen tickar på. Vi är tysta och fokuserade ena stunden och pratar bort trötthet strax därefter. Jag övar kurvtagning på rullsgrus utför och vi skrattar uppgivet åt alla backar. Räknar ned höjdmeter och längtar mål. Till slut blir backarna bara något att ta sig uppför. De blir inte jobbigare eller längre utan bara något vi måste klara. När man ger upp och tänker jaha en till. Ja ja, det är bara att trampa.

Jag sträcker på ryggen och tänker att det är bra att den inte gör mer ont än vad den gör. Jag byter position och står upp för att vila rumpan som är öm. Masserar två ömma knän. Peppar Hasse för att peppa mig själv. Vi passerar en cyklist som inte orkar hålla vår rulle. Får flera kilometer utför innan vi kommer ned till Ammer och inte har många mil kvar.

Nu lägger du dig på hjul och så kör vi i mål

När vi passerar 20 km skylten händer något i benen. De känns starka och snabba. Jag kollar snabbt på cykeldatorn och inser att vi inte kommer nå nio timmar men att 2016 års tid är inom räckhåll. Jag har dragit en lång bit och fortsätter. Struntar i att axlarna värker och ryggen skriker. Jag ska i mål. Jag ha min tröja och jag ska slå min förra tid. Hasse sladdar bakom men biter sig fast. Precis som förra gången skrattar vi lite uppgivet åt den steniga och kluriga stigen längs med riksväg 87. Jag tänker att arrangören Flemming är en liten sadist som väljer en svår stig i stället för att åka längs med asfalten. Tänker att han skrattade lite när han drog banan. Åt oss trötta och möra cyklister.

Vi kämpar mot Zorbcenter där Cecilia ska stå för sista gången. Jag vet att det är 14 km därifrån och det väntar rolig körning med doserade kurvor i en fyrhjulingsbana. Jag vet att det några lätta kilometer genom  hammarstrand och att den jobbiga stigen vi åkte 2016 inte finns med.

Jag får pepp av Cissi och Jimmy,  äter chokladbollar och känner mig stressad. Förväntar mig att det ska dyka upp en dam in mot depån. Hasse tar det lugnt och jag känner att jag nästan står och stampar. Jag vet att han är så trött att han inte orkar dra en meter till. Jag tänker inte åka i från honom men jag vill i väg. Jag drar honom till mål tänker jag oavsett hur jobbigt det än blir. Vi har hjälpts åt och även om jag riskerar att om bli omåkt gör det inget just då. Vi åker i väg och ropar åt honom att nu lägger du dig på hjul så kör vi mål.

Hasse hänger på så gott han orkar och jag känner mig som ett dieselverk. Även om benen är stela så finns det kraft kvar. Tänker flera gånger hur häftig kroppen är som ändå orkar efter så lång tid. Orkar ta i lite extra, orkar öka tempot trots att den helst av allt vill lägga sig ned. Hur lättlurad hjärnan är efter många timmar och 14 km plötligt är ingenting. Det är en snabbrunda en helt vanlig kväll. Det orkar jag ur trött jag än är. Det är mindre än en tävling i Jämtlandserien.

De doserade kurvorna jag längtat efter ger energi och jag trycker på. Tjoar och leker. Bestämmer mig för att trycka på i de små knixarna. Hasse kommer efter och ser blek ut. Jag peppar för att själv orka.

Sista långa backen kommer och jag håller igen för att inte Hasse ska tappa. Sista höjdmetrarna tänker jag. Sedan platt och lätt utför. Snart mål. Snart en kall cola och hamburgare. Snart Cissi igen. Vi kommer upp för backen och jag trycker på och Hasse lyckas hålla rullen. En mil kvar. En endaste mil kvar och vi kommer att ta oss i mål.

När 5 km skylten kommer känner jag målvittring. Funderar på hur lång tid 5 km tar. 12 minuter? 15? Jag trampar och struntar i att det gör ont. Slänger några oroliga blickar bakåt men ser ingen annan. Framför oss har vi en cyklist och jag tänker att jag ska försöka komma i kapp. Det ger lite extra motivation. När datorn visar att det är 3 km kvar vet jag att vi kan slå vår gamla tid. Spåret på Katrinatoppen är ungefär lika långt och det tar 8 minuter i lugnt tempo och det är enbart singeltrack. På grusväg går det fortare. Jag vågar säga det till Hasse och ber honom hålla i så persar vi.

Vi kommer ned i Hammarstrand och ut på trottoaren. Jag tittar på klockan och ser att vi har många minuter till godo. En sväng till, en liten backe sedan in på grusgången upp till Trätojordsbacken och målet. En sista backe sedan mål. Jag trycker på för att försöka gå om cyklisten vi tagit in på men ha har en växel till. Hasse försöker gå om men tappar lite och jag spurtar. Åtminstone gör jag de i tanken för det går inte fort.

Hans och Erik från stan hejar vid mål, lite längre fram står Cissi och William och hans familj. Jag rullar över mållinjen och ramlar av cykeln. Benen vill inget mer nu. Stänger av datorn som stannar på 9 timmar och18 minuter och är så nöjd med loppet. Vi putsade vår tid och jag blev inte omåkt. Första dam över mållinjen och ännu ett grymt teamwork med Hasse.  Ryggen är stel och knäna ömmar och jag gråter i kapp med Cissi. Säger hejdå till henne som åker tillbaka till Östersund.

Linkar ned och får hjälp att hämta ut tröja och överdragskläder. Grattar Jocke till ett väl genomfört lopp och pratar lite Fredrik Sundin som kommit in strax efter oss tillsammans med sin duokamrat. Vi är båda överens om att årets bana var jobbigare. De stigar som ersatte ett långt parti grusväg känns i kroppen. Vi är också båda överens om att det var roligt. Vi fick cykla en hel dag.  Jag grattar Flemming till ett bra lopp och han är otroligt glad och nöjd. Pratar med folk jag inte känner och bara njuter av det häng som blir vid målgången.

Alla rörelser går sakta och jag är tom i huvudet. Hämtar hamburgare och äter upp den nästan utan att blinka. Magen är som ett stort hål och jag känner plötligt hur otroligt trött jag är. Hur slitsamt det varit att köra så långt utan ordentligt distansträning i sommar. Men jag klarade det. Jag klarade det Ragundas slogan är, Sveriges tuffaste lopp ännu en gång. Tänker att det blev ett fint avslut på en otrolig sommar där jag varit starkare på korta lopp men ändå kunde gräva riktigt djupt och hitta det där starka pannbenet som tagit mig igenom många långa lopp. Det var inte min dag den där lördagen. Det var inget som kom gratis och kroppen var långt i från så stark som den varit och jag varit bortskämt med. Jag kunde ha gett upp alla gånger tankarna på att bryta kom men det gjorde jag inte. Det var den största vinsten och det som är så häftigt med långa lopp. Att det går att fortsätta lite till och lite till. Det går att lura hjärnan och att kroppen orkar så mycket mer än vad man tror.

Vi cyklar så småningom tillbaka till Flemming och Anna-Karin och jag har nära till gråt. Duschar och äter chips och vilar en stund innan vi åker tillbaka till hotellet för att äta middag. Jag har svårt att gå och känner mig fnittrig och längtar efter att få sova. Bara blunda och inte röra mig en meter till. Vi gör en tidig kväll och jag tänker innan jag somnar att jag vill cykla fler långa lopp. Varför inte offroad Finnmark och vet med mig att det bara euforin i stunden som skapar suget efter mer. När jag vaknar har jag nog glömt det.

William är bra att fånga mig när jag är som allra tröttast och den här bilden är så fin. Tänk vilken dotter jag har som stöttar!

Sist men inte minst

Ett stort tack till arrangörerna och alla funktionärer som gav oss deltagare ett minne för livet. Precis som 2016 var det proffsigt arrangerat och med mycket värme och glädje. Det märks att folk har lagt ned sin själ och många timmar för att för ge oss deltagare de allra bästa förutsättningar för att ta oss i mål och få en fin resa. Bra märkt bana där det inte en enda gång under de där 16 milen fanns någon tvekan om var jag skulle. All fin service i depåerna med bullar, chokladbollar och sportdryck. Alla hejarop och vänliga leenden från de i depåerna och de som hejat efter banan. Det ger så otroligt mycket energi när man är trött. Det gör att man orkar lite till.

Bara det att få ett inramat foto av sig själv efter målgång är roligt och vilket annat lopp erbjuder det? Finare än vilken medalj som helst. Fotografen stod i början för att hinna tillbaka och printa ut varje bild på varje deltagare och rama in det. Sånt värmer i hjärtat och gör loppet till något alldeles speciellt.

Kommer jag göra om det? När och om Ragunda återkommer så står jag startlinjen igen! För hur hemskt jobbigt det är med alla backar och alla ändlösa vägar så är det så otroligt häftigt. Vill du göra något annorlunda, plocka höjdmeter tills du inte vill se en endaste backe till tycker jag du ska prova!

(Jag filmade men var inte riktigt med i huvudet och har enbart klipp fram till 95 km. Men det kommer en liten film om det vad det lider! )

9

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: