• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Raudhovden – endurobanor och pushbike

Raudhovden – endurobanor och pushbike

Norrmän- och kvinnor måste vara fantastiskt starka uppför eller så gillar de att dra cykel framför sig och åka utför. En tanke som for genom mitt huvud ett par gånger när jag med svettdroppar i ansiktet puttade min cykel upp på Raudhovden tre gånger. Bara för att få åka utför. I alla fall en del var min andra tanke när en lycraklädd herre frustade sig upp till toppen när jag hämtade andan och försökte få ett par skakiga ben att lugna ned sig. Samma tanke hade farit igenom Jimmys och Hannas huvud också. Att de som cyklar här måste vara starka.

Vi hade hamnat på Raudhovden efter ett tips på Instagram. Ett gäng svenska killar var här, en från hemmatrakterna om jag förstod det rätt. Det skulle vara fint sas det. Grundtanken var egentligen en lång runda på nästan 4 mil med många höjdmeter och en beräknad tid på 1,5 timme till 4 timmar. Ett tips jag hittat via OUTTR. Men det var något som inte stämde med den där turen. Vem kör 4 mil mtb så fort och dessutom tar sig an över tusen höjdmeter sa vi till varandra. När vi parkerat på lämplig plats och jag kollade en extra gång hur vi skulle cykla insåg jag att det var en grusvägsrunda till största del. Inget någon av oss tre ville cykla.

Vi packade in oss i bilarna och åkte i stället till Grötsetra där endurobanorna skulle börja. Det skulle cyklas utför. Punkt slut. Hasse som dagen innan varit till Oppdals distriktsläkare och fått domen att ett benbit lossnat i armbågen och röntgen kunde vänta tills vi kom hem till Sverige följde med för att gå upp på toppen och fota.

Ingen av oss tre hade någon aning om var vi skulle, hur banorna skulle se ut eller hur vi tog oss till dem. Jag hade fått veta att det skulle vara skyltat efter en grusväg. Vi följde en röd cykelmarkering och vis efter cyklingen dagen innan att rött är rött och inget annat. Tekniskt och brant. Vi började plocka höjdmeter med detsamma och jag kände att jag hade en dålig dag. Kroppen var trött och pulsen sköt i höjden direkt. Men samtidigt gjorde det inte så mycket. Med de omgivningarna vi befann oss i gick det inte att vara sur över trötta ben. När Hanna sa att hennes ben kändes lite trötta de med kändes på det något vis bra. Jag var inte ensam.

Sakta med säkert tog vi oss på toppen av Raudhovden. Jag sist. Jag brukar säga att jag har så korta ben och går därför väldigt sakta. Jimmy och Hanna nästan skuttade upp framför mig. Halvvägs upp möttes jag återigen av vyer som tog andan ur mig. Gevilvatnet som låg som en spegel inbäddad mellan mäktiga snöklädda toppar. Allt inramat av en buvall med gräs på toppen. ”Jag ska fota cykel” ropade jag till de andra och funderade på var Hasse befann sig. Om han bestämt sig för att gå samma väg som oss eller valt ett annat håll. Jag ville ringa och be honom gå upp hit. För att få det vackra som jag precis såg. Men mobilen hade ingen täckning.

Gevilvattet och de mäktiga topparna.

När jag kände att jag dragit ut på pausen lite väl länge tog vi oss vidare uppåt. Jag sist men glad och euforisk att ännu en gång få känna att cykling på Norgevis var precis som jag hade tänkt mig. Sista biten upp brann det i låren och jag kände doft av våfflor. Jag mötte en liten kille som både sprang upp och ned och Jimmy sa att de kanske hade kalas. Så var det nog tänkte jag när fler barn dök upp. Norrmännen är fantastiskt duktiga att ta ut sina barn på tur. Inga paddor i ansiktet här inte konstaterade Hanna.

Vi signerade toppboken vid röset och jag kikade i telefonen för att se om lederna skulle finnas i den norska kartappen. Och mycket riktigt. Två av de turtips som jag läst om tidigare fanns. Raudhovden-Dørressæterstien hade vi precis tagit oss uppför och framför oss låg Raudhovden- Hindset´n. Fullträff. En liten stund senare kom Hasse gående med kameran i handen och jag blev så glad. Över att få se honom och att han tagit alldeles rätt väg upp.

Vi bestämde oss för att åka ned mot Hindset. Dra våra cyklar upp igen och ta en bana vi sett innan. Om ork fanns dra upp cyklarna ännu en gång och ta en annan led hela vägen tillbaka.

Toppsignering!

Nu fick vi alla tre lön för mödan när vi tog oss ned via mjuka stenhällar och branta partier. Jimmy först. Pedagogiskt förklarande att stenhållar är som asfalt när de är torra och bromsa inte för mycket. Hanna strax efter och jag sist med krampaktig tag i styret. Svindel och förtjusning på en och samma gång. Sådan makalös fin cykling hade jag aldrig fått göra tidigare. Inte på det här sättet. Från toppen av ett fjäll, på en väl upptrampad led med så varierande underlag. Det sög till i magen och jag ville inte att det skulle ta slut. Ner vidare i björkskogen på smal stig. Hanna och Jimmy långt framför och emellanåt inväntande för att se att jag var med.

Nere vid en fårhage i Hindset. Foto: Jimmy Edlund

Det tog inte många minuter innan vi var nere. Bland Oppdals får och med tårande ögon av fartvind. Upp igen!

Andra klättringen upp till toppen. Utsikten värd varenda meter av mjölksyra i vaderna. Foto: Hanna Haglund

Jag hade glömt hur jobbigt det var att dra cykel men tog det i min takt. Steg för steg. Cyklade där det inte var så brant och imponerandes av Jimmys förmåga att ta sig upp oavsett hur stökigt eller brant det var. Så var vi nästan uppe igen och ovan trädgränsen med Oppdal i fonden.

Foto Hasse Gustafsson. När jag fått lite försprång uppför.
Instagramma, fota, kolla bilder, cykla. Allt på repeat. Foto: Jimmy Edlund

En liten stund senare på toppen av Rauhovden för energipåfyllning och ett hej till Hasse som suttit i skydd för vinden. Jag bestämde mig för att orka ännu en gång till och vi tog den längsta stigen vi såg på kartan. Den som skulle mynna ut vid fäbodvallen.

Efter en skakig start på riktigt brant stig planade det ut lite och både jag och Hanna sa till varandra att det passade oss bra. Lagom farligt. När Jimmy ville hoppa och Hanna fota passade jag på att få lite försprång uppför igen.

Efter ett kort stopp på toppen och en oerhört trött kropp låste jag upp dämparna igen och följde Hanna och Jimmy ned för en av de finaste lederna jag åkt utför. På skrå på fjällkanten, med utsikt över norska fjällvärlden och skön kalfjällstrerräng. Som efter en kort stund övergick till ännu grönare fjällbjörkskog. Ett par minuter av ren och skär cykelglädje. Om ork funnits hade jag velat gått upp ett par vändor till. För att få åka utför.

Hanna och jag på den allra sista biten av norsk flytestig.

Om norrmän- och kvinnor är unikt starka uppför låter jag vara osagt men jag tror med all säkerhet att de tycker om att dra cykel uppför för att få åka utför. Framförallt på ett fjäll som Raudhovden.

Passar det för alla?

Som Bårdfjellet  kräver stigarna på Raudhovden cykelvana, framförallt utför. Det är bitvis väldigt tekniskt och brant men även flowiga stigpartier när man kommit ned för kalfjället. Det kräver också en del kondition att orka cykla och dra cykel uppför och för att orka cykla utför. Lederna är röda till sin svårighetsgrad och i mitt tyckte åt det svarta hållet på en del ställen. Men gillar du att cykla utför, vill ha det lite stökigt och kan tänka dig att dra cykel emellanåt får du inte missa endurobanorna på Raudhovden! Åkt dit. Bara gör det. Jag ska tillbaka. Vill utforska ännu mer.

Avslutar med ett citat från Visit Norways hemsida och text till stigcyklingen där.

Du setter deg på sykkelen igjen, og er klar for retur. Sansene er i høygir og du finner flytsona. Alt annet er uviktig. Det handler om deg og stien. Og friheten på fjellet.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: