Redo för 365 km(?)

(Glöm inte att gissa min tid! Jag är nyfiken på vad du tror! Bilar står på spel ;-))

När jag når Emådalen har jag en lång uppförsbacke innan det bär utför till Orsa. Kommer jag hit så kommer jag att nå Rättvik! Bild lånad från postvagnen.

I går vilade jag benen. Likaså så i dag. Efter midnatt rullar jag härifrån min ytterdörr och rullar förhoppningsvis in på Knishgatan i Rättvik på eftermiddagskanten i morgon. Jag har ätit lite mer än vanligt och druckit lite extra. Lagt fram de kläder jag ska ha på mig. Lagt fram den energi som jag ska tugga på och det som Hasse tar med sig i bilen. Ska steka pannkakor som jag tänkte stoppa i cykeljackan. Tvättat cykeln och gått igenom den. Ätit lite till och haft fjärilar i magen. Ungefär som jag brukade göra in för de där vätternrundorna jag har kört. Då hade jag även fjärilar inför att klara en tid.

Det har jag inte nu. Detta handlar om att ta sig från punkt A till punkt B. Det svåra bortsett från att klara av det ensam är att hålla igen i början när benen är pigga. Att klara hålla det snittet som jag tänkt mig. Inte fortare men långsammare om det behövs. Helt annorlunda mot vad jag vanligtvis cyklar.

Hasse sa något bra häromdagen ”Det är ditt första steg mot Paris Brest Paris”. Alldeles sant. I de sammanhangen och bland Randonné-rävar är min resa i natt en liten tur. Tänker på dem som nu kör Sverigetempot, 210 mil.  Men någonstans ska man ju börja. Jag sätter i gång fyra år i förväg. Träna långsiktigt så att säga.

Det ska bli kallt. Då kommer de fina flossade Rapha-armvärmarna till sin rätt. De vann jag i fjol hos Katja. Rumpkräm blir viktigt. Under  ser ni natten och dagens meny. Jag kompletterar med resorb i flaskan och pannkakor. 

Känner jag mig redo? På sätt och vis. Har inte direkt tränat för långa distanser som jag gjorde förut när cykelmålet var rundan runt sjön. Jag har inte heller nött lika mycket landsvägssadel som då. Jag vet att jag med mitt pannben kommer långt och jag oroar mig egentligen inte för backarna i Finnmarken. Inte heller för att få ont. Jag har respekt för sträckan och kan känna en stor oro över trafiken och om jag får motvind och regn. Lite naivt så där för jag vet ju att de där backarna är sega. Backarna börjar förövrigt tidigare och slutar inte heller efter Orsa även om det inte är några rejäla saker.

Sedan har jag andra nojor som egentligen är rätt fåniga. Häromdagen funderade jag på hur fort björnar kan springa. Någon som vet? För björn finns det i trakterna men å andra sidan jagar de väl inte en cyklist. Nej jag vet. Sen började jag oroa mig att det skulle stanna någon galning och ge sig på mig mitt ute i skogen. Jo men det kan väl lika gärna hända efter vägen mot Rödön eller vart än jag cyklar.

Nåväl jag får nog mycket tid att fundera ut björnfrågan under de timmar jag ska sitta i sadeln. Peppa mig gärna med någon tweet eller glada tillrop på Facebook eller i bloggen. Det kan jag behöva!

Jag lär med all säkerhet bjuda på någon instagrambild under färden. Jag finns på @helenaenqvist (både twitter och insta)

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

8 Comments

  • admin

    juni 27, 2014 at 07:37

    Tack Björn! Då är jag lite lugnare vad gäller björnar:-)
    lampor behöver jag inte, vi har fortfarande dagsljus om nätterna här. Jag lånar Hasses reflexväxt även om den är lite stor. Då syns jag i allfall lite, just trafiken är jag nervös för.

    Tack det kommer nog att behövas!

    Svara
    • admin

      juni 27, 2014 at 17:26

      Det ska jag göra! Jag tror faktiskt att det kommer att bli fint att åka igenom Finnmarken med all skog. Tror jag får se en massa djur. Tacka snälla du, det ska jag ta med mig 🙂

      Svara
  • SARA BORG

    juni 27, 2014 at 15:55

    Det här är så spännande! Självklart kommer du att fixa det! Jag är mest nyfiken på att höra efteråt hur du upplevde det. Svackor, starka perioder osv. Björnar tror jag inte att du behöver oroa dig för. Gör som jag. Plinga frenetiskt ett par sekunder om rädslan kommer över dig, så kan du släppa den sen 🙂

    Svara
    • admin

      juni 27, 2014 at 17:28

      🙂 det är ju det! Det kommer du att få göra, svackor kommer jag garanterat att ha, lär gråta en skvätt både av tristess, smärta och av glädje.
      Har ingen plinga men jag har hört att man ska sjunga för att undvika björnar, och så illa som jag sjunger lär de hålla sig ordning.

      Svara
  • Bitte

    juni 27, 2014 at 16:13

    Åh, jag blir avis på din cykling! Finns inget bättre än att planera för, vara nervös inför, och sen klara av en lång ensamcykling! Om du funkar det minsta som mig så blir du sällskapssjuk, men nån borde det väl gå tjattra med efter vägen? Lycka till nu! Jag gissar på 13tim och 10 min 🙂

    Svara
  • admin

    juni 27, 2014 at 17:30

    Vi får göra något liknande i hop ju!
    Jomen det är ju nästan det roligaste, allt inför och sedan känslan när man fixat det. Haha, jag gör ju det, surrar ju hål i huvudet på folk när jag cyklar, tävling som träning. Det är ju så himla roligt att få träffa alla människor, vissa uppskattar kanske inte min enegi alla gånger:-) jag hoppas jag hittar något att prata med. Synd att Sverigetempot går en annan väg.

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: