Särvfjället – att dra cykel

För många år sedan skrev Karin Håberg ett inlägg om cykling på Särvfjället. Jag hade glömt det där inlägget men det kom upp när jag googlade Särvfjället förra sommaren. Hon hade varit där 2012 och tagit sig upp på toppen av fjället och fått fin utförskörning. Vi kom aldrig till Särvfjället förra sommaren och i efterhand var det nog bra. Då hade jag inte auricen. I fredagskväll letade jag fram det där inlägget igen när vi satt ute på bron. Jag var nyfiken på fjället som uppskattas av vandrare men inte har särskilt många leder sommartid. Det som ligger en bit från Hede och som ska bjuda på fina vyer. Jag var nyfiken på att se om jag skulle kunna ta mig upp på toppen och sedan på fri hand leta mig ned igen. Med Norges fina pushbikecykling i färskt minne bestämde jag mig för att åka dit. Hasse skulle passa på att fota fjäll och strosa omkring.

Lördagen såg också ut att bli lite svalare även om nästan 30 grader inte är svalt. Jag packade med mycket vatten, elektrolyttabletter och energi i vätskeryggan och vi åkte dit. Hasse hade lunchen i ryggsäck och planen var att mötas upp någonstans och äta.

Första biten bjöd på bred singeltrack och fina vyer.
Sedan smalnade stigen av för att bakom kullen försvinna ut på myren.

Jag startade från värdshuset Orren på fin bred skoterled och kom snabbt upp på fjällsidan. Orrstädjan till vänster tornade upp sig och rakt framför mig hade jag toppen innan själva Särvfjället. Med lite slitna ben tog jag mig sakta framåt och hejade på några vandrare. Jag visste av Karins inlägg att stigen skulle försvinna och övergå i myr och att jag skulle få ta mig upp på toppen utan markeringar. Jag hade inte räknat med att jag skulle få dra och klättra med cykel.

Ganska snabbt vek jag av från myren och letade en plats att börja klättringen uppför. Kollade höjdkurvor på kartan och jämförde med toppen jag hade framför mig. Insåg snart att jag inte kunde ta den brantaste vägen utan fick skråa uppåt i stället.

Med hjälmen hängde på styret i sann enduroanda puttade jag min cykel framför mig och tänkte att det var ganska trevligt trots allt. Ljung under skorna, sällskap av fåglar och vyer som blev allt vackrare ju fler höjdmeter jag plockade. Benen hade vaknat lite och jag tänkte att det var bra träning även om jag inte satt på cykeln och var lite nervöst pirrig inför utförskörningen.

När jag kommit upp för den första stigningen insåg jag att jag hade hamnat lite snett och skulle i stället fortsatt på skoterleden för att komma upp på Särvfjällets sida och inte fjället före. En ren betraktade mig nyfiket och jag kände mig lite uppgiven över att jag hade en liten sänka och en ännu brantare vägg mellan mig och toppröset jag skulle upp till. Jag satt en stund på cykeln och överlade med mig själv. Skråa nedåt en kilometer minst för att komma upp på kammen eller prova att gena över sänkan och ta en sträng av grönska upp till toppen. Kartan visade en rejäl brant men jag kunde prova. Skulle det inte gå skulle jag nöja med mig att trampa upp på toppen av den knöl jag stod på.

Jag valde det sistnämda, fast besluten att testa. En topp är en topp och finns det en högre topp vill jag dit. Jag baxade fujin i sadelstoplen och styröret och struntade i att ta mig hjälmen. Alltid bra att den är kvar om jag ramlar ned tänkte jag. När jag kommit halvvägs uppför den riktigt läskigt branta stigningen kom insikten över mig att jag inte skulle ta mig ned utan att behöva kasta ned cykeln och åla mig ned själv. Jag önskade innerligt att det stenparti jag sett skulle vara möjligt att ta sig uppför. Annars var jag illa ute. Jag tänkte också lite fnissigt att jag tametusan inte var klok på riktigt. Ensam ute på en fjällsida på ett nästintill tomt fjäll med liten täckning på mobilen. Dessutom med sockerdricksfulla ben av höjdrädsla.

Int cykelbart men mindre brant än det jag precis innan hade kravlat mig uppför

Men skam den som ger sig och med enorm tur hade jag ändå tänkt rätt och kunde sicksacka mig själv och cykeln ändå upp på toppen. Glad och skakis satt jag en stund vid toppröset med Härjedalsfjällen omkring mig. Väl värt den jobbiga klättringen upp. Jag ringde Hasse och berättade att jag nått toppen på 1126 möh och skulle bara hitta en vettig väg tillbaka.

Cykel, fjäll och toppröse. Det är fint. I bakgrunden Lunndörsfjällen

Det var just den biten. Att jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig ned. Det såg brant ut oavsett vilket håll jag tittade åt. Stenigt och brant. Jag tog på mig armbågsskydden och bestämde mig för den långa vägen tillbaka. Den som Karin tagit. Att gena var ingen bra ide.

Nöjd och glad och en liten stunds pustande innan sista biten ned!

Jag öppnade upp dämparna och tog en linje ut bland stenarna. Tjoade av glädje och med stort självförtroende rullade jag ned. Över stenpartier som fujin svalde effektivt och små branter som med den andra cykeln hade känts som avgrundshål. Stannade upp i bland och tog ut ny riktigt och alldeles för snabbt var jag nere vid skoterleden igen. Bestämde mig likt Karin att ta fjällsidan tillbaka. På fastare mark även om myrarna var torra. Euforisk över topptur på cykel och underbar utförsåkning ville jag ha mer. Men lunch först.

Hasse var snabb med kameran är jag kom rullande till lunchen.

Nedanför Orrstädjan satt Hasse i ljungen och serverade makrill och tunnbröd och efterlängtat kaffe. Jag hade tänkt att cykla upp på Orrstädjan men utförsåkningen var enligt honom lite väl stökig och brant. I stället tipsade han om toppen framför oss. Om Nöder-Hållfjället. Stigen bakom hade jag skymtat på vägen upp och den såg fin ut.

Så sagt och gjort. En topp räcker inte. Jag baxade återigen fujin framför på fjällsidan och fick ännu en utsikt att njuta av. En liten stund senare susade jag ned för områdets flowigaste stig och stod snart nere vid värdshuset Orren igen. Fånigt leende och fylld av endorfiner. Tänk att det kan vara så roligt att dra cykel uppför och åka utför. På ställen där andra inte cyklar så ofta och där det inte finns så många leder!

Särvfjället bjöd på mycket cykelglädje men vill man ha leder, mycket tramp och inte bära sin cykel där man egentligen inte bör bära cyklar ska man inte åka hit. Men gillar man det motsatta är det ett område med stor potential.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: