Siljan runt 2012 blåste bort

Alla lopp blir inte så bra om man tänkt sig, gårdagens Siljan Runt var ett sådant. Väderleksrapporten blev sämre, regn, hårda vindar och 18 s/m i byarna kändes allt annat än lockande, ett DNS var riktigt nära. Bestämde mig i fredagsförmiddag att ändå köra. Ju mer jag tänkte på hur vidrigt det skulle bli desto mer sög det i utmanarnerven och snålheten bedrog visheten som det så fint heter, Startavgift betald, går inte att hoppa då.

Bestämde mig också för att inte försöka slå fjolårets tid, inte någon tid överhuvudtaget. I stället försöka att ta mig runt och se det som bra pannbensträning. Och visst fick pannbenet bekänna färg både på det ena och andra sättet.

Eftersom jag inte tänkte ta loppet på fullt allvar var jag en katastrof vad gällde förberedelser. I vanliga fall brukar jag fixa nummerlapp och lägga fram det jag ska ha med mig kvällen innan, allt från rätt strumpor till färdkosten i ryggfickorna. Då kan jag slappna av på morgonen. Så blev det inte i går. Tanken var att vi skulle åka ut på Sollerön tidigt för att hamna långt fram i startkön, gissade att det skulle räcka med 45 min på morgonen innan vi åkte. Det räckte inte. Jag nålade nummerlapp efter frukost och då hade tiden redan sprungit i väg. Slängde ned det jag skulle tänkas behöva i påse och sent kom vi i väg vilket ledde till att jag satt i bilen och försökte bringa ordning i kaoset och fundera på vad jag glömt.

Vi rullade i väg runt kvart i åtta efter en lång stund i startkön. Till en början var blåsten hanterbar och det rullade på fint. Åkte mestadels ensamma med lång svans bortsett från ett försök att hänga på SubXX-klungan som blåste förbi oss i Mora. Men svansen var för svansig och gummisnoddseffekten slet mer än vad nyttan av klungåkningen gjorde. Strax före Orsa tappade jag Hasse när vår egen svans vägrade gå upp och hjälpa till med dragjobbet. Med Hasse försvann även ny slang, kolsyrepatron och däckredskap. Själv åkte jag runt med tom sadelväska eftersom jag glömt att packa den.

Som tur var väntade han i mig och jag kunde ansluta. Efter Orsa började jag få riktigt ont i ryggen och i Fu var det hårsmån från att jag skulle bryta ett lopp för första gången. Där bytte jag åt mig en Ipren i gengäld mot att Hasse bytte däck åt en kvinna som punkterat. Ryggontet följde sedan med hela rundan. Inte den där vanliga smärtan utan något helt annat. Det innebar också rätt mycket ståtid för oss.

Till Rättvik höll vi god fart, snittade strax över 30,5 km, rätt bra med tanke på att mina ben var som två gråsuggor. Rätt bra också med tanke på att jag definitivt är allt annat än i bra landsvägsform. När vi svängde ut från Leksand kom regnet i kombination med hård blåst. Efter ett par km kom stormen och den följde oss ändå in på Sollerön. Och där någonstans med tre mil kvar funderade jag allvarligt på vad jag höll på med. SÅ roligt att det inte att cykla när träden nästan ligger på backen av vinden, det spöregnar och glasögonen mer liknar simglasögon. Kall blev jag iof inte, mer än att fötterna var dygnsura. Det gick inte att hålla fart, i byarna var det som att cykla in en vägg, farten sjönk, humöret sjönk.

Vi pausade en sista gång där ute i skogen. Peppade upp mig själv att man inte bryter så nära mål och ryggen för göra hur ont den vill. Häst ska jag ha och sen varm dusch. Vi fick sällskap av en dragvillig herre och samarbetet flöt på bra. Km efter km rullade på än om i sakta mak.
När vi svängde ut på de sista två broarna  på Sollerön var vinden så stark i sidan att det faktiskt var svårt att hålla cykeln upprätt. Jag såg nästan ingenting och känslan är otäck när det är tät biltrafik och trötta cyklister. Nummerlappen fladdrade på ryggen och jag var rädd att den skulle blåsa bort. Ingen nummerlapp ingen häst och ingen tid i mål.
 
Klockan stannade på strax över 6h, ingen tid att lägga till meritlistan, inget lopp att minnas direkt. Men ändå är jag nöjd över att jag faktiskt inte bröt och överlevde de där milen. Åktiden låg trots allt på helt klart godkända 5.33 och i vanliga fall dvs säga i normalt väder hade jag inte stannat något under loppet.

Mycket gick fel i går som sagt, Som grädde på moset hade jag även glömt att ta med mig torra strumpor och överdragskläder. Ett par löpartights och Hasses munktröja var det som gick att frambringa. Hade önskat mig en hel vintermundering där i bilen. Nåväl, nu har jag min andra dalahäst, denna gång röd. Nästa år ska den vara blå, vädret vackert och benen pigga och tiden något att minnas!

Nu laddar jag om för Lida Loop på söndag och riktigt längtar efter skogen, avsaknaden av grisiga ben och ingen vind.
 

Och till sist är jag oerhört imponerad av ALLA som tog ställde sig på startlinjen i går och som slet sig i mål! Vi var grymma alla vi tokar som frivilligt ställde upp i går:)

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

11 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: