Stigfinnartur för att tänka och lindra rastlösheten.

Vad gör man när man är så rastlös att man nästan klättrar på väggarna? När man är ensam i den tristaste av lägenheter i stan? När man behöver trampa ur och tänka. Riktigt mycket. Packar kaffe i ryggsäcken och rullar nya stigar. Struntar i att kroppen egentligen är rätt krasslig och huvudet dunkar. Det spelar liksom ingen roll eftersom pulsen ska vara så låg att det närmast kan likna en promenad.

Trampar i höstlöv, över mjuka ängar och blött höstgräs. Brottas med motvind längs med sjön och viker av när det ser trevligt ut. Gör stigfynd och fotar.

Vänder tillbaka mot stan och hittar en glänta att dricka kaffet i. Sitter en stund trots att fingrarna är så kalla att de tappat känseln.

Tar fram reservhandskarna, de där varma lobsterhandskarna och får lite medvind i ryggen. Letar vidare efter nya stigar. Får en pirrig känsla i magen när en stig dyker upp som en sett på Strava. Som verkligen är så där rolig så det är svårt att hålla igen. Blir trött och hungrig och tar lättaste vägen via asfalt hem.

Står en lång stund i duschen. Lite mindre rastlös och glömmer bort att äta lunch. Ligger raklång i soffan och lyssnar på musik och funderar om kroppen orkar en sväng på Frösön i morgon eller om jag ska skriva att jag inte kommer. Kommer inte fram till något mer än att kroppen inte känns värre än på morgonen.  Redigerar bilder och skriver den här texten. Blir ännu mer rastlös.

Så var den här lördagen.