Efteråt känns det bra – 6 Stravaintervaller

I går hade jag planerat att köra ett intervallpass uppe på toppen av Katrina. Runt slingan som bjuder på den finaste singeltracken häromkring. Slingrande stig i mjuk fjälljung och blåbärsris. Inte så kuperad men väl så jobbig. Det är mycket fjällkänsla på de där 2,3 km och vintertid min absoluta favorit när det kommer till stakträning. Vet inte hur många varv jag har snurrat runt där. Hur många intervallpass jag gjort, både i dagsljus och med pannlampa. Men i går var jag trött och frusen efter fjällvandringen. En liten tendens till krasslighet i kroppen. Jag låg kvar i soffan. Mest kanske för att jag hade glömt mina benvärmare hemma i stan och ute var det 6 grader varmt. Skrattade lite åt att jag glömt att raka benen på länge och därför borde en ansenlig päls värma lite.

I dag fanns det ingen återvändo. Jag skulle göra det även om dimma låg tät och det var lika kallt som dagen innan. Utan benvärmare. För det är nämligen så att jag har några speciella strava-segment som jag vill köra bättre på varje gång jag gör ett försök. Ett av dem avskyr jag och det segmentet har gett upphov till massa ilska när jag inte lyckats slå mig själv. Ekorrvägen Climb heter det. En klättring på grusväg genom nedre delen av Sångbäcken. Inte så brant egentligen med sina 6.5% i snitt men det är mentalt tufft att gå på max i 1300 meter.

Det startar i en kurva och övergår direkt till ett segt motlut. I kurvan får man med sig mycket fart och självförtroendet är stort när man kan stå upp och mata. I 25 meter innan farten sjunker till krypnivå. Knixen av första stigningen verkar aldrig komma närmare. Här är mjölksyran vansinnig mot en. Sedan planar det ut en liten bit. Lagom mycket för att man åter ska få självförtroende och känna att det går att öka farten. Det gör det oftast inte. Sedan motlut igen där det inte är någon mening att stå upp utan allt handlar om att inte gå ned på lättaste växeln. Nu har man bränt allt krut och inte ens tagit sig upp för hälften. Nästa platta parti försöker man öka farten och lyckas lagom tills det brantar på igen. Ridå och kräkkänsla. För att spara någon sekund genar man kurvan och laddar för det man inbillar sig är platt de sista 400 metrarna. En bra dag går farten upp mot 20 km/h. En dålig dag ser man små gubbar framför ögonen. Så är man framme och har inte ens orkat spurta. Jävla ekorre fräser man medan man försöker få ordning på andningen.

Eftersom jag vet hur backen inte ska tas borde jag kunna attackera den på ett bättre sätt vid varje försök. Men det går inte. Inte i dag heller. Det blev ett skolboksexempel i att hantera backen så som jag brukar. Jag mådde riktigt illa när jag kom upp. Tänkte att jag nog inte klarade att så mig själv den här gången heller. För de där fem eller sex minuterna jag trodde det tog var långa.

Nästa intervall visste jag på förhand att det aldrig skulle gå att persa men intervaller handlar om att köra så hårt man kan för dagen. Så jag körde. Slet mig upp för Toppvägen climb. 500 meters smärta med en snittlutning på 6,7%. Inte mycket trots att den känns så mycket brantare än den innan. Runt 2-3 minuters med  blodsmak i munnen innan jag nådde toppen.

Då efter två tuffa intervaller ville jag vända hem. Det skulle aldrig gå att köra fyra intervaller till på runt sex minuter. Inte en chans. Men jag kunde inte heller ge upp. Hasse väntade vid Katrinaslingan med lingonhink och kamera. Han ville fota. Gör det bara tänkte jag. Cykla bara.

Så jag gjorde det. 4 gånger till i dimman bland alla färger. Flåsade, frustade och peppade mig själv.

Det här är det som gör dig stark. Det här som gör gott för sega höstben. Det är troligen sista gången du får cykla här innan snön kommer. Sista chansen att knipa en krona på Strava runt slingan. Kör kör kör.

Jag vilade mellan varje varv genom att köra en kortare variant av slingan. På lättaste växeln. Räknade ned och satte fart igen. Efter fyra varv var jag nöjd. Det känns så bra efteråt, värt allt slit tänkte jag.

Det är ändå konstigt hur mycket miljön kan göra intervallträningen lättare. Bara att byta grusvägen mot mjuk fin stig med så mycket färger gjorde att det kändes lättare. Inte lika jobbigt även om pulsen låg lika högt som i backarna. Jag njöt faktiskt av att få ta i. Något jag längtat efter när de flesta passen har varit lugna. Jag hittade fokus och matade på. Benen kändes som gråsuggor men jag tog mig framåt.

Säga vad man vill om Strava och alla diskussioner om hets och att det är fånigt att jaga tider. Men för mig är det en rejäl morot på intervallpassen. Jag har ju ingen att jaga eller bli jagad av i min ensamhet. Däremot har jag en tid att slå. En tid jag satt förut och som borde gå att putsa. Det gör att jag tar i och gör det ordentligt.

Gjorde jag det då? Putsade mina tider. Jo faktiskt. 
Ekorrvägen Climb gick 14 sekunder fortare än sist. 5.01 stannade tiden på. En tredjeplats i listan av alla som kört.
Toppvägen putsade jag inte utan var 8 sekunder långsammare mitt snabbaste jag. De fyra intervallerna på toppen gick otroligt jämt, 6,24, 6.20, 6.26 och 6.23. Alla fyra snabbare än sist jag körde.

Trots allt är inte höstformen allt för dålig. Det finns fortfarande lite krut i benen. Fast vad ska jag med det till egentligen när alla tävlingar är över?