Styrkeintervaller när det snöat

I bland får man vara lite påhittig, anpassa sin träning efter rådande förhållanden om den ska ske utomhus. Kanske inte få passet precis så strikt som det skulle bli inomhus. I går var en sådan dag. Jag ville inte köra mina styrkeintervaller inne på trainen och i Zwiftvärlden även om det är riktigt roligt. Jag ville göra dem utomhus i backe. Mycket av cyklingen sker ju inomhus den här tiden på året. Tills i går morse hade jag en bra plan. Det skulle fungera riktigt bra och intervallerna skulle göras på min mtb. Jag hade sett ut lämplig backe och Sandra var sugen att följa med. Intervaller tillsammans med någon annan gör det lite roligare och svårare att maska under passet. 

Så kom vintern med besked i går. Det snöade blöta stora flingor hela förmiddagen och jag anade att det skulle ligga mycket snö uppe i Spikbodarna. Hade sett lite pudersnöcykling dagen innan. Jag insåg att det inte skulle gå att ta min vanliga mtb om jag ville köra någorlunda enligt plan. Den grusväg jag sett ut till intervallerna kanske inte skulle vara plogad. Sandra skulle ta sin fatbike och jag bestämde mig att göra detsamma även om det skulle innebära att jag inte att fast med fötterna. Inte kunna trampa så som jag gör i backar på min vanliga mtb. Men å andra sidan skiljer sig cykeln inte så mycket mer än att det är mer vikt att släpa på. I det här fallet skulle det inte ha någon betydelse utan kanske bara vara till fördel. Mer vikt- tyngre uppför-ännu mer kraft rakt ned i pedalerna på given kadens. Styrkeintervaller handlar inte om att köra fort uppför utan bara ren styrka på cykeln. Dock skulle den del av passet med hög kadens i 10 minuter bli en utmaning på fatbiken. 

Jag monterade min kadenmätare på fatbiken och rullade upp för att möta Sandra i ett snöigt Östersund. Pepp på intervaller på en cykel jag aldrig trodde jag skulle utföra sådana på och dessutom få göra det i ett irktigt vinterlandskap. 

Redan upp i spikbodarna tilltog snödjupet och vi konstaterade att vi hade rätt fordon för kvällen och ljudet av snön under däcken var underbar. Äntligen sa vi i mun på varandra. Äntligen riktigt fatbikeföre. Ute på det som är skidspår vintertid sög det lite i benen när vi forcerade decimeterdjup kramsnö och när vi påbörjade passets första styrkedrag på några sekunder sved det ännu mer i benen och pulsen gick upp lite. Vi funderade lite på om det verkligen skulle vara möjligt att köra fyra 5-minuters uppför en backe om eventuellt skulle vara oplogad. För även om det bär bra kan det bli si och så att ta sig upp i bland. 

Men vi hade tur. Vägen var både nyplogad och sandad och vi hade perfekta förhållanden för de fyra styrkeintervallerna. Från starten av backen upp mot Torråsen med relativt jämn lutning och två cyklar som inte gav några fördelar alls.

Gemensamt tog vi oss upp. I bland låg Sandra lite före och i bland hade jag några meters försprång. Ingen kamp om att vara först utan bara kampen mot sina egna ben och pannben. Bara ett fokus på att inte ge upp och lätta lite när det blev för tungt. Lägga i en tyngre växel när det planade ut lite för att behålla kraften ned i pedalerna. Mer styrka än puls. Vända när klockan pep för ny intervall. Upp igen i pannlampans sken och peppa varandra att sista intervallen skulle gå. Snart på toppen. Snart klar. Tänka att det här gör en stark till sommaren. 

Uppe på toppen berömde vi oss själva för att vi klarade det. Rullade den sista delen av återhämtning och skrattade lite åt oss själva när vi med hög kadens tog oss tillbaka till Spikbodarna  skumpandes som på små ponnys. Stora däck med lite luft gungar rätt bra på slät mark.  För min del enupplevelse på fatbike utan att sitta fast med fötterna. Det gick över förväntan. När de tio minuterna var över varvade vi med fina vinterstigar innan vi skiljdes åt. Tackade varann för ett riktigt bra pass. 

Att göra sådana här pass tillsammans med någon annan är lättare mentalt. Det går inte att backa ur när man bestämt att köra tillsammans. Det är bara att göra det man ska. Det är också lättare när jag visste att Sandra hade det lika jobbigt bredvid mig. Att hennes ben också gjorde ont men att vi tillsammans skulle klara det. Lite som att ha sällskap i smärtan. Jag kunde inte heller ge upp så lätt. Inte stanna mitt i backen om det blev för tungt. Vi skulle göra det tillsammans. Efteråt kunna dela känslan av att vara riktigt stark och bra som genomfört det. Att kunna säga till varandra att det var riktigt roligt på ett sjukt sätt. För intervaller kan vara det för mig. Tokjobbigt men ändå roligt att få gräva så djupt. 

Sedan kanske gjorde alla snöulliga träd omkring oss lite mer av den goa känslan. Att intervallernas inramning inte kunde varit bättre och att jag visste att det väntade fin nedrullning efteråt. Jag vet inte men hursom var gårdagens veckans bästa pass!

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • Sara Borg

    december 6, 2018 at 10:12

    Jag tänkte först skriva att det lät mysigt, men jag fattar ju att intervaller kanske inte direkt känns mysigt under tiden man kör dem. Jag har också sett ut en backe här i närheten som jag tänkte köra i så snart tillfälle ges till ett träningspass utan Stina.
    Sara Borg recently posted…Till minne av ett marathonMy Profile

    Svara
    • Helena

      december 6, 2018 at 10:24

      Fast det var mysigt trots att det var intervaller, konstigt att man kan få den känslan när man tar i. Eller så var det mysigt före och efter 😉 Du kanske kan använda din backe för att köra intervaller med henne i vagnen också? Det borde bli rätt omysigt men bra träning 😉

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: