Superior Team XF 29 Issue – så här efter en säsong

Tidigare har jag skrivit ett inlägg om fulldämpat och singelklinga. Två nya erfarenheter för mig. I det inlägget gick jag inte in närmare på själva cykeln och hur jag upplevt den. Jag kör en Superior Team XF 29 Issue och under sommaren har det ställts många frågor i cykelrelaterade forum kring modellen och märket och lika många mejl har jag fått om hur jag tycker att cykeln är.  Därför tänkte jag följa upp mitt tidigare inlägg med en liten utvärdering av cykeln jag fått bekanta mig med under sommaren.

Att just Superior varit så i ropet på slutet tror jag beror på att priserna dumpas just nu av en cykelbutik. Att märket är relativt okänt i Sverige och att priset i förhållande till vad du får i cykelväg skapar en skepsis.

En fråga som återkommer gång på gång är att cykeln antas vara nervös på grund av sin geometri, som för övrigt inte specas. I den frågan hurvida geometri och längd mellan olika delar påverkar cykeln tänker jag inte ge mig in på. Jag har helt ärligt ingen aning om vad jag skriver då.

Nu kan jag bara uttala mig om den modell som jag har och inte om de andra modellerna. Inte heller hur en Superior med lite mer slagdlängd än min egen beter sig och hur den upplevs. Men det jag kan säga med erfarenhet av nästan 300 mil på cykeln är att den inte är nervös, ostabil eller känns vek i ramen.

superior team xf 29 issue

Varför Superior?

Jag har tidigare bara cyklat hardtail (cykel med dämpare fram) innan jag köpte min Superior i våras. Jag hade tagit mig fram på de stigar jag cyklat, kört långlopp och fjällcyklat på min hardtail. Jag har inte direkt känt något behov av fulldämpat bortsett från att ryggen under de senaste åren blivit ganska trött av längre pass och lopp. Men självklart hade mina hardtails sina begränsningar. Som att åka utför på tekniska stigar och att det i blev stötigt och studsigt på rotmattorna i mina cykelområden. Där andra kunde sitta och trampa över stöket fick jag stå upp och i bland ödsla onödigt mycket energi genom att stå upp. Men det hade sin tjusning de med. I mångt och mycket handlar det om den som sitter på cykeln och hur bra teknik man har.

När vi fick möjlighet att köpa varsin Superior via vår cykelhandlare vägde jag för och nackdelar mot varandra. Var det verkligen en fulldämpad crosscountrycykel jag ville ha? Eller kanske skulle jag satsa på en cykel med mer slaglängd på dämparna, lite mer åt endurohållet? Vågade vi satsa på ett relativt okänt märke eller fortsätta köra Fuji som vi haft i många år?

Jag hade ingen erfarenhet av Superior som märke. Mer än de är tjeckiska och för något år sedan kom med en riktigt sunkig reklam full av gamla könsroller. Jag hade sett några av cyklarna i världscupen. Med en specifiktaion som såg riktigt bra ut till ett vettigt pris lät det lockande. Jag skulle inte kunna få en bättre cykel för de pengarna jag kände att jag kunde lägga ned. I det här fallet toppmodellen av Superiors crosscouuntry-racers om vi bortser från modellen med elektroniska växlar.

Samtidigt var ändå inte valet så svårt. Hursom är jag mer crosscountry-cyklist än utförsåkningscyklist och kunde jag hantera min hardtail på fjället, på Frösöns rotiga stigar och gillar att köra lite enklare slätare stigar så var en fulldämpad cykel med lite mindre slaglängd det bästa. En cykel som skulle likna min gamla lite men med lite gung där bak. Att det satt lock-out på styret var ett krav och det har Superiorn.

Sittställning

Jag har en small-ram. Vilket innebär att jag till skillnad från Hasse som kör en large inte har den extra triangeln vid sadelstoplsröret slut. Hur det påverkar geometri och körupplevelse törs jag inte svara på. Min ram är något lättare än Hasses just på grund av att den är mindre.

Jag ligger på gränsen mellan två storlekar men känner att small blev rätt. Jag sitter lite mer upprätt än vad jag gjort på mina tidigare cyklar och där spelar den kortare styrstammen in. Det är en bekväm sittställning utan att det känns som det blir för upprätt och nallar lite på känslan av racig cykel. Den mer upprätta sittställningen har känts bättre utför där jag haft mer kontroll. Det har även känts bättre på längre grusvägsrundor där Superiorn faktiskt känts mer bekväm än min gamla hardtail.

En oerhört viktig detalj för mig. Att kunna sköta låsning av dämpare via lock-out på styret.

Dämparna – minuset som till slut blev bra.

På cykeln sitter det riktigt fina dämpare från DT-swiss. Låsningen sköter jag med en lockout på styret. Tre lägen att välja mellan. I det låsta låsta läget är cykeln stel, i mellanläget flyter den fint över stigar och rotmattor och klättrar stabilt uppför. I helt öppet läge tar den utförslöpor tryggt och mjukt.

Men jag ska inte sticka under stol med att dämparna varit mitt gissel under försommaren. Till en början var det svårt att hitta rätt läge på dem. Det var förstås min egen okunskap och avsaknaden av känslan hur det ska kännas när det är rätt. Efter mycket testande av olika inställningar på returen och lufttrycket i fram och bakdämparen hittade jag till slut en bra känsla i cykeln.

Efter ett tag började min framdämpare klonka. Inte vid alla turer men då och då. Det kändes framförallt när framdämparen var helt låst. Samma bekymmer har min sambo och en annan tjej som kör samma modell haft. Efter justering av returdämpningen har klonket minskats för mig men kommer och går fortfarande. Det är inget som påverkar funktionen men ändå lite osäkert vad händer i långa i loppet.

Jag har läst mig till att många har haft problem med pysande/kluckande bakdämpare på den här modellen av cykel. Det är inget som jag och min sambo haft som tur är.

Körupplevelsen

Superiorn känns stabil utan att för den delen vara seg och trög. Visserligen har jag tyckt att den har varit lite seg på stig. Den har saknat lite av rappheten min hardtail har men det är en bara en känsla eftersom tider på stigar och lopp visat annat. Här har jag fått lära mig att använda dämparnas inställning ordentligt. För det mesta kör jag halvöppet läge på stig. Då är den fortfarande rapp men sväljer ganska bra. I helt öppet läge blir gunget för stort och pedalerna tar gärna i. I låst läge mer en pingigsbollskänsla.

I snabba accelerationer hänger den med bra och får upp fin fart. På grusväg och asfalt har den rullat på fint utan att kännas gungig eller seg. Dämparna blir stela i sitt låsta läge och känslan densamma som med en hardtail. Eftersom sittställningen varit bekvämare har jag inte blivit lika trött av cykla längre grusvägspass.

Superiorn har verkligen varit en trevlig klättermaskin. På grus- och asfaltsbackar har den tuggat sig bra uppför och jag har varit snabbare än tidigare. Visserligen kan det såklart bero på att jag är lite starkare men mycket är cykelns förtjänst. På lite stökigare stig har den varit riktigt följsam när dämparna har varit i halvöppet läge. Bakdämparen har effektivt jämnat ut underlaget vilket gör att cykeln inte vill stegra eller tappa greppet bak.

Den svänger fint och följer lätt med dit jag vill. I lite mer tighta kurvor utför får jag jobba lite mer aktiv för att få med mig cykeln. Men det upplevde jag även på min hardtail. Kanske beror det på de 29 tum stora hjulen och lite bristande teknik?

Jag har kört cykeln i varierande terräng och där jag tidigare cyklat med min hardtail. Från rotmattor på Frösön, till fjällcykling och lättare downhill-leder på berget här i stan. Det är en stor skillnad i körupplevelsern och jag känner att den verkligen kommer till sin rätt över rötter och stök och framförallt på långlopp. Jag spar mer energi med fulldämpat och det går inte långsammare. Jag har inte känt av ryggen på samma sätt som tidigare.

Supen har varit med allehanda äventyr och former av cykling i sommar och levererat varje gång. Här i Trysil.

Jag har tagit med Superiorn till mina fjällstigar runt stugan och där har den levererat bra. Stigar och leder som tidigare känts lite svåra och framförallt jobbiga för kroppen att ta sig fram har upplevts som enklare nu. Cykeln har effektivt svalt underlaget och trots sina 100 mm:s slaglängd har det känts tillräckligt. Jag har även provat den i Gullia, en mindre och lite enklare bikepark i Trysil samt i den långa flytestigen Magic Moose. Även här har jag upplevt att slaglängden räckt till och cykeln varit lekfull och lätt att hantera. De tekniska svårigheterna har den fixat.

En trevlig kompis på fjllstigarna!

Sammanfattningsvis

Det är mycket cykel för pengarna. En grym specefiktaion till ett grymt pris som läget ser ut nu. Det är en bra allroundcykel för den som vill kunna köra långlopp, cykla stig och fjällterräng. Den funkar i lättare bikeparker som den i Trysil men kanske inte är något man tar med i riktiga bikeparker. Eftersom dämparna verkligen är stela i sitt låsta läge är det också en bra grusvägskompis.

Det är en vass och kompetent tävlingsmaskin som ger mycket cykel för pengarna som läget ser ut nu. Du behöver inte uppgradera den såvida du inte vill ha lite tyngre tyngsta-växlar. Den är helt ok viktmässigt för att vara en fulldämpad cykel. Den är inte bara vass och kompetent för tävlingarna utan fungerar bra som allroundcykel. För söndagsturerna på stig, till lite mer stökig terräng och fjällcykling. Den fungerar bra i enklare bikeparker som Trysil men kanske inte förstahandsvalet för riktiga bikeparker. 100 mm slaglängd bak och fram räcker långt men inte hela vägen.  Är du mer åt trail/endurohållet väljer du en cykel med mer slaglängd helt enkelt.

Det tar ett tag innan man hittar rätt i dämparnas inställning så gaffelpump är nödvändigt att ta med sig i början. Har man väl hittat rätt är dämparna följsamma och mjuka och gör sitt jobb. När de väl är låsta är cykeln riktigt stel.

Cykeln är lekfull, snabb och rapp och en fröjd att köra tävlingar och hårda pass på. Inget har egentligen strulat under sommaren bortsett från framdämparen som jag skrev om ovan. Den har tuffat på oavsett hur skitigt det har varit och växlarna har gjort sitt jobb utan att ideligen behövts justeras.

Jag kommer inte att byta bort min kompis på många år. Det är om något ett gott betyg!

0
Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge