Tävlingssommaren 2014 – epilog

Tänkte väl sammanfatta min krokiga tävlingsommar. Det känns som det är dags. Cykelsommaren i övrigt kommer sedan. Den är lite mer rak om man säger så!  Jag tänker faktiskt räkna in de motionslopp jag åkt också denna gång. Då kör vi då! (varnar för ett långt inlägg, lägg ungarna, sätt på kaffe. Orkar du inte läs någon annan blogg)

Som de senaste två åren har äventyret startat i Skövde. Långa Billingeracet. Precis som i fjol mellanlandade vi hemma bara ett par dagar innan det var dags för tävlingspremiär. Inte så bra formmässigt men jag visste ju om förutsättningarna. Jag hade precis fått nya cykeln och hade hunnit prova den i hela 8 km.


På Billingen fick jag äntligen träffa Elna IRL. Lånad bild av henne.

Det fick bli lite som det blev tänkte jag då. En perfekt dag att testa cykeln helt enkelt. Jag gjorde en stor tabbe i starten som inte gick med i högre tempo. På Billingen lönar det sig att vända in och ut på lungorna redan i starten. Det blir trångt när man lämnar asfalten och går in i skogen. Jag gjorde inget dåligt lopp utan tuffade på så gott jag kunde. Cykeln var ovan, stor och svårhanterlig när det var tekniska bitar. Jag satt illa eftersom styrtappen var för lång och jag hade blandat för stark sportdryck och körde med magkramp. Men jag var absolut inte besviken i mål. Hade ingen aning om vilken placering jag kom på. Trodde jag kom sist men hade tagit en femteplats i ett hemskt lerigt lopp. Racereport finns här om du är intresserad.


En rätt trött upplaga av mig själv. Foto Hasse Gustafsson.

Det var lärorika mil och jag kände mig superpepp på Långa Lugnet och hade gott om tid att vänja mig vid cykeln. Bara ett par dagar innan nästa långlopp så provade jag på tempo. Formtoppen i Hammerdal. Gissa om jag var nervös?! Vad hade jag gett mig in på? 55 minuter ungefär av mjölksyra och eufori. Jag fick mersmak och bestämde mig för att fortsätta pressa kroppen på det där sättet. Det var en trevlig onsdagskväll och ett perfekt sätt att sätta sprätt på benen.


Bild lånad från Falu CK.

På lördagen efter var det äntligen dags för Långa Lugnet. Banan som jag avskydde året innan men som gick så bra. Jag hade en riktigt trevlig resa på Fujin. Trodde helt säkert att jag tagit en pallplats och kom under tre timmar. Det blev ingen pallplats men en fin fjärdeplats. (Att det var en placering tyckte jag visserligen inte då. Erkänner att jag slängde nummerlappen på vägen mot bilen och betedde mig allmänt barnsligt strax efter). Kroppen kändes stark och jag kände att jag ändå var på gång. 

Efter Långa Lugnet skulle jag göra tävlingspremiär på racern. Jämthjulingen gick av stapeln. Det fanns både motions och tävlingsklass. Jag körde på det sistnämnda. Jämthjulingen hade jag verkligen sett framemot men var toknervös. Det här med landsvägslopp innehåller lite mer taktik än MTB-lopp och det fick jag erfara.
Gjorde den snabbaste rundan runt Brunfloviken i min cykelkarriär. Jag hängde med tätklungan i ungefär halva loppet innan jag flög av. Blev ikapp åkt av två cyklister varav en tjej och tappade dem. Kämpade mig tillbaka och om och sen brutalt avhängd av tjejen uppför Vallsundsbron. Tillskriver det hela min ofantligt dåliga taktik och ovana. Fjärdeplatsen knep jag och var jättenöjd.

Mor och dotter till start!

På midsommarafton var det dags för Orsabajken. Det där lilla trevliga loppet i Orsa vi åkte i fjol. Då var jag i kanonform och knep en andraplats. Den ville jag försvara. Precis som året innan stod Cecilia också på startlinjen. Loppet hade vuxit ännu mer till i år och jag tror om jag inte har helt fel att det var 46 startande damer.
Jag hade inte samma fina form detta år och blev nedspurtad på målområdet av en tjej som åkt bakom mig i stort sett hela loppet. Det slutade med en fjärdeplats och jag var inte den gladaste versionen av mig. Kändes surt. En fjärdeplats är så mycket svårare att hantera än en femte eller sjätteplats. Så snubblande nära men ändå inte. Racereport finner ni här.

Efter Orsabajken blev det lite tävlingsvila. Jag cyklade och försökte hitta självförtroende och form inför Mörksuggejakten och Fjällturen som stod på tur. Eftersom jag lyckades dra på mig förkylningar blev det inget mer tempo i Hammerdal vilket kändes lite surt och tråkigt.

Inför Mörksuggejakten var revanschlusten stor. Jag hade lyckats få lite bra träning och kände att det nog kunde bli en bra dag. Hetsade inte i starten och tog backen upp till Vidablick i mitt eget tempo som visade sig vara mycket snabbare än jag någonsin harvat mig uppför den backen innan. Jag hade en go känsla i kroppen och farmförallt i benen. Låg fint till och när jag skulle till och avancera lite går sadelstolpe av. Jag hade inget annat val än att bryta loppet och cykla tillbaka. Frusterad lånade jag Hasses sadelstolpe och brände av ett tufft pass i Rättviksskogarna med kanonben. Tänk om jag hade haft en hel cykel!

Jag var verkligen lika glad i verkligheten som på bilden! Sommarens roligaste lopp.

Inför Fjällturen la jag in mer intervaller i träningsschemat och lyckades punktera ett par gånger på träning innan det var dags att åka till Funäsdalen. Jag hade verkligen längtat efter det här loppet och kände att jag kunde vara med och fightas på riktigt. Men allt strul med däck som inte tätade, med däck som revs upp och allt vad det nu var trodde jag att jag inte skulle hinna ut ur Funäsdalen innan det var dags att punktera.

Jag hann ungefär halva loppet innan jag fick dubbelpunka. Lagen om all jävlighet just då. Jag hade lyckats komma i kapp tredje dam och kände mig jättestark. hade visserligen funderat innan på att bara sakta ned tempot och njuta av omgivningarna. Fick slang av Hasse och försökte i ett lönlöst försök jaga i kapp men insåg att det nog inte var möjligt och insåg att jag helt enkelt skulle se till att få ut så mycket som möjligt av loppet. Jag passade på att surra med folk, stanna till och titta mig omkring, hjälpa andra med tekniska bekymmer och leka mig runt banan. Aldrig någonsin har jag haft så roligt på ett långlopp som då! Racereporten var sprudlande.

Fighting mode.

Efter Fjällturen väntade Vemdalen Bike Challenge. Det där lilla byloppet som blev ett av de roligaste MTB-loppen detta år. En annan bansträckning än vad som hade gått året innan. Jag fick rejält motstånd av Martina Höök och lyckades leda loppet ett par minuter innan vi gick upp i Hildingsbacken. Mina fem minuter av hall of fame ungefär. Redan vid cyklingen till Vemdalsskalet kände jag att benen inte var med mig och förstod att de där 2 milen skulle kännas rejält i kroppen. De gjorde det. Men jag lyckades gräva djupt och kämpa varje meter utan någon draghjälp alls. Det fick även Martina som kammade hem första platsen. Jag kom in bara någon minut efter henne och var riktigt nöjd!

Det är roligt att cykla långt tillsammans med andra!

Efter det stor Storsjön Runt på tur. Motionsloppet som jag tänkt att åka så många år men aldrig fått fingrarna ur. 22 mil runt sjön här uppe. På racer och långcykling igen. Banprofilen är tuffare än Vätternrundan. Vyerna bitvis vackrare. Jag hade inget egentligt mål mer än att försöka köra ett jämnt lopp tillsammans med Hasse. Vi hade lite löst pratat med Bitte om att åka tillsammans med henne och hennes gäng. På start kände jag mig osäker på om jag skulle orka hålla hela vägen. En lite seg känsla i kroppen hade jag. I Ope kom Bitte och hennes gäng i kapp oss och erbjöd sällskap. Det blev min i särklass trevligaste landsvägscykling i loppsammanhang någonsin. Fin klunga och alla hjälptes åt. Jag fick massor av pepp och orkade hela vägen runt i deras tempo trots att jag redan i Orrviken fick känna på hammaren, enbart ett par mil från start. Jag var inte mitt bästa jag den dagen. Alla tävlingar hade satt sina spår i kroppen. Jag skrev självklart en racereport om någon vill läsa.

Efter det stod egentligen Finnmarksturen på tur. Jag anmälde mig i sista sekund med en viss tveksamhet. Tävlingsmotivationen var låg och jag kände inte riktigt för att ställa mig på startlinjen nere i Ludvika. Mycket för att resan skulle vara lång ned.
Så bröt skogsbranden i Västmanland ut. Vi blev osäkra hur vi skulle göra och hur mycket brandröken skulle påverka loppet. In i det sista velade vi innan vi bestämde oss för att stå över och ta en helg i stugan i stället. Det visade sig bli ett bra beslut.

En kul dag!

Spontant anmälde vi oss till Lofsjön runt. Ett MTB-lopp i Lofsdalen ett par mil från vår stuga. Jag vann loppet och kammade hem prispengar och massor av nytt självförtroende. Roligare dag ar det längesedan jag hade. Bara det att loppet avslutades i en av downhillbanorna gjorde det extra roligt. Här släppte en stor mental spärr. Jag kunde ju vinna, jag hade inte trott det innan.

Jag hittade hem lite i temposammanhang.

Jag hade ju fått mersmak för tempo och köpte tillslut en temporam av Therese Landsfors. En gammal aluram med fin spec. Perfekt prova-på tänkte jag. Nu när jag hade en cykel för ändamålet ställde jag upp i DM i tempo på hemmaplan. Jag hade provat cykeln dagen innan. Tur var väl det för det var inte riktigt samma sak.
Eftersom jag var ensam tjej vann jag. TIden var bra. 39,36 som jag är stolt över idag och vet att jag nog pressa ned till sommaren. Att tempo var så roligt trodde jag inte först. 

Säsongen började lida mot sitt slut. Vi beslutade att hoppade över Bockstensturen i Varberg. Dels hade jag dragits med magbesvär och inte kunnat träna eller äta ordentligt och dels var inte Hasse så sugen. Det skulle bli för långt att åka. Vi valde att fjällcykla och ställa upp i Norrlandsmästerskapen i tempo. 
 

Hasse gjorde ett kanonlopp och tog hem silverpengen!


Jag hade tänkt att putsa min tid från DM men jag insåg att det inte skulle gå så bra. Hoppades att det skulle dyka upp lite fler damer till start. En tävling blir ju roligare med motstånd. Nu blev jag ensam igen och fick helt enkelt tävla mot min gamla tid och försöka slå en av juniorerna. Hur det gick går att läsa här! 40,15 stannade klockan. Helt okej efter förutsättningarna.

Det här landsväg gick otippat bra i år.

Eftersom jag inte är som alla andra gjorde jag GP-premiär lagom till säsongsavslutningen av Jämtlandsserien. GP-lopp, en massa varv på en bana i ett x antal minuter. Som ett tempolopp som Christer beskrev det innan. Jag hade inte vågat ställa upp i ett tidigare. För feg men nu var det dags. Återigen ensam dam och räknade med att bli avhängd rätt snabbt. Avhängd blev jag men roligt hade jag och sprätte lite på egen hand där ute på F4. Jag tog i och med deltagandet i loppet hem totalen i Jämtlandsserien. Tempolopp, jämthjuling, Storsjön runt och GP:t räknades in. Och i den här serien var jag inte ensam dam! Fler GP-lopp? Absolut, bättre träning får man leta efter.

Fokuserad och supernervös. Så att det gjorde ont i magen.

Nu var säsongen slut trodde vi. Men så får jag höra av en tjej från tjejträningen att det ska vara mountainbikeorientering. DM till och med. Ska man prova ska man göra det ordentligt. Vi kan väl säga så här: det hade gått så mycket bättre om jag lärt mig att läsa karta. Jag kom så sist jag kunde göra men hade riktigt roligt. Jag tror faktiskt så här efter ett par månader att jag kommer att göra om det! Racereport finns här!


Som avslutning på säsongen dök det upp mörkerrace i Fugelsta med pannlampa den första oktober. En vanlig vardagskväll snurrade vi runt på en sjukt rolig bana med handbyggd stig. Helt ur tävlingsform såklart men det gjorde inte så mycket. En annorlunda upplevelse där mörkret gav massor av fartkänsla. Jag kom inte sist men mer än så var det inte. Läs om loppet här.

Sammanfattningsvis en brokig tävlingssommar. Jag tog ett par fjärdeplatser och en vinst. Jag hade stora förväntningar på mig själv och ville så gärna och så mycket. Motståndet i långloppscupen var hårdare i år och sett utifrån det körde jag riktigt bra. Jag hade förbättrat mig sedan i fjol och kunde vara med i toppen och fightas. Tävlingarna kantades av mycket otur. Punkteringar åt höger och vänster men det är sådant som hör till även om det är svårt att säga så till sig själv strax efteråt.

Jag vågade prova lite annat i sommar och upptäckte tjusingen med tempo. Här kom verkligen mina starka ben till sin rätt och jag slapp lite av stressen med nummerlappar omkring mig. Bara jag min smärta och klockan att kämpa emot. Nu stundar snart en ny sommar och jag har faktiskt inte riktigt klart hur den ska se ut ännu. Men tävlingar blir det och tempo och långa cykelturer.

En del frågar varför jag håller på med det här. Varför jag åker land och rike runt för att tävla. Jag kör ju inte i elitklass men satsar mycket tid och självklart en del pengar i det här. Jag tränar mycket och ofta. I en dels ögon är det onödigt och ”vad ska det vara bra för”. Ja varför? För att det är så roligt även om jag i bland sätter för stor press på mig själv.  För att det ger mig mycket att puscha mina gränser och framförallt för att det är ett stort intresse som jag delar med min familj. 
Och ja, jag hinner diska, städa, vara mamma och jobba!

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.