Tolvtjärnsloppet – när pannbenet är starkare än kroppen

Foto omslagsbild: Rikckard Hägglund

Jag hade sett framemot Tolvtjärnsloppet som jag tyckte så mycket om när jag körde det förra året. Jag hade haft en känsla veckorna innan att formen var på gång. Många kronor på Strava på de stigar som jag kört bra på förut och den starka känsla jag hade haft i Motala veckan innan. Det lovade gott och jag ville att kroppen skulle vara sitt allra bästa jag på start. Veta att benen kommer att leverera och huvudet vara med. Det är sällan den känslan infinner sig men den gör det är känslan häftig. Man känner sig urstark och kan förflytta berg under loppet och nöjd i mål oavsett hur det går. Det är en häftig känsla som tyvärr inte infann sig den här gången. Det stämde inte alls men jag var ändå oerhört nöjd när jag rullade över mållinjen. Över att pannbenet vann över kroppen. Vi kör en racereport igen och som vanligt lite av det längre slaget. 

Vi åkte upp till Örnsköldsvik redan på lördagen tillsammans med Erika och Claes. De hade ordnat boende hos Erikas vänner. Oavsett hur det skulle gå resonerade vi att det blev en fin minisemester för både jag och Erika var nervösa. Erika för att hon sist åkte loppet varit sjuk och tyckt det var alldeles för jobbigt. Jag för att jag under veckan varit så trött. Jag hade haft svårt att hålla mig vaken efter jobbet och jag tog mig igenom arbetsveckan med nöd och näppe. Någon träning var det inte tal om. Det fanns inte ork till det bortsett från ett varv på SM-banan. Jag hade varit lättirriterad haft huvudvärk, lätt till gråt och kände inget sug att cykla. Olikt mig och det oroade mig litegrann. Jag hade inte ätit så bra och aptiten var liten. Hur skulle jag orka mig igenom 65 km med en kropp som helst av allt ville sova bort tiden?  Det gjorde att jag var osäker om jag skulle starta eller inte.

På lördagskvällen tog vi en lugn runda i Örnsköldsvik. Jag hade tänkt att köra ett väckingspass men insåg att det inte skulle gå när huvudvärken satte stopp. Det blev i stället ett lugnt fint pass i sommarkvällen och jag bestämde mig för att avstå om huvudvärken inte var borta på morgonen.

I stället för att vara nervös inför loppet åt vi sen middag och avslutade kvällen med att bada bubbelpool och dricka en liten skvätt rosevin. En annorlunda uppladdning som tog bort en del av nervositeten och jag sov riktigt bra den natten.

På tävlingsmorgonen var jag fortfarande otroligt trött och seg i kroppen. Jag bytte ändå om till tävlingsdressen och försökte få i mig ordentligt med frukost. Tänkte att jag bestämmer mig när vi ska hämta ut nummerlappar. Jag kunde lika gärna supporta i stället.

Jag hämtade ut nummerlappen ändå och bestämde mig för att prova och se. Jag skulle se det som ett långt träningspass och låta känslan och pulsen styra. (Vem lurar jag varje gång jag tänker så?) Jag hade inte tittat på startlistan innan och hade ingen aning om vilka tjejer som skulle köra tävlingsklass. Jag skulle bara gå ut och göra mitt bästa för dagen och se hur långt det räckte. I det här fallet var att komma i mål som var målet. Men jag kunde inte låta bli att titta på den uppsatta startlistan när jag hämtade mitt chip och startnummer. Det var bekanta namn, bekanta starka namn.

Jag försökte lugna fjärilarna i magen och värmde upp i startbacken tillsammans med Hasse. Som förra året kändes den tung och benen inte riktigt så sprättiga som jag skulle vilja. Tänkte att det skulle bli jobbigt att gå på hög puls i backen när det kändes jobbigt i lugnt tempo. Bestämde mig för att försöka gå ut lugnt och inte göra om fjolårets hetsiga start där jag raskt föll i startfältet.

Jag gör mitt bästa för dagen. Det är gott nog.

När vi rullade ned mot starten var det redan fullt och jag klämde in mig i det bakre motionsledet. Attans tänkte jag. Det skulle bli svårt att ta sig fram i fältet och risken att hamna bakom långsammare cyklister i första sandiga backen skulle bli stor. Bredvid mig vid start stort Stina Broneus från stan och vi pratade bort lite nervositet och så gick startskottet.

För en gång skull gick jag inte på rött direkt utan kryssade mig fram och kom in i startbacken lite längre fram änj ag trodde. Jag la mig på hjul på Jennie Magnusson som jag vet är en stark cyklist. Vi gick om en tjej från Obbola IK och såg inga andra damer längre fram.

Backen var tung och jag kände att det skulle bli en kamp att ta sig i mål. Det fanns inget som svarade i kroppen och jag var trött efter 500 meter. Men i bland vänder en sån känsla bara kroppen får komma i gång. Jag gör mitt bästa för dagen. Det är gott nog.

Vi kunde cykla uppför första branta sandbacken och jag hade is i magen och låg bakom Jennie. Hon körde jämt och riktigt bra utför. En bra rygg att hålla på stig och kanske få i gång ett samarbete med på grusvägarna. Tyvärr ramlade hon i i en liten uppförsbacke och jag fick klicka ur pedalerna och ramlade själv ned i blåbärsriset. När jag väl kommit på fötterna igen hade ett par herrar passerat och jag tappade Jennies rygg.

Men ge upp ligger inte riktigt för mig. Kände mig lugn så länge jag kunde ana henne framför mig. Däremot kändes det inte lugnt fysiskt. Redan på första stigen hade ryggen börjat göra ont och jag skrattade lite åt mig själv som skrutit för en kille innan start om min vätskeryggas förträfflighet som inte alls gav mig ont i ryggen.

Hur många sandkorn finns det i världen?

Banans första och sista del är allra finast med endurospår med sköna rollers och sandiga snabba stigar. Förra året hade jag kört riktigt bra och snabbt men då var banan lite mindre torr av regn. Det här året var det som att cykla på en sandstrand. Jag fick inget flyt och körde fast i sanden så många gånger att jag tappade räkningen. Jag provade att flytta vikten lite bak på sadeln för att få grepp. Provade att hålla kadensen uppe och titta långt fram. Som jag gör när jag cyklar i snö. Men det hjälpte inte och när jag fick gå i en lättare uppförsbacke började jag fundera på att bryta. Då hade jag ens kört en mil. Jag tappade Hasse som hade åkt om tidigare och Jennies rygg försvann ur sikte. Hur jäkla många sandkorn finns i världen tänkte jag. Väl medveten om att det bara var början av kampen mot sanden. Banan innehåller inte särskilt många fasta grusvägar. I stället sand, sand och åter sand.

Jag sträckte på ryggen om vartannat, provade att lätta på bröstbanden till ryggsäcken och andas djupt. Provade att sänka sadeln några millimeter för att se om för hög sadelhöjd var problemet men inget hjälpte. Smärtan gjorde det också svårt att få benen att jobba hårt men jag kämpade. Tänkte att jag hade betalat för det, fick åka en otroligt fin bana och låg ganska bra till och då är det dumt att bryta.

När Mikael Adolfsson från Höga Kusten cyklisterna kom om mig och hejade glatt och sa att jag körde bra fick jag ny energi. Jag fick en rygg att titta på och följa i skogen och Mikael åkte bra och hade fint tempo. Det hjälpte enormt mycket för min trötta kropp.

Men så vänder det lika snabbt som det dippar

Ute på en grusväg såg jag Hasses rygg igen och jag passade på att få lite mentalt stöd av honom och gjorde allt för att få upp farten på den långa grusvägssträckan som väntande. Jag åt liquid och sträckte på ryggen och försökte hålla Hasses tempo. Jag var så otroligt trött och hade svårt att tänka mig att jag skulle ta mig i mål om jag fortsatte i samma tempo. Men samtidigt visste jag att Jennie var i klungan jag skymtade i bland och att jag gjort en stor upphämtning. Kanske hade jag en pallplats i sikte och slog jag tempot kunde de andra damerna komma bakifrån och gå om.

Det blev en kamp mot huvudet och tankarna om att bryta. Om att det skulle vara skönt att bara rulla åt sidan och sätta mig i vägkanten. Sträcka på ryggen och rulla tillbaka till mål. Jag visste att efter första kontrollen strax innan den långa branta ”mördarbacken” blev banan tuffare med många klättringar på stig. Mer sand och enligt min GPS-klocka nästan 2 km längre än förra året. Hur skulle jag orka med ben som inte alls hade något tryck?

Men så vänder det lika snabbt som det dippar. Strax innan banans högsta punkt och den långa klättringen på stig över ett hygge hade jag blivit omåkt av fjolårets damvinnare och den här gången var det jag som plockade in på de framför. Jag kände mig för en stund riktigt stark och ute på asfaltssträckan gick vi om ett par herrar. Hälften av loppet var gjort och hade inte blivit omkörd ännu.

Förvånad en stund senare går jag om en tjej jag inte sett i starten. Hon såg trött ut men när jag väl passerade växte hornen i pannan på henne av hennes blick att döma. Hon tog min rulle på den långa asfaltsträckan innan mördarbacken banans spurtpris och jag insåg att det skulle bli svårt att skaka av henne och än mindre komma före henne upp för backen.

När vi gick in i backen gick hon om och körde riktigt starkt. Jag såg Jennie lite längre fram och tänkte att oavsett hur det skulle gå så hade jag lyckats ta in och åtminstone gått om en av två damer än om bara för en kort stund. För jag visste att jag skulle behöva backa tillbaka i klättringen för att orka i mål. Det här var den värsta biten av hela loppet. Den 8 minuter långa backen som vid varje tramptag skar i ryggen. Men gå skulle jag inte hur ont det än gjorde. Hasse kom upp bredvid i sällskap med en annan kille och jag gnällde lite på toppen. Över ryggen som hållit sig i schack hela våren och som bestämde sig för att ge upp när det verkligen inte var rätt tillfälle.

Gör inte samma misstag som förra året utan kör allt du kan på slutet

Jag gav upp på toppen. Gav upp kampen mot de två framför och fokuserade i stället på att försöka hålla de som var bakom på bra avstånd. Jag hade ingen aning om vilken placering jag låg på men ville inte ge bort en eventuell pallplats bara för att huvudet inte ville något mer. Jag såg till att dricka mycket, var noga med energipåfyllningen och intalade mig själv att ryggen gjorde i alla fall inte ondare än i början. Jag passerade Hasse på en lång sträcka av stig och åkte om en herre till och kände att jag började få flyt trots all sand.

Jag passade på att peppa de motionärer som körde korta sträckan och snart var i mål. Jag räknade ned kilometer och längtade efter att få ta av mig ryggsäcken och lägga mig gräset vid mål. Jag manade på mig själv att inte göra samma misstag som förra utan köra så hårt jag kunde på slutet. Vid en mil kvar till mål var det som systemet kom i gång och jag ökade tempot. Slet mig uppför en lång backe som jag gick i förra gången. Susade ned för de roliga guppen på endurobanan. Det gick äntligen bra och det var tomt bakom mig. Ingen jagande tjej och kilometerna tickade ned.

Vid fem kilometer kvar gick jag på rent pannben och kände mig snabbare än jag vad jag var. Snart mål. Snart vila. Jag tittade bakom några gånger och såg att jag var ensam. Det skulle hålla in i mål om jag bara satt på cykeln. Och det gjorde jag. Väl ute på asfaltsbiten in mot mål där jag kämpat om en tredje plats förra året var jag nu ensam och behövde inte spurta. Bara rulla över mållinjen och få stanna. Kliva av och känna att jag faktiskt gjort ett grymt jobb trots att kroppen inte alls var med mig. Jag hade missat speakerns röst och visste inte vilken placering jag kommit in på.  Men det kändes inte särskilt viktigt.

Jag väntande in Hasse som kom tio minuter mig och lite senare rullade Erika och Claes in. Claes om även han kämpat med sin trasiga rygg i 67 km och peppat Erika att köra riktigt bra och starkt och kom in som 4:e motionsdam.

Vi stannade kvar till prisutdelningen eftersom det lottas ut fina priser på startnumren. Det var tur för jag lyckades knipa tredjeplatsen och förvånad fick kliva upp på pallen tillsammans med två riktigt starka tjejer. Jag hade bara 3 minuter upp till Jennie som vann och och 2.5 minut till Jessica som kom tvåa. Av rapporten från loppet hade jag bara varit en minut i från Jennie som kommit två vid backpriset. Sedan tappade jag bara två minuter på dem båda de sista 2.7 milen. Inte illa alls. Jag var runt 10 minuter långsammare i år än förra året men då var årets bana tyngre på grund av all sand, var lite längre och hade fler höjdmeter.

Jag åkte hem med en skön känsla i kroppen. Jag hade gjort mitt allra bästa för dagen och som Jan-Erik Backman sammanfattande min målgång stämmer rätt bra ; Helena Enqvist kämpade in knappt tre minuter efter  och tvåan hade som vanligt använt alla krafter i benen. Bra kämpat!

Som ett långlopp ska vara

Tolvtjärnsloppet innehåller stor del stig och är i mitt tycke en av de roligare långloppsbanor jag åkt. Det är en otroligt jobbig bana men som vägs upp av alla fina stigar som i början är flowiga och ganska enkla för att sedan övergå till lite hemmastigskänsla med rötter och kalhyggen. Första och sista delens endurobanor är ren och skär cykelglädje och med den höj- och sänkbara stolpen blev de ännu bättre.  Det är speciellt att köra på sandiga stigar och vägar. Det ger ingen vila där man vanligtvis kan hämta andan utan benen måste jobba hela tiden. Nu när det varit så torrt blev banan ännu tuff.

Loppet slog deltagarrekord i år med 198 stycken anmälda. Inget stort lopp om man jämför med andra långlopp men samtidigt har mindre lopp sin charm och jag gillar dem bättre. Mindre hets i starten, mer gemytlig stämning innan, under och efter loppet.

Arrangemanget runt banan är jättebra. Bra utmärkt även om några hade åkt fel. Trevliga funtkionärer efter banan och den lilla publik som var ute glada. Som herren som satt på långnorsberget mitt ute i skogen och hejade fram oss.

Åker jag igen? Javisst. Det känns som en fin försommartradition att åka till Långviksmon!

Tack ännu en gång för ett fint arrangerat lopp! 

Nyfiken på förra årets racereport? Här finns den!