• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Tour of Watopia – eller äntligen svarar kroppen igen

Tour of Watopia – eller äntligen svarar kroppen igen

Vi har landat hemma i Östersund. Från en ännu en dag på fjället med solglas i brillorna, fatbike på skoterspår och kaffe i en solgrop till trainern. Kontraster. Jag hade egentligen tänkt att skriva klart ett inlägg om gårdagens äventyr tillsammans med en tjej som gillar cykel lika mycket som mig. Men intrycken behöver samlas i hop. Bilderna finns men inte orden riktigt än. Så är det i bland.

I stället säger jag ett stort hej till mina cykelben igen. Jag kände redan i går att det hade hänt något med dem. Att de så sakta börjar vakna och kroppen börjar svara på träning igen. Det fanns lite tryck på fjället och den långa backen upp till toppen av katrina som jag gick uppför i går kväll kändes löjligt enkel.

Det är inte alltid allt hamnar i bloggen. Inte alltid jag delar med mig av mina lite djupare dippar. Jag har skrapat lite på ytan om min dåliga träningsvinter. Den som mellan raderna varit den sämsta på många år. Fram till jul kändes det bra. Sedan hände något. Vad jag vet jag inte men jag har varit riktigt nere under en period. Över att kroppen inte samarbetat som den gjort innan. Att inte kunna ta i, svettas eller känt den där sköna känslan av vara riktigt slut efter träning. För att sedan känna uppgivenheten att inte alls kunna träna och bli trött av en promenad till och från jobbet. Jag har dragits med förkylningar, känsliga luftrör, knäbesvär och tappat så otroligt mycket motivation. Det var skitjobbigt att bryta Nattvasan. Och lika skönt att gå i mål på Nalovardo fatbike race. Att faktiskt känna att jag kan genomföra något. Träning är inte hela livet men för mig är rörelse något jag behöver för att må bra. För att stilla rastlösa ben och få andra saker i livet att klaffa. Den är en del i balansen som behövs och när den biten haltar blir det svårt.

Men nu kan jag faktiskt säga att det har vänt igen. Jag har långt kvar tills jag känner mig stark och liknar mig själv och jag har förlikat mig med att jag inte kan skejta särskilt mycket mer den här vintern. Men det är inte helt i botten. För första gången på mycket länge har jag vågat och klarat av att ta i lite. Så efter en lugn runda på fjället i dag bytte jag om till bibs när jag kom hem. Satt upp cykeln i trainern och hoppade på Tour of Watopia. Ett serie lopp som går under en tid framöver. Inga riktiga race utan bara en utmaning mot sig själv. Att genomföra alla. Ett skönt och kravlöst sätt att få köra lite tuffare igen och ett bra sätt att få i gång cykelbenen igen.

Trots att jag gick på halvfart blev jag trött men kunde ändå hålla bra tryck uppför. Mina watt jag får ut ur benen är ljusår från när jag var som starkast under Crit-serien men det gör inget. Inget alls. Jag kunde kliva av cykeln och känna mig nöjd och lite överraskad att benen faktiskt orkade två pass på en dag. Inte för att det i sig är ett mål men ändå.

Nu börjar utmaningen att komma i skaplig form till sommaren. Sakta men säkert och utan bakslag har jag tänkt.

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: