Den där känslan. Den som är belöningen för alla slitsamma pass man utför. Den som man längtar efter och som ger en kick. Den kom i lördags på Vemdalen Bike Challenge. På start så nervös att jag ville åka hem och tända upp grillen åt de andra, när benen skakade och jag trodde att alla andra var så mycket snabbare än mig. Då gjorde jag mitt allra bästa och det räckte så långt. På den troligen sista cykeltävlingen i år. Det är dags för racereport igen. 

Bara Claes om fattas! Vi var ett starkt gäng i lördags.

Jag hade en plan förra veckan. Att se till att vila mycket. Kroppen var sliten efter alla timmarna på cykel de senaste veckorna och framförallt den sista veckan när vi strax efter Mörksuggejakten sprang på fjället och sedan körde många timmar i Dalarna och Norge. Vilan kunde om jag hade tur ge träningen jag lagt ned skjuts ut i kroppen. Ett hårdare intervallpass på onsdagen var det som jag orkade göra i cykelväg bortsett från två riktigt lugna pass. Perfekt om jag inte börjat känna mig lite förkyld på torsdagen och desto mer på fredagen. Jag var rädd att missa sommarens roligaste lopp. Tänkte att det är som tusan att det alltid blir så här när jag verkligen vill tävla, verkligen vill köra. Då tycker kroppen att jag inte ska det.

På lördagsmorgonen var jag trött och slö. När vi värmde upp på väg till Vemdalsskalet fick jag mjölksyra så fort jag försökte trycka på. Sommarens sämsta känsla i kroppen. Hasse däremot såg pigg ut och likaså Cecilia. Jag blev nervös och ville vända hem.

Hasse hämtade ut nummerlappar och jag försökte lugna mig själv med att jag bara kunde göra mitt bästa och skulle få ett bra träningspass. Cecilia var nervös för att hon skulle köra samma tävling som mig och Erika hade jag övertalat att ställa upp.  Hon hade först tänkt att köra Storsjön runt hemma i stan men funderade på att ställa upp i motionsklassen. En mil utan tidtagning. Jag hade sagt att hon inte skulle få någon mat efteråt om hon inte körde tävlingsklass. Hon skulle få sitta på vår farstubro och se på när vi åt. Det tog skruv och hon anmälde sig till tävlingsklassen.

Vi möttes upp och hon hade som mig redan sett ut motståndet. En tjej med färgglada strumpor såg ut att ha starka ben sa hon. Jag själv såg en bekant tjej från Sandvikens CS som jag inte kunde placera. Hennes röda cykel såg ruskigt snabb ut. Löjliga stressade vi upp varandra. Cecilia var den enda som inte drogs med och tog det hela med ro.

På startlinjen skakade mina ben av nervositet och jag vill smita hem.  Jag skulle aldrig klara det här tänkte jag. Två år i rad har jag vunnit och självklart ville jag vinna en tredje gång. Dumt vore att säga något annat. När jag var så nervös och stirrig och viskade till Hasse att den där 14-åriga tjejen i blått skulle jag aldrig kunna rå på skakade han på huvudet. Av uppgivenhet. Efteråt sa han att det i det ögonblicket han tänkte att mitt beslut att lägga ned tävlandet till nästa år var helt rätt.

Foto: Karl Vertegård/Vemdalen foto

När startskottet gick gjorde jag min bästa start på mycket länge och hade häng på tätklungan. Det gick läskigt fort genom Skalsbyn och ned mot Hovdebacken. Jag struntade i att bromsa och hade bara fokus på att hänga av 14-åringar och röda cyklar. Benen skrek och luftrören var små som sugrör. Jag visste att banan skulle bjuda på mycket igångdrag i kurvor, en lång serpentinklättring i en slalombacke och en seg klättring i en liftränna innan vi skulle ta ett varv i skidspårets 5-km slinga. Två varv sedan målgång. Ingen chans alls att vila och ingen mening att gå ut lugnt.

Banan skulle även ge oss chans att se varandra vid ett tillfälle. I klättringen upp från pistmaskinsgaraget mötte man dem som var på väg ned. Jag såg att en av de som jag trodde skulle vinna kom ganska långt bak men jag hade någon precis på hjul men vågade inte titta bakåt.

Strax innan första vändan av serpentiner kom Hasse förbi och berömde min start. Det var hans hjul jag trott var en annans dam. Det gav mig lite extra krafter och full av adrenalin tryckte jag på uppför i klättringen. Serpentin efter serpentin på lägsta växeln. Tänkte att en gång till kan inte vara möjligt.

Upp i serpentinerna på första varvet. Med de killar bakom som jag åkte loppet med sedan. Foto Karl Wertegård/Vemdalen Foto

Jag låg riktigt bra till bland herrarna i toppen och jag bestämde mig för att köra så hårt jag bara kunde. Bara pressa benen och se till att jag inte gjorde några dumma misstag i kurvorna. Bestämde mig för att inte titta bakåt. Den som jagade skulle få en match.

Från serpentinerna och ut på första varvet i 5-km spåret hade jag sällskap av tre killar. Bland den kille som vurpade så otäckt framför mig på Mörksuggejakten och så Håkan från Sveg. Han som jag har kört så många lopp i hop med. Jag kunde gå om dem uppför och de drog ifrån lite när det blev platt. Det var riktigt fint surr i benen även om jag var tungandad. Tänkte att jag nog aldrig åkt så bra i backar förut och inte vågat ligga på så mycket utför. Jag visste också precis hur jobbiga de första stigningarna i skidspåret är och att det lönar sig att gå på max. Visste också precis när det började gå utför och att det skulle göra det i princip hela vägen in till skalet igen. Ett stort mentalt övertag med andra ord.

In på andra varvet blev jag ivrigt påhejad och trots att kroppen skrek åt mig att stanna pressade jag lite mer. Fick veta att jag bara var 30 sekunder efter Hasse. Jag tänkte bara en gång till uppifrån pistmaskinsgaraget, bara en gång till i serpentinerna och liftrännan och bara fyra klättringar i skidspåret. Sedan eriksgata utför tillbaka mot mål. Låg jag först in på skidspåret skulle jag ta hem det.

Varifrån det självförtroendet kom vet jag inte men positiva tankar ger mycket energi. Likaså att Håkan efter första varvet berömt min körning med att jag var stark som en oxe uppför och hade dragit dem runt spåret. När jag mötte de som låg bakom kom tjejen med den röda cykeln. Precis på väg ned och jag i mitten av första klättring. Shit tänkte jag. Nu får jag fokusera och inte tappa Håkan som låg före mig. Jag ville vinna mer än henne. 2-3 minuter gissade jag att mitt försprång var.

Upp i serpentinerna var jag slut och den lättaste växeln kändes så tung. Tog sväng för sväng och väl uppe på toppen suckade jag av utmattning. Hade Håkan bakom och de andra killarna framför mig. En morot för att komma i kapp. Vid klättringen vid liftrännan fick jag veta att jag plockat 7 sekunder på Hasse i serpentinerna och det gav ännu mer kraft. Jag tappade inte fart.

När vi väl nådde skidspåret igen och benen levererade lika mycket kraft uppför förstod jag att jag höll i hop det utan att ramla skulle jag ta hem det. För här åkte jag snabbt och hon skulle få det svårt att komma i kapp. Nu började jag slappna av lite och peppade de andra tre. Fick lika mycket pepp tillbaka ”förstår vem som vinner det här”. Vi körde ruskigt snabbt. Jag hade mest tryck uppför och tappade åter lite när det planade ut men kunde plocka igen lite utför. När vi hade 2 km kvar sänktes plötsligt tempot av de två framför. Jag blev lite otålig och ville rejsa fort. Ropade att vi snart var i mål och nu kör vi. Strax innan skidspårets slut gick jag om och tog täten och drog upp tempot med ett stort leende på läpparna. Så himla rolig körning och känslan av att kunna gå med och framförallt vara stark uppför var oslagbar.

Foto: Karl Vertegård/Vemdalen foto

Sista biten in på asfalt och grus gick de om mig. Mina växlar räckte inte till och jag lät bli att spurta. Det skilde inte många sekunder mellan oss och jag kostade på mig en målgest när jag rullade över mållinjen. Det gick. Jag hade fixat det. På en bra tid dessutom och i slutändan en topp 15 placering bland hela startfältet.

Lite över 3 minuter senare rullade andra dam in, tjejen med den röda cykeln, Ellinor Stenhammar som också kör långlopp i D30. Jag grattade henne till ett bra lopp och en liten stund senare kom Erika in på en tredjeplats! Hon som oroat sig för att inte fixa tävlingsklass. Ytterligare en stund senare kom fjärde tjej in och jag började bli lite nervös för Cecilia som legat bakom Erika under loppet. Skulle hon klämma till med en femteplats?

Foto: Karl Vertegård/Vemdalen foto

Så kom hon och fick dagens största hejjarop upp till målet. Trött och slut men med ett stort leende på läpparna. Femteplats, inte illa alls. Riktigt grymt.

Foto: Karl Vertegård/Vemdalen foto

Hasse hade nått sitt mål med topp tio när han kom in på en stark 9:e plats. Erik Albano tog en tredjeplats trots att han punkterat 800 meter före mål. Simon Vykander cyklade in på en 6:e plats och visade att han är grymt bra. Han hade dessutom kört med kramp. Claes hade fått besvär med ena benet och rullade in på 26:e plats.

Vi hängde en bra stund i målet och hejade in de som kom. Pratade med arrangörerna och väntade på prisutdelningen. Cissi hängde med en kompis från Funäsdalen. Martin Svetnsoff. En 17 årig som åkte på in en 7:e plats och även körde på strax över 3 timmar på Mörksuggejakten. Den killen kommer att bli vass!

Cissi och Martin efter mål.
Prispallen damer, herrar och juniorer. Foto Hasse Gustafsson

Vemdalen Bike Challenge är ett otroligt bra arrangerat lopp. För oss har det blivit en sommartradition. Det är sommarens höjdpunkt och ett sådant där lopp man gärna hänger vid före och efter start. Som är lika mycket allvar som det är lek. Ett lopp som det verkligen går att köra sig riktigt trött på. Lika trött om inte mer som efter ett långlopp. Det drar många starka cyklister och man vet aldrig vem som dyker upp, som har semester eller vägarna förbi.

För en hundring i startavgift får man så mycket tillbaka. Barnen har ett eget lopp som i år drog 52 tuffa startande! I herrklassen startade 52 stycken herrar och vi var 13 damer till start. Loppet växer så det knakar. Banan i år bjöd på ännu mer mjölksyra, fler igångdrag och korta tuffa klättringar än förra året. Ett lopp där man inte har så stor nytta av att åka på hjul utan det är ens egen prestation som gäller. Inte så teknisk men ändå inget grusvägsrace. Clas Gozzi som satt banan ska ha en stor eloge för att skapa något som faktiskt passar de allra flesta utan att vara för enkelt!

För den låga avgiften får alla pris. Det är inget dåligt prisbord. Outdoorkläder av bra märken, hjälmar, glasögon och andra riktigt bra priser. Dessutom lottades en cykel ut till ett värde av 8000 kr bland alla som startat. Jag själv valde en sovsäck till ett värde runt 2000 kr. Inte illa för 48 minuters race.

Men det är inte enbart en bra bana eller fina priser som gör det här loppet till vad det är Det är framförallt den familjära stämningen som är det fina med loppet. Engagerade och grymma arrangörer som ser till att alla trivs. Det pratas efteråt, man grattar varandra, hejar och träffar så många nya trevliga bekantskaper.

När tävlingen flyttades till området runt barnbacken förra året blev det ännu mer gemytligt och bättre för publiken. För även om Vemdalsskalet kan kännas som en slumrande sommarskidort var det liv och rörelse i lördags. Många som hejade på och många som deltog.

Så ett stort tack till VIF för ännu ett fint arrangerat lopp, ni är helt enkelt suveräna!

(Dessutom så levererar Karl Vertegård grymt fina bilder på oss tävlande! Han finns under namnet Vemdalenfoto på Instagram och postar bilder från området dagligen. Så in och kika om du gillar fjäll!)

Foto: Karl Vertegård/Vemdalen foto
6

2 Comments

  1. Mari juli 25, 2017 at 10:02

    Vad roligt 🙂 Härligt jobbat!!

    Reply
    1. Helena juli 26, 2017 at 08:12

      Tack så mycket! Äntligen släppte det!

      Reply

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.