• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Vemdalen Bike Challenge – råtta jagar Höök

Vemdalen Bike Challenge – råtta jagar Höök

Ett lopp på ”hemmaplan” är alltid kul. Som i dag, på Vemdalsskalet. På vägar och stigar som vi kör ofta och sliter oss fram på även med skidor på. Upplagt för 22 km slitigt cykling. Och visst blev det så. Tufft, varmt och superroligt. Dessutom varken punkade jag eller cykeln rasade. Racereport? Javisst!


Vaknade i morse och kände mig ovanligt seg. Lassade in frukost och ville väl helst gå och lägga mig igen.

Det kändes lite lyxigt att kunna rulla från stugan till starten. 9 km uppvärmning sitter inte fel. Var väl rätt bra att kunna värma upp och inte få en chock över hur risiga benen kändes. Jag fick mjölksyra i snigelfart. Hade jag känt den känslan för första gången i starten hade jag gett upp. Men 22 km går att köra på rent pannben tänkte jag.

Vi betalde hundringen i startavgift och tävlingspirret kom. Det blev ännu större när Martina Höök dök upp. Hon och jag har camperat i hop på flera lopp. Jag har slagit henne en gång. Tjohopp tänkte jag. Det blir ännu slitigare i dag. Hon är stark, multisportare är det. Men det är också en otroligt ödmjuk och trevlig tjej, ingen rivalitet mellan oss. Hon är helt enkelt en perfekt sparringkompis!

Hasse och jag var lite småpro och provade starten av banan. Utför från parkeringen vid spårcentralen och sedan upp i Hildingsbacken. Jag kom inte upp. Benen sa stopp och belägg. Jätteskoj 45 minuter innan start. Rullade ned och försökte mig på nästa lilla backe. Nej sa benen igen och jag funderade en millisekund på att hoppa över loppet. Men det gjorde jag inte.

Hade en taktik att försöka ta Martinas rulle och försöka vara före henne upp i backen. Det gick bra, så bra att jag ledde hela loppet en halvminut eller så. Kom in som andra cyklist i backen och bad benen att bara mata. Efter halva backen kom Martina ikapp och fick några meter. Jag fegade lite uppför en skidbro och tappade ytterligare lite. Sen blev det en vild jakt på henne. Jag borrade ned mig och försökte få fart på geleråttorna till ben. Kom i kapp en kille och drog förbi. Sket i all form av taktik bara mata. Vi gjorde några krokar i vargenområdet innan vi fortsatte längs med gamla landsvägen. Insåg att enda chansen att komma i kapp skulle vara där- innan stigarna i skidspåret. Martina är grymt teknisk.
Jag var inte långt efter, hade henne i synhåll hela tiden. Tog några meter. Jag hade en cyklist på rulle men sent tomt bakom. Det skulle stå mellan henne och mig och jag tänkte inte ge upp! Det hade varit lite roligare med fina ben dock.

När vi svängde upp på grusvägen mot Ripfjället tappade jag lite. Killen bakom vägrade gå upp och hjälpa till. Det gjorde egentligen inte så mycket eftersom Martina även körde helt själv. Mera jämt tänkte jag.

Sen väntade runt 11 km stökig skidspårsstig. Killen bakom ställde av mig med besked. Tänkte att det bara gällde att köra för allt vad tyger höll. Och det gjorde jag. Visste precis vart backarna kom, hur jobbiga de var, vart jag kunde hämta andan och vilket spår jag skulle ta. En stor fördel att kunna spåret utan och innan.

Fick massor av energi av hejande publik utefter spåret. Kunde ta backarna med lite stolthet kvar i kroppen och varvade bara en kort stund efter Martina. Slängde en blick bakåt och var helt själv.

På andra varvet började kroppen vakna lite och benen kändes en aning starkare. Värmen däremot var olidlig. Hann inte dricka så mycket och kände mig lite yr. Men att ge upp fanns inte på kartan. Varje ynka sekund kunde vara viktig.


Foto lånat av VIF-cykel

Att jag troligen inte skulle komma i kapp gjorde inte så mycket, jag gick ju mot en fin andra plats trots miserabla tassar. Dessutom hade jag en hel hög herrar bakom mig. I näst sista backen vägrade jag lägga ned på lillklingan. Den backen är lika jobbig på vintern som på sommaren och jag ville pressa ur det sista lilla som fanns. Kollade en sista gång bakåt och såg ingen.

Så rullade jag över mållinjen och kostade på mig en målgest. Så nöjd! Pannbenet är tillbaka helt klart! Tiden blev 55,11, jag var ungefär 1,30 bakom Martina, 15 min före trean och knep en 8:e plats av 38 startande cyklister. Det är jag fånigt stolt över!


Dam och herrvinnare. Jonas ”sorkpesten” Danvind tävlandes för IK Skabbräven tog hem herrklassen. Bästa klubbnamnet eller hur? Hasse körde in på en fin 4:e plats!

Små ”bylopp” är roliga saker. För en liten startavgiftssumma får man mycket. Som en dignande prisbord tex!


Efter pallpristagarna lottades priser ut på startnummer och jag tror faktiskt att alla fick pris! Inga dåliga grejer inte.


Jag valde ett par nya cykelglasögon och en flaska. Ett par Bliz Velocity xt. Två linser, den ovan och ett par orange. Värde av 599kr. Har Bliz pursuit när jag åker skidor men som funkat sisodär på cykeln. Mina gamla newline har sett sina bästa dagar för längesen. Ett välkommet tillskott helt enkelt.


Efter prisutdelning och foto rullade vi ned på Lingers café och fikade. Rullade sen hem via slalombacken och Vargen.


Sammanfattningsvis så bjöd Vemdalens IF cykel på en fin tävling. Utslagsgivande bana som innehöll mer stig än asfalt och grusväg. Sånt gillar jag! Föredömligt markerad bana och duktiga funktionärer. Man blir extra glad när det peppas och hejjas!

Jag kommer med all säkerhet att åka loppet nästa år!

Nu ska jag smutta vidare på min finöl.


Laddar för att cykla hem till stan på racern i morrn. Måste kirra mina två Strava-challenge. Fast först massor av käk och sömn.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: