Vi bara öste och benen levererade

Plötsligt kommer de. De där passen när det känns riktigt bra. När benen är starka och levererar fart. När det känns jobbigt men ändå med bibehållet tryck i pedalerna. När man orkar ligga på och känner att man faktiskt kommer att hålla hela vägen. Ett sådant pass fick jag till i går. Jag funderade faktiskt på om det verkligen var jag som satt på cykeln och körde så fort. För känslan den senaste tiden har varit lite tung. Jag gör mina pass men utan den där glöden av motivation och framförallt känslan av att kunna cykla. Jag brukar tjata om det, kanske mest för att påminna min själv, men det behöver inte kännas bra nu på hösten och vintern. Formen ska inte finnas där. Det är helt okej att vara seg och sakna sprätt och det lika okej att inte alltid vara full av motivation på varje pass. Det behövs återhämtning, både mentalt och fysiskt. 

Kanske var det just det som gjorde passet i går så bra? Att benen var skapligt utvilade och att jag intalat mig själv att jag är bra även om jag inte orkar lika mycket. Att den här perioden av lite mindre lust till cykling och träning gett huvudet en chans att tagga ned lite. Jag tror det.

Innan vi cyklade var jag på ett gruppass på gymmet. Sådana som jag sällan går på eftersom jag är mer av åsikten nu (och måste förmå mig) att det är viktigare att jag får till mina styrkepass i gymmet med kvalité i stället för att jag gör något halvdant utifrån någons annans styrketräningspass koreograferat till musik. Därmed sagt att gruppträningspass inte är dåligt. Det är det inte. Det handlar bara om vad man vill med sin träning. Hursomhelst hamnade jag på ett pass som jag blev rastlös av. Som innehöll allt för mycket koreografi för att jag skulle kunna ta ut rörelserna ordentligt och bli trött. Jag kände mig lite frustrerad och föreslog för Hasse att vi skulle bränna av ett par intervaller i Spikbodarna. På utvalda lite längre stigar för att bli trötta i benen och hjärtat skulle få jobba ordentligt. Bara en timme med uppvärmning och hemrull. Lite lagom och lekfullt. Skulle vi inte orka kunde vi bara rulla. 

Jag kände redan i första intervallen att benen var på. Trots att det var runt 9 minusgrader hade jag inte några känningar av mina luftrör som jag har haft en period nu. Det bara flöt på. I nästa intervall, en längre slakmota där det går att hålla hög fart ställde jag av Hasse efter bara några meter. Det fanns tryck så det skrek om det. 

I den sista av fyra intervaller jagade jag en Strava-QOM, det som får mig att ta i lite extra i bland. 90 sekunder ville jag förbättra min egen tid. Jag ramlade på första bästa träd över stigen men gav mig inte. Pressade och försökte att hålla en bra teknik. Det sistnämnda var svårt när allt var halt av frost och dubben slirade. Men jag tog i och jag kunde till och med öka på slutet. Det var det viktigaste då. 

Vi rullade hem och tryckte på lite utför, för att leka lite. Varvade ned med med lite kalla händer av fartvinden och jag laddade upp passet när jag kom hem. 4 kronor av 4 möjliga men framförallt en känsla av att vara riktigt riktigt stark och motiverad att träna igen. 

Jag vet att sådana här pass inte kommer så ofta och jag håller hårt i känslan av att överträffat sig själv en helt vanlig tisdagskväll. Något jag kan plocka fram lite senare när jag inte riktigt mentalt orkar mig igenom en intervall eller två. 

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: