Vintercyklingen som gick i bilder

För några veckor sedan när vi åkte hem från stugan i söndags sa jag till Hasse att jag inte tror att vi kommer ut på fjället med fatbikes i år. Inte för att föret inte medgett det utan för att det har blåst nästan varje helg. Snart är det även vår och alldeles för mjukt för cykling även i Storhogna även hoppet lever inför nästa helg. Säsongens sista fatbike och skidtur skulle jag tro. Här hemma i Östersund har nästan all snö smält bort. Det finns ett tunt lager skitig vårsnö och is i skogarna och snöhögarna har minskat ordentligt. Det har varit klassiskt aprilväder i dag med en stunds tungt snöande. Det ska snöa ur innan det blir vår på riktigt säger de som vet. Och lagom tills snön smälter bort börjar pollensäsongen. Även här och jag nyser och tror jag är sjuk.

Men än är det långt kvar tills stigarna tinar fram och sommarcykelkläderna kan tas fram. Det är stora kontraster och jag ler lite när jag ser cyklister i korta shorts och cykelttörjor i mitt flöde. Sverige är avlångt.

En titt i bildarkivet fick mig att tänka på den vintercykling som varit. Hur fin det har varit. Många turer i fluffigt vinterland, distanspass på vanliga mtb även om vissa pass varit tjuriga och kalla och moddiga. . Jag är bortskämd med riktig vintercykling sett till snö. Det är sällan jag behöver ut i snömodd, blask och regn som cyklister mer söderut kämpar med. Å andra sidan har jag inte snöfria stigar förens långt in på våren.

Det är lite roligt hur min vintercykling har utvecklats. För några år sedan var det inte tänkbart att cykla så mycket utomhus. I stället var spinningcyklen och trainern min cykelträning under vinterhalvåret tillsammansm ed skidåkningen. Numer bedrivs träningen till mestadels ute även om jag mång gånger väljer att sitta inomhus för enkelhetens skull. Men distanspassen är utepass och skidåkningen finns kvar. För det vore dumt att inte nyttja alla årstider jag har.

Men hursom och åter till rubriken. Delar av mig med den här vinterns cykling i bildform.

Den allra första turen i höstas när snön låg i luften och Spikbodarnas stigar var vita av rimfrost. Stenhårda och bjöd in till fart. Jag ägnade några lunchraster åt att ta tillvara på det lila dagsljus som finns på årets mörkaste månader.

I slutet av oktober kom den första snön och jag tog ut min fatbike. Salig flöt jag fram på mjuk nysnö och drack kaffe i en gammal buvall. Pannlampesäsognen var här på riktigt.

I mitten av december kom den första riktiga kylan. Över 20 minusgrader en lördag och vi provade att ta oss längs med sjön på våra fatbikes. Det var en promenad mer än ett träningspass. Den kalla snön bar inte och när sjön fortfarande var öppen frös allra minsta fukt. Jag var isig, cykeln var isig och mina känsliga luftrör ville hem. Men det var en otroligt fin tur.

December var också 4 timmars distanspass i min ensamhet. Med pannlampa till dagsljus och tunneljakt för att få tiden att gå. Cykelvägar i stan i lugnt tempo och jag tyckte det var ganska trevligt ändå. Framförallt att få möta den bleka decembersolen som knappt når över horisonten. Tunneljaktsrundan återupprepades på nästa 4 timmars men då i sällskap.

Januari var även det en månad av distansträning utomhus. I sällskap av vänner och i min ensamhet. Många pass på fatbiken eftersom snön låg djup både i skogen och på vägen.

En av de allra finaste och roligaste turerna var utan tvekan den happyride som skedde i Fugelsta. På de stigarna som är otroligt fina sommartid hade trampats upp med skoter. En kväll som jag sparar på länge.

Det var många pass i skymningen och tid som togs från jobbflexen för att få lite ljus. För att få in distanspassen när schemat gjordes om.

Likaså ägnades helgerna åt att samla timmar. Dubbädck mot asfalt och isiga vägar. I bland ensam och i bland med sällskap. De få turerna tillsammans med Hasse var de allra bästa. Vi alltid cyklat tillsammans förut fick ta tillvara på de få gångerna som bjöds den här vintern.

Fjällturer blev det inga av tyvärr. Inte än som sagt även om hoppet lever kvar ännu. Däremot cyklade vi ett par turer på skoterspår runt stugan. Lika fint det med. Och kan man cykla till fikat i Klövsjö och hem över berget mår man!


Jag kanske inte har cyklat mer i år jämfört med förra året. Det har blivit färre Happymorningrides och färre turer med sällskap men jag har aldrig cyklat så mycket i skogen som nu. Vi har haft förmånen att ha stigar preparerade så fort det kommit snö. Av ambitiösa människor som skapat den allra bästa vinteryklingen på mycket länge. Jag tänker att alla timmar på snöiga stigar har gett mycket teknikträning. Att lyfta blicken, att öva balans och hålla i gång kurvtagning. Lika mycket har det gett en fin känsla i själen. För handen på hjärtat, så är jag inte så förtjust i att tugga vägar på vintern även om jag njutit mer av det i vinter än någonsin. Nej den där skogsmullen i mig föredrar helst stig!

Men nu är nog vintercykelsäsongen över. Även om jag längtar ut på stig så mycket att det nästan kliar i benen är det ändå lite vemodigt med säsongskifte. Oavsett vilken årstid. Men så ska det nog vara!

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: