12 km ren löparglädje

 Det är 7 veckor till Vemdalen Fjällmaraton.  Det närmar sig och min löparpass är lätträknande. Det blir lätt så när det är allra roligast att cykla. Åtminstone när jag är hemma i stan. Jag har svårt att hitta lusten att springa i elljusspår och hårdare underlag klarar inte mina knän av. 

Här i stugan i Storhogna är det lättare att komma ut. Här finns det som passar mina knän bäst och det som är det allra roligaste i löparväg. Fjällstigarna och stenskramlet och vyerna. Det som gör att löpningen inte blir jobbig mentalt och när huvudet hela tiden måste vara med glömmer jag bort att det bör vara jobbigt.

I dag hade jag min bästa känsla i löpningen på mycket länge. Kanske ändå sedan jag sprang Vemdalen fjällmaraton i höstas. Då i ett runners high i 44 km.

Trots att jag har ett långlopp i benen från i söndags och var riktigt trött i morse leverade benen både styrka och fart. Fart på en puls som är lägre än den någonsin varit i löparsammanhang och i den terrängen som fjällen bjuder på.

Vi tog vår favoritrunda (den finns som ett turtips här) och bestämde oss för att prova springa hela vägen från spårcentralen vid skalet upp till Jaktstugan. En stigning på ungefär 4 km och en stigning jag aldrig sprungit utan att gå. 28 minuter senare stod jag uppe vid Jaktstugan med ett glädjerus i kroppen. Innan leden svänger höger och stugan skymtar ser man Mörkfjället och precis där började det fläkta lite och jag tänkte att oavsett hur jobbigt det är att springa uppför så är belöningen det här. Höjderna och vyerna.

Vi rullade ned mot Fallmoran efter fjällmarasträckan. Den där fina stigen där fötterna får hitta sin egen väg bland stenarna. Där vyerna är så otroligt fina och aldrig går att se sig mätt på. Turens enda fotostopp bortsett från det vid Jaktstugan.

Vi vek av mot Karl XI-väg mot Vemdalsskalet bland ännu roligare stenlöpning. Jag en bit framför Hasse.En snabb koll på klockan och jag kände ett litet glädjerus i kroppen när tempot var betydligt högre än vad jag trodde jag kunde springa i.  Vi kostade på oss en rejäl fartökning när vi nådde skidspåren ned till parkeringen.

Nästan 12 km med en snittfart på 7.57/km. I fjällterräng med en startbacke på 4 kilometer och massor av sten. För någon annan lugn jogg men för mig som nästan inte tränar löpning riktigt bra. Dessutom på en puls och med en känsla av att kunnat springa någon mil till.

Jag får fortfarande tejpa mitt högra knä men det är inte i närheten av hur det var för ett år sedan. När Fjällmaradrömmen riskerade att förbli en dröm. Jag klarade sträckan förra året och jag vet att jag kommer att klara det igen. Jag har reviderat en tanke om att kunna springa under 7 timmar. Reviderat den till att återigen bara njuta av att kunna springa och få göra det i de fjäll som jag tycker allra mest om. Det är gott nog!

5
Share

2 Kommentarer

  1. Åh, härligt!! 🙂
    Trail & Inspiration recently posted…Vandring Billingen!My Profile

    • Livet på en pinne liksom. Synd att semsestern är slut när jag väl kom i gång att springa, att springa hemma är inte riktigt samma sak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge