Jag har en målbild

En enkel bild. En bild som är tre år gammal. Det påminde mig Instagram om idag. Den är från en av de sista turerna inför Vemdalen fjällmaraton det första året jag sprang det loppet. Det var en sommar med massor av tvivel efter att jag fått löparknä på försommaren och fick ställa in andra lopp. Jag trodde inte jag skulle kunna genomföra loppet då.

På bilden är vi någonstans mellan Oxsjövålen och Storkvällshögen. Vi hade sett ut en stig på en av våra äldre kartor i stugan. Vi visste inte om den skulle vara springbar men vi ville testa. Vi sprang oss tomma på energi den gången. Över fem timmar på fjället i löparskor. Det var en av de där turerna som etsats sig fast i minnet. Egentligen ingen märkvärdig runda i sig. Inte heller ett storslaget väder eller en kamerarulle med storslagna bilder.

Men det var där och då som jag ändå hade hopp om att kunna springa så många mil efter att ha kommit tillbaka från en skada. Och jag klarade loppet några dagar senare.

Nu är den här bilden min målbild. För kunde jag komma tillbaka då kommer jag tillbaka nu. För jag längtar efter att få springa fjällstigar. Längtar efter den nästan meditaiva känslan det ger. En av de saker som jag har fått ge avkall på när mitt knä inte klarat av regelbunden löpträning. Jag har kunnat cykla och åkt längdskidor även om det i bland har varit besvärligt och gjort ont och framförallt varit instabilt.

På tisdag ska jag få ett nytt korsband. I dag var jag till sjukgymnasten för ett samtal inför rehabiliteringen efter operationen. När jag gick därifrån var det med stort hopp och en lättnad i bröstet. Jag vet att det kommer att ta tid att komma tillbaka och rehabträningen blir oerhört viktig. Men att få höra att jag troligen kommer att kunna återuppta löpningen igen, kunna cykla utomhus om ett par månader, kunna åka lite längdskidor senare i vinter och förhoppningsvis vara återställt inom ett år gav så mycket energi och glädje i kroppen. Det är bara en kort period av livet det här. En kort period för att sedan ha ett fungerande knä igen efter 15 år. Kunna göra det som jag så gärna vill utan få ont och vara instabil i knät.

Så min målbild är inte en cykelbild för tillfället utan en löparbild. Den har jag sparat ned i telefonen igen. Kan ta fram när det känns som allra motigast och jag tvivlar på att jag ska klara av det. Jag klarade det då och ska klara det här nu.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: