Downhill ett bra sätt att fila teknik på

Förra året gjorde jag downhillpremiär i Lofsdalen. En dag som gav mersmak. På sensommaren helgen innan parken stängde var vi där igen då tillsammans med min dotter. Vi bestämde ganska snabbt att vi skulle göra om det nu i sommar. Förlägga två dagar i bikeparken och hyra stuga. En liten minisemester helt enkelt.

Jag skrev ett inlägg om bikeparken och lite om vad man skulle tänka på som rookie. Det inlägget finns här och i det en länk vidare till Elna som skrev ett riktigt bra nybörjarinlägg om downhill. Väl värt att läsas igen. Lofsdalen är ett litet ställe med stort hjärta. Det finns 8 leder, från grönt till svart. Det räcker gott och väl för oss. Fördelen är att det inte är sådan trängsel i Lofsdalen. Även om det var mycket cyklister där var köerna små och alla spriddes effektivt ut i bikeparken. Precis som jag skrev i fjolårets inlägg rekommenderar jag Lofsdalen, framför allt för barnfamiljer.

img_4908
Sista åket och hoppet som jag tvekat så inför. Det var inga problem även om jag inte riktigt landade så som jag tänkt. Ett hopp som är lika litet som det i stugan men som skrämde så.

Vi hyrde stuga av vår kompis Antons familj med cykelavstånd till liften. Cyklar hade jag och Cissi fått låna av Egons cykelaffär. Vi hyrde skydd och köpte liftkort på plats. Hasse valde att testa sin Auric.

Efter första cykeldagen den som åskade oh regnade bort gick jag och Hasse lederna på kvällen. Jag hade som mål att ta den svarta leden Thunder och den röda lite mer tekniska Viper innan äventyret var slut. Just den röda Viper nosade jag lite på förra året men skrämdes av de stora stendroppen.

img_4911
Hasse måttar höjd och letar bra linje som går att rulla genom.

Att gå igenom leder eller stigar är riktigt bra och något som man borde göra mer ofta. Då kan man stanna vid svårigheter, leta efter lättare linjer och få en uppfattning om hur brant/svårt/tekniskt det är. Att sedan veta hur droppen ser ut, vart det är lite mer klurigt och vart man kan åka på sidan om gör mycket inför åket sedan. Jag insåg att stendroppen faktiskt inte var så mycket större än det hopp jag har hemma vid stugan eller de stenstök som de röda lederna börjar med i Lofsdalen och som jag utan att blinka tar mig över.

img_4912
Doserad bro med litet avsteg. Inga problem.

Att den svarta leden Thunder är svart för att den är teknisk med mycket sten och rötter. Terräng som jag cyklar dagligen i hemma och vid stugan. Att det trähopp som Thunder hade gick lika bra att cykla om vid sidan. Utan den kunskapen innan hade jag bromsat mig igenom lederna eller inte vågat.

Vi gick även igenom den nya leden Blizzard och insåg att den var lite övermäktig för oss. Cecilia valde att stanna hemma och fick se lite bilder på lederna. Hon har lite mer mod och tänker att det mesta går med fart helt enkelt. ’

img_4824
Att åka lift är lite jobbigt, jag är höjdrädd, att fota i en lift är ännu jobbigare. Jag tror jag ska slänga ut telefonen.

Eftersom vi hade lånat skydd i två dagar kunde vi ta en sovmorgon dag två utan att stressa oss upp till liften. Vi vaknade till solsken och alla tre lite stela och trötta i kroppen. En snabb koll på väderleksappen som lovade uppehåll men inte så varmt. Bara skönt eftersom alla skydd och långa tröjor inte direkt ventilerar.

Vi värmde upp med Skogsleden. Den långa flowiga blåa leden som inbjuder till hopp och fart och som Hasse filmade förra året.  Vi stannade och fotade lite så som vi tänkt innan vi rullade ned för dagens andra åk- svarta Thunder. Cecilia var inte sen att rulla med trots att hon inte hade en aning om vad som väntade. Första åket blev lite knackigt och jag klev av för stenar som jag egentligen kunde ha rullat över.

När vi åter satt i liften sa Cissi att hon inte riktigt kände sig så säker i dag. Hon hade varit nära att ramla i skogsleden och fick inte till kurvor eller hopp. Hon skulle därför ta en blåa HappyMTB-leden medan vi åter tog Thunder. Vi skiljde på oss jag fick till ett bra åk i svarta leden och rullade ned till liften. När Cissi inte dök upp och tiden började rulla i väg blev jag orolig. Låg hon någonstans och kunde inte ringa på hjälp? Hasse cyklade upp för att titta. När personalen kommer med fyrhjuling och pratar i radio om en skadad i en led stannade mitt hjärta. Inga skelettskador upplyste en kille mig. Det var långa minuter innan jag fick veta att det var en man som kraschat och att Cecilia stannat för att hjälpa till. Hon hade i sin tur varit stressad över att veta att jag med all säkerhet trott att det var hon. Hon blev dagens hjälte som lugnt och tryggt såg till att personen låg kvar, kollade av inget var brutet och ställde alla rätta frågorna.

img_4869
Fjälleden bjuder på tighta svängar och mer tramp än de andra lederna. En bra nybörjarled som även är en del av tävlingen Lofsjön runts avslutningssträcka. En led jag tycker är lättare med vanlig mtb.

Efter lunch vågade vi oss på den röda Viper. När vi klarat av alla stendropp och helskinnade samlade i hop oss i slutet av leden skrattade vi lite åt oss själva. Varför hade vi varit så rädda? Cissi konstaterade att det bara var att göra som när vi åker trapporna hemma i Badhusparken. Bak med rumpan. Precis så.

img_4903
4 punkteringar på två dagar. Jag klarade mig, Hasse tog tre av de fyra.
img_4909
Känslan när det stämmer och jag vågar ta för mig rätt stora stendropp i brant utförsbacke är mäktig. En självförtroendeboost helt enkelt. Foto: Hasse

Vi tog några åk till i Viper och Happyleden innan liften stängde på eftermiddagen. Fulla av intryck, trötta och nöjda. Det blev två grymma dagar, två dagar där vi alla tre lyfte vår teknik och vågade så mycket mer än vad vi trodde vi skulle kunna göra. Att lägga två dagar på samma ställe är inte dumt. Dels för att lära känna en helt ny cykel vilket tar lite tid för mig och så för att kunna titta på lederna på kvällen, åka dem flera gånger dag två.

img_4914
Hasse får lite luft under hjulen i den flowiga Venom.

Jag har inte stor erfarenhet av downhillcyklar och kommer således inte att göra någon utvärdering av de cyklarna vi lånade. Det skulle inte bli särskilt trovärdigt. Men jag kan säga att jag kände skillnad gentemot de Kona prescpect jag cyklade på förra året. Dels upplevde jag att Kellys Noid mer trygg utför och lättare att svänga runt med i kurvor. Det kändes även som om den svalde stöket lite effektivare än Konan. Det kan i sin tur bero på att vi gjorde lite mer noggranna inställningar denna gång och att Kellys Noid har 27,5 tums däck.  Att jag åkte på bättre på Kellycykeln beror helt enkelt på att min teknik är mycket bättre i år. I vilket fall som helst var det en riktigt skön cykel som leverade lika skön cykling och var mycket förlåtande för en rookie som mig.

teknik
Jag gillar detaljer på cyklar, som en bakdämpare. Snygg och rå!
img_4915
Snygg cykel och tuff dotter. Downhill är hennes grej.

De här två dagarna gav mersmak för lite mer teknisk stigcykling för min del. Jag vill utvecklas mer. Träna på det som jag är dålig på och fila på det jag klarar av i dag. Jag vill inte köra ren downhill utan är mer intresserad av enduro, något som jag varit nyfiken på länge De leder som jag gillade mest den här gången var just de tekniska lite mindre branta. Där jag fick tänka till och åka om och om igen för att sätta en svårighet.

Det är jätteroligt att köra fort på stig, att tävla och pressa sig på det sättet. Men det är lika roligt att köra snyggt och tryggt på väl utvalda delar och rulla däremellan, lite som mina pass hemma när jag pressar mig på strava-segment och kör dem gång på gång för att hitta bättre linjer. Eller som häromdagen när jag testade Hasses endurohoj på fjället och senare på kvällen i tekniska utförslöpor i Vemdalen. Jag tänkte i våras i att den här sommaren ska ägnas åt att utvecklas tekniskt och än så länge är jag på god väg att nå det målet!

Vi hade med GoPro och jag redigerar lite film. Så snart kan jag publicera lite rörliga bilder från de här två dagarna också!

0

5 Comments

    • Det var helt underbara dagar! Synd att de går så snabbt bara. Vi har alla tre träningsvärk i muskler vi inte visste fanns 😉

    • Hon är det! Tuff och i bland väldigt mogen och lugn för sin ålder. En tjej med båda fötterna på jorden och ett tjockt skinn på näsan, så där som jag skulle vilja ha haft i samma ålder! Testa igen vetja! Kommer ihåg att du gillade det skaprt! jag googlar edurohojjar nu….

  1. Jag skulle nog vilja testa downhill egentligen men shit vad jag har legat av mig med mtb över huvudtaget sedan jag var med om en otäck krasch för fem år sedan. Men det börjar väl gå över nu och det finns väl varianter för de allra flesta gissar jag. Ser ju helt galet härligt och äventyrligt ut! Kanske måste ut och värma upp lite på Frösö kort framöver… 😉

    Snyggt av C också att bistå med hjälp, bra där!

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: