Pigg morgoncykling och helgens äventyr

Vi börjar med morgonen. Den som startade vid kvart över fem när klockan ringde. Jag hade inte sovit mer än fyra timmar och var ganska förvirrad och förstod inte riktigt varför jag var uppe.

När jag kvicknat till var jag snabb att byta om och rulla ned till Hotell Östersund. Äntligen fredagscykling och äntligen på en cykel som rullade lätt. Trots ett hårt zwiftpass i går var jag pigg och stark och kunde hänga med. En helt annan känsla än förra fredagen.

Eftersom tour of Watopia rullar på bytte jag om strax före fem i eftermiddags och körde den sinnessjukt jobbiga three sisters. 3 rejäla klättringar och benen gav upp efter 35 km. Tog mig i mål efter 1 timme och 37 minuter och låg en stund på golvet för att få världen att sluta snurra. Kände mig nöjd efter en riktigt bra träningsvecka. För den är slut idag.

Vi ska nämligen ut på ett riktigt äventyr i morgon.

Vi ska gå på tur från Kolåsen och mot Skäckerfjällen. En tvådagars utflykt med vintertältning. Sandra och Robin skickade över en exemplarisk packlista och bidrar med saker vi inte har. De är vana fjällguider vilket gör mig lite lugnare. För jag är faktiskt väldigt nervös. För att frysa, för dåligt väder, för laviner och björnar. De har nämligen vaknat nu. Men jag måste utmana mig och äntligen blir det av det som vi pratat om så länge.

Så nu packas det, vi ska handla mat och sju i morgonbitti åker vi. En hel helg till fjälls och långt från vad uppkoppling heter. Skönt!

Ha en fin helg!

Livet är här och nu

I veckans poddinspelning pratade jag och Elna om hur fint det är att landa i något. Finna ro och bli trygg i sig själv. Om vad vi gjorde innan cyklingen och vad den faktiskt betytt för oss båda på olika sätt. Om var vi tror att vi befinner oss om några år.  Ett personligt avsnitt som fick mig att formulera en del tankar som jag inte lyft i det offentliga forum som min blogg är. Tankarna fortsatte efter att vi stängt av våra mikrofoner och lagt på via skype. Tankar om tacksamhet för att jag faktiskt befinner mig där jag vill vara just nu.

I går under en lunch med min kloka dotter pratade vi mycket om livet. Om hur fort tiden går och hur kort ett liv egentligen är i det stora. Svåra men viktiga frågor som väcker tankar. För när vi inte längre kan göra allt det där vi ville göra, ångrar vi oss då? När vi inte tog tillvara på våra drömmar. Eller stressas vi av att hela tiden vilja göra så mycket som möjligt utan att landa i en vardag som faktiskt inte alls är så dum ändå? Att vi tappar bort oss själva och det vi faktiskt har i jakten på något annat?

Jag har en stor rastlöshet i mig. Alltid på väg framåt och med en känsla att livet i bland springer förbi mig. Trots att jag vill och kan tar jag inte alla chanser som kommer och tänker i bland att jag kanske fastnar för mycket i det som känns bekvämt och tryggt. Men det just precis när jag är här i stunden som jag mår allra bäst. Livet är här och nu. Hur det är längre fram vet jag inte i dag. Jag kanske byter jobb, flyttar eller stannar kvar här. Det får framtiden utvisa för jag trivs just nu som det är. Det kanske inte lindrar all rastlöshet men det är gott nog.

Jag har ett jobb, en vardag som jag tycker om och en rik fritid. En fritid som jag formar till det bästa. Jag tar tillvara tiden mellan jobb och sömn och arbetar för att leva. Lever inte för att arbeta. Jag har en frisk familj, en dotter som jag sett växa upp och blivit en stark och klok människa. Hon som får mig att skratta så där ohejdat att tårarna rinner i bland. Jag har en sambo som är stabil och trygg. Vi delar våra intressen och vi har fina vänner.

Jag får i bland frågan hur jag hinner göra så mycket. Hur jag hinner och orkar träna nästan varje dag. Om vad jag väljer bort för att få tiden att räcka till. Det är så enkelt att jag inte väljer bort något. Jag väljer bara att göra andra saker än att fastna i en soffa på eftermiddagen. Jag gör saker som ger mig energi trots att jag kan vara oerhört trött efter jobbet eller ta mig igenom saker som gör mig ledsen och nere. Det behövs inte så mycket för mig. Det kan vara en stund i ensamheten på fjället eller som på bilden ovan. En kväll med en fin vän på en sjö. Två timmar till solen gick ned. Två timmar av det som jag tycker allra mest om. En helt vanlig onsdag. Sådana små saker som ger så mycket för mig.

Vid lunchen i går enades jag och dottern om vi har ett liv. Ett liv som ska levas. Här och nu. Så jag gör det. Lever mitt liv. 

Alpe du Zwift – en timmes klättring

Tour de Zwift rullar på i den virituella cykelvärlden och i går var det dags för den tredje etappen av sju. Jag har genomfört de två första i något halvhårt tempo för att vänja mina ben vid att cykla. Tour de Zwift är ingen tävling utan en utmaning mot sig själv. Trots det är det lätt att dras med i starten och titta på placeringarna. Det i sig är ju en morot för att ta i lite mer.

Men i går var planen att rulla lugnt ut från startpiren och värma upp ordentligt innan den enorma klättringen på runt en timme. Zwift har nämligen lagt in en replika på den klassiska Alpe d’huez. Själva klättringen från botten upp till toppen är enligt Zwifts KOM 12,6 km och har en snittlutning på 8% och 21 serpentiner att ta sig an. Med 1035,8 höjdmeter svider det fint i benen.

I måndag körde Hasse etappen och tyckte att det var en skön men inte allt för jobbig backe. Jag anade att det kanske inte var hela sanningen. Hans ben är inte lika vårsega som mina.

Jag själv hade lite tidspress. Helst skulle jag vara klar med etappen efter 90 minuter för att kunna rigga upp dator och mikrofon för att spela in ett nytt avsnitt av podden tillsammans med Elna. Inget utrymme för att ta det allt för lugnt med andra ord.

Jag satte i hop en spellista med mina favoritlåtar som jag brukar köra tröskelpass till. Låtar med tydlig takt lite över den kadensen som jag har fastnat i. Jag laddade upp med två flaskor vatten och en gel om benen skulle bli allt för sega. Jag hade inte ätit så bra under dagen och gått hem med ett stort blodsockerfall.

Den mytomspunna klättringen i fonden. Rätt mäktigt för att vara ett tv-spel.

Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag snurrade i gång benen och rullade mot backen med lätta 100-150 watt i pedalerna. Såg hur jag blev passerad av grupp efter grupp och hamnade runt 200:e plats av 436 startande. Tänkte att många av dem som kört på hårt i början skulle jag passera under timmen upp för backen.

Jag provade att trycka på lite i de små backarna innan den stora och kände att jag hade inte de bästa klätterbenen för dagen. Det skulle kännas och framförallt skulle kvällens pass bli en kamp mot huvudet.

När vi passerade grinden för starten av backen var jag lite nervös på ett uppspelt sätt. Jag skulle få nöta långt och länge och se hur många jag skulle kunna passera innan jag nådde toppen. Eftersom jag befinner mig på nivå 11  kan jag inte köra backen eftersom den öppnas efter nivå 12 men i event som gårdagen går det. Bara det gjorde passet lite extra.

Jag trummade på och kände mig ganska stark i tre av 21 serpentiner. Passerade cyklist efter cyklist och hittade ett fint driv i pedalerna. Ingen match det här inte tänkte jag. Mer än att mina hopplöst långsamma ben fastnade runt 64 varv/minut.

Men så dippade motivationen efter den 4 serpentinen när jag insåg att det var långt kvar till mål och backen aldrig skulle plana ut så mycket. Att jag troligtvis skulle klättra i en timme. Går det ens? Jag övervägde med mig själv. Kliva av och strunta i det kändes som ett bra alternativ mellan serpentin 4 och 5. Men så fick jag syn på en cyklist framför mig och kunde gå om.

Bestämde mig för att ta en gel efter serpentin 10 om benen behövde och efter tio var det ensiffrigt och kortare till mål än jag redan klättrat.

Jag plockade placering efter placering och när väl den 10:e serpentinen passerades sög jag gel och fnissade åt mig själv. Aldrig hänt inomhus på en trainer. Men den behövdes och jag fick en liten extra kick.

Jag kämpade med min låga kadens och försökte variera mig lite för att inte bli allt för stel i kroppen. Jag varvade med att sitta ned och stå upp och tack vare Hasses hemmabygge som trainern står på är det ingen fara för ramen att cykla stående.

Ju längre upp jag kom desto kargare blev den virituella världen. Passerade lite snödrev. En rätt cool effekt och något att vila ögonen på. Jag föreställde mig att det kanske var så här i verkligheten även om jag anar att den här backen är bra mycket jobbigare på riktigt.

Sakta men säkert närmade jag mig mål och minuterna hade bara runnit. Jag tänkte flera gånger att det här hade jag aldrig klarat av att genomföra utan Zwift. Utan att kunna fokusera på något annat än min vita dörr framför cyklen och en klocka som tickade, inte klarat av utan att jaga någon framför mig och veta att den personen likt mig jobbade lika hårt på sin egen trainer i någon annan del av världen. En ganska häftig men lite bisarr känsla. När det ramlade in en ”ride on”, ett sätt att heja på varandra gav det extra energi. Någon tyckte att jag gjorde det bra just precis där i klättringen.

Strax innan mål bytte jag låt i spellistan och bestämde mig för att försöka komma förbi de tre cyklister som jag hade haft lite sällskap med. Jag borrade ned mig och försökte driva på så gott jag kunde. Jag hade snart klarat av Zwifts längsta och tuffaste backe. En backe det diskuterats flitigt om i forum på facebook och många haft svårt att ta sig uppför. Jagvar där snart. På toppen av Alpe du Zwift.

Jag rullade över mållinjen och hade plockat 87 cyklister på vägen upp. Nöjd kunde jag lägga ned på lilla klingan och rulla lugnt en bit. Alla som når toppen får en belöning till sin gubbe. Jag plockade hem en ny hjälm och lite fånigt gjorde jag en high-five med mig själv innan jag lät min gubbe rulla av sig själv ned för alla serpentiner som jag nyss kämpat mig uppför. 55 minuter och 56 sekunders malande utan någon vila alls. Inte illa för vårsega ben. Medan min gubbe varvade ned på egen hand skyndade jag mig att tvätta av mig och rigga för podd. Rakt ut i den verkliga världen med riktigt trötta ben.

Även om utecykling alltid är roligast så har det här sin tjusning ändå. Det gör trainerträningen så mycket roligare. Att ha möjlighet att få klättra en sån lång backe i ett svep finns ju inte hemmavid. Så det blir med all säkerhet ett par svängar upp för Alpe du zwift framöver. Ska bara komma till nivå tolv först!

 

Säkerheten först – några enkla tips för cykelturen

Jag har skrivit lite om det här ämnet tidigare och hur viktigt det kan vara att ha ett säkerhetstänk när man cyklar. Framförallt när man gör det ensam. För oavsett om du är i skogen eller cyklar landsväg kan det hända saker. Är man lite förberedd kan man förhindra mycket. Allt från att själv kunna reparera haverier och slippa gå hem i cykelskor till att kunna hjälpa cykelkompisen om något värre händer.

Det tidigare inlägget säkerheten först- ett par tips på vägen handlade mycket om enkla tips när man cyklar ensam och jag tipsade bland annat om appar som kan underlätta för vänner eller anhöriga om de behöver leta efter dig. Det inlägget är användbart än. Så kika på det.

Visst är det alltid bäst ur ett säkerhetsperspektiv att inte cykla ensam utan ha sällskap. Men det är inte alltid så verkligheten ser ut och många gånger vill man ju cykla ensam eller inte har någon att cykla med. Man ska ju inte begränsa sig bara för att det eventuellt kan hända något. I stället får man vara lite medveten om att det kan hända något och att det finns små enkla saker som kan göra cykelturen lite säkrare.

Tala om var du ska och hur länge du tänker vara ute

Ett enkelt råd som i bland är lätt att glömma bort. Men som faktiskt är bra när du kör pass själv. Skulle du inte komma tillbaka inom den tid du tänkt ungefär och någon vet var du har tänkt att cykla ökar det chansen att du kan bli hittad om något händer. Här fungerar appar som anhöriga kan följa dig riktigt bra.

Ensampass är riktigt skönt tycker jag och väljer helst lite mindre vägar när jag kör landsväg. Tyvärr för att inte riskera att vara i vägen i trafiken.

Ta inga onödiga risker

Du kanske inte behöver öva på de där riktigt tuffa partierna i skogen eller pressa tider på stigen när du är ensam. Du kanske inte behöver ta de allra mest trafikerade bilvägarna på racern eller göra de allra längsta turerna på egen hand eller med backup någonstans.

Låt huvud och förnuft ta större plats än suget att köra riktigt hårt eller långt. Även om man är duktig att köra tekniska partier eller van att köra fort så händer en olycka så lätt. Olyckor förhindras inte av sällskap men det finns alltid någon som fort kan se till att du får hjälp.

Ta med dig nödvändiga saker

Även om du inte kör med ryggsäck kan du få ned lite saker i ryggfickor eller cykelväska på sadeln. Första förband och något som identifierar vem du är, mobiltelefon samt verktyg att laga din cykel bör följa med på varje cykeltur oavsett om du är ute ensam eller med sällskap. Förra våren skrev jag ett inlägg om vad jag stoppar ned i min ryggsäck när jag cyklar. Det hittar du här.

En sak som jag inte tänkt så mycket på men som kom på tal för inte så längesedan är nackdelen att ha hårda saker som pump i sin ryggficka på cykeltröjan. Vid ett fall bakåt kan det orsaka onödiga skador. Jag brukar ofta stoppa pumpen i ryggfickan men överväger att hitta ett annat ställe för den.

Lär dig cykla i klunga

Cyklar du racer eller tänker köra långlopp som cykelvasan vinner du mycket på att lära dig att cykla tillsammans med andra. Att cykla i klunga är häftigt och oftast går det fort och du kan spara mycket energi på att ligga väl inbäddad tillsammans med andra eller på rulle på någons bakhjul. Men som ovan är det i bland ganska farligt. Det gäller att kunna se långt framåt och läsa av vad som händer, att hela tiden vara beredd på att väja för hinder eller förhindra att något händer och själv visa om du till exempel tänker köra om. För att kunna göra det måste man lära sig de tecken man kommunicerar med genom en klunga eller ett led. Likaså är det viktigt att bli van att cykla tillsammans med andra för att själv känna sig bekväm och det gör man genom att öva.

Sök upp din cykelklubbs gruppträningar och häng med. Gärna en nybörjargrupp om du är ovan. Man går oftast igenom alla de tecken som används och övar på dessa.

Det här är faktiskt jätteviktigt även på tävlingar. För vet inte bakomvarande cyklist att du tänker gå ut på sidan och köra om kan det lätt hända att det uppstår problem. Visa tydligt vad du ska göra på cykeln, prata och kommunicera via tecken. Det förhindrar mycket och gör upplevelsen trevligare för alla!

happyracertur

Skydd är inte så dumt

Att använda knä- armbågs och ryggskydd är faktiskt inte så dumt när du cyklar mycket i skogen. Även om man är van cyklist eller nybörjare ramlar man emellanåt och armbågar, knän och rygg är utsatta. Det finns skydd som är smidiga och ventilerade och man behöver inte ha en full downhill-mundering. Jag själv använder det inte- inte än men knäskydd och ryggsäck med ryggskydd står högt på inköps-listan inför sommarsäsongen.

Handskar skyddar mer än man tror. Långfingrade är allra bäst i skogen men även kortfingrade skyddar mot skrapsår om du kör omkull.

Att hjälm alltid ska sitta på behöver jag inte ens nämna? Titta gärna på en hjälm med mips vilket skyddar huvudet ännu mer mot krascher. Hjälmar som går ned lite mer i nacken skyddar lite bättre.

Fjällcykling ställer lite större krav

Det gäller oavsett om du gör korta eller lite längre turer. Jag själv fjällcyklar en del själv och är medveten om att det innebär en liten större risk än mina turer hemmavid. Inte för att jag kanske ramlar mer på fjället men för att mobiltäckningen inte alltid fungerar och terrängen i bland är lite mer svår och risken för punkteringar och cykelhaverier större. Dessutom kan vädret spela en stor roll.

Oavsett om du cyklar själv eller tillsammans med andra på fjället är säkerheten viktig och jag har skrivit ett inlägg om det här. Även om fjällcyklingen ställer lite större krav så ska man inte heller avskräckas för det är en fin form av cykling. Ta inga onödiga risker och kör med sunt förnuft så blir det en fin upplevelse!

Har du några andra säkerhetstips? Berätta!

Nytt avsnitt av podden och lite tankar kring podd och blogg

Nu finns det ett nytt avsnitt av Cykelpodd med Elna och Helena ute på Podbean och på andra ställen där du kan lyssna på poddar. Den här gången svarar vi på lyssnarfrågor. Om singelklingor, hur vi gör för att ta oss an saker som vi tycker är läskiga när vi cyklar och ger tips på fina ställen att cykla på. Bland annat.

Det var ett roligt avsnitt att spela in. Frågor gör ju att jag får tänka till lite. Frågor visar också på engagemant från er som lyssnar och det är nog det roligaste av allt. Alla frågor hann vi inte med och det pratar vi om i slutet av den här podden.

Tänk det är åttonde avsnittet som går ut i dag. När jag klippte det första avsnittet i Idre i slutet av januari var jag jättenervös för att släppa något där jag pratar i stället för att skriva en text. Jag var nervös för hur det skulle tas emot, om någon skulle lyssna på oss och om det fanns utrymme för en podd till och framförallt en cykelpodd. När vi bestämde oss för att göra en podd tillsammans året innan fanns inte lika många cykelrelaterade poddar ute. Vi tänkte då att behovet fanns och det gjorde det. Under det året som kom föddes många nya poddar vilket var jätteroligt och så här i efterhand fanns det ju utrymme för en till. Under den här resan från avsnitt 1 till i dag har nervositeten släppt och självförtroendet växt. Vi är bra på det vi gör och det finns många människor som faktiskt lyssnar på oss. Det är lite hissnande!

Cykel kan pratas på så många olika sätt och med så många olika infallsvinklar. Det är lite som en blogg. Om det bara fanns ett par enstaka cykelrelaterade bloggar skulle det bli tråkigt.  Det är roligare med mångfald där alla berättar sin historia på sitt sätt. I bland är ämnen liknande hos människor som berättar och framförallt i en liten värld som cyklingen är.  Så är det med poddformatet också. Men det är också det fina. I bland inspireras man av någon att skriva på samma tema, i bland inspireras någon av en själv. I bland skrivs det eller pratas om samma saker med med personlig prägel.

Elna och jag befinner oss i samma lilla smala nisch som moutainbike är men olika infallsvinklar och erfarenheter kring ämnet. Vi har kunskap om samma saker men lika många gånger kan hon något som jag inte kan och vice versa. På så sätt tror jag att vi kompletterar varandra ganska bra. Det är häftigt för jag lär mig något nytt varje gång vi kopplar upp oss för att prata. Lika häftigt är det att lyssna på någons annans podd eller läsa ett inlägg och få lära mig något eller få ta del av en fin runda, några tankar kring ett ämne som berör mig eller bara njuta av fina bilder.

Du som läser och kikar in här. Har du en blogg eller något annat format där du delar med dig? Eller har du tips på en blogg att läsa och det behöver inte vara cykel. Berätta!