Intervallbana, partempo och Finnmarken

För ett par veckor rekade vi en intervallbana på Frösön. Har saknat en kort runda att köra hårt på. Kunna mäta sig runt den för att se om jag blir bättre. Vi hittade ett för oss nytt stigparti vid Arnljotlägden som mynnade ut på en grusväg som sedan gick upp till Arnljot igen. Vi hade tänkt att prova den före ränneslätt men det blev inte så och sen har jag ju inte tränat.  1,6 km sammlanlagt utifrån min garminklocka i dag. Banan är fyrkanten längst ut till vänster.

 

Jag håller ju på att komma i form, i expressfart på typ en vecka vlket går så där. Perfekt borde banan ha blivit i dag, lite rotigt, småbrant, segt och skulle med all säkerhet skjuta pulsen i höjden. För variationens skull fullt möjligt att köra skiten ur benen upp för grusvägen.
 
En mil uppvärmning för att ta oss dit och pepp drog vi i väg på första intervallen. Susade ned för grusbacken i hiskelig fart och svängde in på stigen.

 

Vad vi inte räknat med var att stigen såg lite annorlunda ut i blöt tillstånd och försöka köra stenhårt på hala rötter och spänger gick inget vidare. Vi körde bara en intervall och bestämde oss för att köra backintervaller i Sommarhagen i stället, en lång seg backe som mynnar ut uppe vid Frösövallen.
Jag pressade benen så de gjorde ont och låg precis bakom Hasse tills det planade ut och han fick ett försprång och jag tog slut. Som tur var (om man nu får säga så) lossnade hans bromskiva bak så vi åkte hem. För att spöa de tama benen och kroppen lite extra körde vi partempo hem. Eller snarare ett enda långt tempo för min del eftersom jag gjorde allt för att nå Hasses rulle och flåsade värre än någonsin.
94 % av maxpulsen i intervallerna och resten en taggig historia som visar att jag inte höll igen. Men ett kort och effektivtpass som inte blev som vi tänkt men bra ändå. Sen kunde förutsättningarna rent mentalt varit bättre. Det har varit en tung dag.
Så var det Finnmarksturen. Jag har inte bestämt mig än om jag ska köra eller inte. Banan är en av de roligaste i cupen men är riktigt jobbig. Kommer med all säkerhet kännas ännu jobbigare på söndag än vad den gjorde i fjol. Jag kommer säkert att ångra mig om jag inte ställer mig på startlinjen. Det är svårt, vill men samtidigt inte.
Men tävling är väl den bästa träningen eller hur?

Jämtlandsfjällen

Ute öser regnet ned och jag somnade i från en cykelrunda. Uppenbarligen var min kropp inte sugen att träna. Jag lyssnar, lärt mig det. I stället för cykel tänkte jag bjuda på ett helt oprovocerande inlägg med fjällbilder.

Vi tog och drog oss i från alla människor och in i tystnaden ett par dagar i förra veckan. Eller ja, åtminstonde bitvis ensamma. Efter London var det skönt att göra reträtt ut på fjället.

Är det något som jag gillar är det att vandra, bära det jag behöver på ryggen och stänga omvärlden ute. Bara tänka på vilken sten utmed viket litet vatten som lunchen ska intas. Vart den bästa tältplatsen för natten är och gott det är med kokkaffe när sovplatsen står uppe. Det är en himla tur att vi båda är sådana Hasse och jag!

Vi startade från Storulvån med åskan i bakgrunden i tisdags. Vad gör lite regn tänkte jag? Sov första natten vid Ulvåtjärns vindskydd. En ren passade på att snubbla på våra tältlinor, de är rätt nyfikna de små djuren.

På morgonen kom regnet och det höll i sig i ett dygn. Kändes väl så där när vi i motvind stretade upp till Blåhammaren. Löste dagsavgift och åt frystorkat under tak och la om vår planerade rutt. I stället för att gå ned mot Nerdalshytta och genom Ekorrpasset och till Sylarna bestämde vi oss för att gå mot Sylarna direkt efter vi varit in i Norge och vänt och eventuellt ta över Gåsån och Tjallingen hem.

Vid gott mod gick vi mot Endalens vindskydd i regnet och försökte intala oss att det var bra mysigt att vistas i fjällen. Vi åt middag i vindskyddet och kollade väderleksrapporten som lovade att det skulle klarna upp dagen därpå.  Vi bestämde oss för att korta av turen med en dag för att hinna umgås med Hasses föräldrar innan de åkte hem.

När regnet smattrade mot tältduken morgonen efter jag var måttligt glad. Nog för att det är skönt att vara ute men att hantera tält, väskor och annat i regn är rätt bökigt. När allt är blött och inte får en chans att torka upp. Vi gjorde om planen igen och bestämde oss för att hoppa över Tjallingen och i stället gå direkt från Sylarna till Storulvån.

Men medan vi åt frukost och packade i hop oss klarande det upp och efter vi passerat Norska gränsen på väg ned mot Storeriksvollen kom solen och vi kunde ta av regnkläder och regnskydd.

Vi lunchade i solen med utsikt över Essandsjöarna och de norska fjällen.

Det blev en magiskt fin middag uppe vid Fiskehöjdas vindskydd med solnedgång och ett fjäll helt utan blåst. Solnedgången vid sylarna när vi slagit upp tältet för natten kommer jag sent att glömma!

Det fina vädret höll i sig på fredagsmorgonen när vi gick mot Sylarna bakvägen. Vyerna är så där smärtsamt vackra och känslan av att vara liten i det stora följer en. Tänk vad jag har utan för husknuten!

Efter lunch vid Sylarnas gamla vindskydd tog vi ”E14” mot storulvån och mötte ett lämmeltåg av människor. Det har sin tjusning det med. Vi hade bestämt oss för att tälta strax efter Spåjme och sedan gå sista biten hem på lördagen.

Hasse hittade en fin tältplats vid en bäck och vi kunde njuta av sista kvällen på fjället utomhus. Sen dog batteriet till telefonen och Hasse lyckades kasta lilla kameran i backen.

Så några fler bilder blev det inte, tur tänker du som just scrollat dig ned hit och inte har det minsta lust att se nåt mer!

I vilket fall som helst, ett par dagar som gjorde gott och gav lite ny energi!

Nya mtb-spåret på ÖSK

I Östersunds cykelklubbs facebooksida tipsade Jens Tirén om ett nytt mtb-spår han märkt ut uppe på ÖSK. En slinga med tekniska inslag. Här finns Jens karta på Strava

Nya spår måste ju testas tänkte vi och trampade upp på ÖSK i kväll rätt förväntansfulla. 
För det ”vanliga” spåret där uppe är väl inte mitt favoritspår direkt. Det funkar i brist på annat. Det är lite för mycket skidspår, myr och dy för min smak.

Den här nya banan är märkt med vita snitslar med röd text, royal canin. Banan ska gå i en åtta och när man når slalombacken ska man ta vänster första gången och när man kommer andra gången ta höger. Här blev det fel för mig och Hasse. Vi förstod inte riktigt hur vi skulle åka och ju längre vi funderade desto mer snurrade vi in oss i våra egna försök till att tänka rätt. Vi åkte rakt fram båda gångerna, tog banan två gånger.

Detta var något helt annat än ”gamla” slingan där uppe! Jisses vad roligt. Bara första stigbiten fick endorfinerna att sprätta i kroppen. Hissnande utförlöpa på rätt teknisk stig. Om jag hade vetat hur det sett ut innan hade jag troligtvis gått ned. Nu hann jag inte tveka utan bara körde och gjorde det utan missöden.

Blandad kompott av stigar, lite skidspår och sugande uppförsbackar, tekniskt här och var blev en rejäl pulshöjare.

Vi bestämde oss för att åka hem och kika på våra gps-filer och insåg att vi kört andra loopen åt fel håll, vilket iof inte var så trist eftersom vi fick en lång stökig rotstig upp och ett par sugande backar som vi annars skulle ha kört utför i. Spela roll som min dotter skulle ha sagt.

Men tänk vilken lycka det blir när man hittar ett tips på en bana som visar sig vara hur kul som helst! Det behövs lite variation och mina ben börjar sprätta lite försiktigt. Trevligt!

Frösölång åt båda hållen plus ett bad

Under vår fjälltur mötte vi många cyklister och kroppen skrek efter att få cykla. Att jag dessutom är bra och får träna på som vanligt gjorde inte suget mindre. Så en långrunda planerades in i dag. Inte något mesigt distanstempo inte, nej i dag skulle jag svettas, känna mjölksyra i benen och få upp flåset rejält. Har liksom inte tid att lulla omkring utan måste pressa upp lite fart och hårdhet i kroppen igen. Sen att jag nog kommer att dö av utmattning under Finnmarken är en annan femma.

Nåväl, vi cyklade ut på Frösön och tog långa rutten åt rätt håll. Stekande sol och en temp bra mycket över vanligt Jämtlandsväder gjorde att det rann av mig redan i badhusparken.

Vi körde på i ett högt tempo, låg på både på stig och grusväg. Eller snarare så jag hade fullt sjå att hänga på Hasse som körde som ett skållat troll. Kom i kapp en kille på mtb strax innan Lövtorpet som höll god fart. Vi pratade en stund med honom efter mittnordenleden innan Rödöbron. Han hade precis börjat köra mtb och var ute och letade lite snällare stig. Vi erbjöd vårt sällskap men han avböjde. Sen att han kom i kapp och blev omkörd av oss omvartannat blev lite komiskt. Vi valde lite andra stigar och han dök upp som gubben i lådan. I vilket fall som helst roligt att se lite folk på stigarna. Det händer alllt för sällan. 
Långpass innehåller ju självklart lite fika även om passen inte är i distanstempo. I dag stannade vi vid Frösövallen och åt dem ur huset nästan. Hade underhållning i form av hundutställning. Föga spännande det hände inte mycket.
Vi bestämde oss för att ta Frösö lång åt andra hållet. Allstå åka tilbaka samma väg som vi kom. Det är inte fel att vända på sina invanda rutter, stigarna blir annorlunda och huvudet får jobba lite för att hitta fina linjer och hålla samma flyt som man gör när man kan stigen utan och innan. 
Så vi satte fart i solen och jag hade stans snyggaste grabb på rulle (i allfall en liten bit medan jag fotade). Vi höll samma hårda tempo på stigarna och valde att köra lika hårt på grusvägarna. Det kändes rejält i en kropp som inte cyklat ordentligt på länge och ben som knatat i fjällen med tung packning. Men ändå kändes det mycket bättre än jag trodde. Det finns fortfarande lite krut i benen även om backarna känns tyngre och pulsen är lite högre än den brukar. Hopp om livet så att säga. 
Bara för att tog jag och doppade kroppen i Storsjön för första gången i år. Badkruka som jag är sker årets första dopp när sommaren nästan är slut. För sjön brukar sällan bli varm. Men i dag var det faktiskt helt okej! Och finns det något som svalkar skönare när man är svettig? 
Avslutade turen med att klappra in på Coop på Frösön och köpte dagens middag, sallad och kyckling. Svettig och illaluktande gick handlingen fort men jag brukar inte bry mig så mycket, folk får väl hålla avstånd om det stinker för mycket så att säga!
Vi rundade av med middag på balkongen båda rätt trötta. 2,51 timmes effektiv träning och 48,67 km mestadels på stig är jag rikigt nöjd med! Då ska det väl kännas lite va?


Fikatips London- Lola´s cupcake!

Lika mycket som jag gillar cyklar älskar min dotter att baka cupcake, i synnerhet Lola’s cupcakes. I julklapp fick hon boken från Bageriet i London och ett besök på Lola´s café fick vi inte missa!
Vi hade lite svårt att hitta själva stället men efter mycket om men sprang vi på det inne på Selfridges på Oxford street 400.

Det fanns en hel del att välja mellan och helst av allt hade jag velat smaka allt. Cissi har bakat en del av de cupcakes som fanns här så vi valde något vi inte ätit innan.

Choklad för Cissis del och Rocky Road för min. Hasse valde chocoholic som vi inte hann fota. Mäktigt men hur gott som helst! Jag som inte gillar cupcakes egentligen var i himlen. Cissi behöver vi inte prata om, hon sken som en sol och shoppade loss på ett mobilskal. 
Gillar man sådant här är ett besök på Lola´s givet! De har även helt ok vanligt kaffe vilket är lite svårt att hitta annars. Bageriet har även försäljning på TopShop och Harrods men inga möjligheter att sitta ned och fika. Det finns även en butik i Mayfair, om det är fikadel där låter jag vara osagt. 
Nu har vi bestämt att Cissi ska baka sig igenom hela boken här hemma!