Hemma på fjället igen

Jag har inte varit uppe på fjället här sedan i påskas. Då åkte vi skidor, cyklade fatbike och tillbringade timmar mot stugväggar och i solgropar. Då låg snön djup och vi trodde att vi skulle kunna cykla stig framåt midsommar. Så fel vi hade. Nu den första juni ligger det bara kvar några snölegor och det blommar bland ljungen. Fjällbjörkarna har slagit ut.

Jag äntligen hemma på fjället igen. Med cykeln och en kaffekopp på en sten där uppe på Storhognaplatån med göken som sällskap. En ljus sommarkväll och med lite vind och disiga åsar i fonden. Nu blir det inte riktigt natt här. Det kommer att vara ljust tills solen går upp igen. Någon gång framåt morgontimmarna kommer fåglarna utanför stugan väcka mig. Det är en underbar tid nu. En av alla underbara tider som passerar här i fjällvärlden. Alla på fina på sitt vis. På min plats på jorden. Där jag helst av allt vill vara.

She rides kick off med 36 tjejer!

Foto ovan Erika Holmqvist

I onsdags var det äntligen dags för She rides Östersund och Åres kickoff. Den som jag berättat om tidigare. Erika och Sara hade provåkt en slinga och markerat upp. Vi hoppades lite försiktigt på en stor uppslutning.

Upplägget för kvällen var enkelt och kravlöst. De som ville köra mountainbike skulle möta upp Erika och Sara i Brunflo. De som ville cykla racer skulle möta mig i bahudsparken. Därifråns kulle vi cykla runt Brunfloviken och ansluta det till gemensamma fikat som Sara bjöd på hemma på hennes altan.

Jag var lite nervös. Dels över om det skulle komma någon, hur många det skulle bli och att leda en tjejgrupp på landsväg när den formen av cykling är lite ringrostig. Samtidigt var jag förväntansfull och pepp.  Äntligen skulle vi komma i gång och träffa de tjejer som gått med i facebookgruppen, få cykla tillsammans och göra den här sommaren lite extra cyklig.

Vädret kunde inte ha blivit bättre i onsdags. Den lilla blåst som vi haft under dagen hade lagt sig och jag rullade ned i skön kvällssol. Storsjön låg nästan spegelblank. Där mötte jag tre cykelsugna tjejer och en tjej som kom förbi utan cykel. Hon hade punkterat dagen innan och inte hunnit laga det. Men hon ville gärna höra det lilla introt till hur man åker i klunga och på ett säkert sätt cyklar tillsammans.

Efter genomgången kryssade vi oss genom badhusparken och Frösön innan vi på ett fint led och i skönt tempo cyklade mot Brunflo. Vi omgrupperade oss efter halva vägen och åkte i två par för att känna på hur det är att rotera och kunna prata lite mer med varandra. Det blev lite klurigare att få rotationen att flyta mjukt i början när vi var så få men så småningom blev vi en snygg och samlad liten klinga.

Vi sa flera gånger att det var en helt otroligt fin kväll. Maskrosor på ängarna, nästan ingen vind och varm sol. Det kunde inte ha blivit bättre förhållanden för en skön lugn racerrunda. Jag tänkte flera gånger att jag borde cykla racer mer. I sällskap på det här sättet.

När vi rullade in till Sara i Brunflo möttes vi upp av Erika som berättade de var hela 32 stycken! Det är galet mycket tjejer. Bara härifrån stan och närområdet. Tjejer som nyligen börjat cykla och några som hållit på ett tag. Rundan som Erika och Sara hade kört hade varit uppskattad, likaså fikat som Sara dukat upp på sin altan.

Erika pratade lite om vad She rides står för och hur det kom till och vi berättade lite om de planer vi har framöver. Det blir inte veckoträningar men event lite då och då. Uppmuntrade också till att nyttja forumet på facebook för att dela intressanta saker kringcyklingen och hitta sällskap att cykla. Vi pratade om det teknikträningstillfälle som kommer i mitten av juni och sm jag ska återkomma till.

När benen var alldeles för fikastela rullade vår lilla landsvägsklunga tillbaka till stan via Ope. Jag hade en sån där skön känsla i kroppen när något blir riktigt bra. Att de som kommit tyckte det var roligt och hur fint det var med allt surr där på altanen.

Jag hade inte kunnat föreställa mig att så många skulle komma och att det överhuvudtaget finns så många tjejer som cyklar i stan. Tänk om bara hälften av alla även skulle våga sig till de lokala cykelklubbarna. Vilket uppsving det skulle bli. Eller om en handfull skulle våga köra något av Jämtlandsseriens mtb-lopp senare i sommar. Vad roligt det skulle vara!

Slutligen, tack för att ni kom och gjorde kvällen till vad den blev.

Elnas hemmastigar och MTB-vättern – det blir en helg att minnas!

Elna teasade lite om det här för ett tag sedan och har nu skrivit om vad vi ska hitta på! Själv har jag gått runt med ett förväntansfullt pirr i magen och räknar ned dagarna så där som man gjorde när man var liten inför sommarlovet. För vet ni vad? Jag ska åka ned till Motala den 8 juni för att köra MTB-vättern med Elna. Sedan kommer jag stanna kvar och Elna har lovat att visa mig sina fina hemmastigar.

När Elna frågade om jag ville köra loppet med henne ville jag tacka ja direkt. På studs men jag skrev ett litet ja med viss reservation. Till Motala är det 8 timmar med bil från mig och loppet går en fredag. Jag visste inte om jag kunde ta ledigt. Men vill man något mycket så brukar det ordna sig. Så jag tog ledig, försäkrade mig om att det var okej för familjen att jag åkte. Vi har pratat så många gånger om att vi ska cykla tillsammans. Hur roligt det skulle vara. Vi har bara setts som hastigast på cykel några få gånger. På tävlingar. Eller jag har sett Elnas rygg i starten. Däremot har vi åkt skidor tillsammans. Så jag packar in cykeln och åker ned. 

Egentligen vet jag inte mycket om själva loppet men än att det är 5 mil och går på ganska lätta stigar och vägar. Vätternrundan är grymma på att arrangera lopp och jag tror det är folkfestkänsla över det. Jag vet inte hur formen är för ett långlopp och om jag framförallt orkar sitta still så länge som 8 timmar i en bil själv. Men samtidigt är loppet ett äventyr helt utan krav på prestation. Jag kommer att få köra stigar som Elna pratat så gott om och som jag så gärna vill prova. Vi får ses live igen och vem vet, det kanske blir en podd tillsammans, på riktigt och inte bara över skype!

Ni förstår att jag längtar mycket efter det här? Efter alla vätternrundor på landsväg känns det extra roligt att få köra mtb i Motala och dessutom hänga med Elna. Det kommer att bli en grym helg!

Kaffe, vänner och cykling – om de här sommarkvällarna

Mina ben har aldrig varit så här bruna förut, jag går i shorts all ledig tid och cykelbyxeranden är skarp.  Det blev ingen tid mellan hägg och syren och på ägnarna blommar midsommarblommorna redan. Det är varma dagar och långa sommarkvällar redan i slutet av maj. Kvällar som aldrig riktigt blir mörka. Det är årets ljusaste period och min kropp vill inte sova. Den vill ta tillvara på ljuset och gränserna mellan kväll och natt suddas ut.

Sommarkvällarna fylls med cykling och tiden och jobbdagen efteråt glöms bort. Det finns ingen referenspunkt i att det börjar bli mörkt och jag borde cykla hem. För att sova för att sedan orka jobba. Dygnet har inte fler timmar men jag lånar tid tills det blir mörkare.

Lastar cykel på taket och har termos med kaffe i ryggsäcken. Vi möter upp vänner strax efter sju. Det är varmt men luften lite svalare, det doftar skog och fåglarna låter. Det är torrt på stigarna och cykeln är snabb. Det är nya stigar och skogen är grön av klorofyll. Vi hör fjällvråkar och viftar bort sommarens första myggor. Kaffet i ryggsäcken dricks upp långt efter nio på en grusväg i kvällssolen efter att ha tittat på klockan låtit förnuftet tala. Vi vill cykla lite mer. Fler stigar och fler lyckliga fjärilar i magen när det går fort utför på en stig. Jag vet att jag kommer att vara trött nästa dag. Vet att middagsdisken väntar hemma och jag kommer att få svårt att varva ned och somna. Men jag vill cykla mer. Bara lite till.

Cyklar ställs upp på taket strax före 10. Vi alla ska jobba om några timmar. Vi rullar hem med kvällssolen som bländar framrutan på bilen. Benen är lite trötta och himlen är lite rosa. Jag somnar inte fören långt efter midnatt och tänker att det aldrig riktigt blir mörkt. Tänker att de här sommarkvällarna är så få och värda att ta tillvara på.

Jag behöver inte vara vuxen och ordentlig. Jag får slarva lite, jag får cykla länge på kvällarna. Snart blir det mörkt igen och det gör inget att jag är lite trött.

Jämtlandserien Mtb- premiär för säsongen!

I går var det den första deltävlingen i Jämtlandserien MTB. Serien som i fjol visade sig bli riktigt rolig. En serie av korta lopp runt en timme. Massor av mjöIksyra och skön stämning. I höstas gick den första deltävlingen i Tandsbyn och jag var tveksam till intervallstart och lika tveksam till att snurra runt i elljusspår. Det blev roligt och ett ganska skönt sätt att starta ensam.

Då var jag ensam tjej till start på den långa banan och höstformen var ganska god. Som vanligt på tävlingsdagen kände jag mig lite krasslig och bestämde mig för att köra klokt. Racereport från det loppet finns här.

Jag tycker tävlingspremiärer är lite nervöst, oavsett om det är ett långlopp med många deltagare eller ett mindre kortare lopp på hemmaplan. Jag har ingen aning om hur formen egentligen är och ofta svårt att veta i vilket tempo jag ska gå ut för att hålla. Jag har inte heller någon aning om hur formen är hos dem jag tävlar med. Samtidigt som det är nervös är det också tjusningen med säsongens första lopp. Sedan är jag lite som en guldfisk. Utan minne om hur ont och jobbigt det är att köra med nummerlapp.

Jag har känt under de sista veckorna att benen har vaknat till lite. Jag har varit snabbare på stigar och teststräckor som jag har och det har känts bra i kroppen de dagar jag har mindre pollenbesvär. Framförallt har det varit roligt att cykla och jag har förbättrat min teknik mycket.

I fredags tänkte jag köra ett rent intervallpass, kort och effektivt för att sätta lite fart på systemet. Men när jag glömde vattenflaskan hemma blev det lite tuffare körning på några stigar. På lördagen valde jag att köra en morgonrunda i stället för att vila benen. Vädret och sällskapet var för fint för att avstå. Då hade jag också tappat suget att tävla. Jag tänkte att det skulle vara roligare att ägna söndagen åt en runda med kaffetermos i ryggsäcken i stället för maxpuls i en timme. Lördagens pass kändes bra och den fina känslan jag hade i fredags fanns kvar. Jag körde snabbt och rappt.

På söndagen vaknade jag med täppt näsa och en trötthet i kroppen. Velade fram och åter om jag skulle köra eller inte. Jag var osäker om det var pollenbesvären eller en riktig förkylning jag hade. Men jag åkte dit. Nervösare än på länge. Jag var stressad och ofokuserad och ville bara ha loppet gjort. All den förväntan jag haft i vår på att få nåla nummerlapp och köra mig trött var borta. Jag glömde också bort den där viktiga saken jag lovat mig själv under vintern. Att inte skriva ned mig själv inför start.

Jag stressade in i startledet utan att värma upp och försökte peppa mig själv att jag tycker om att tävla och att jag bara kunde göra mitt bästa för dagen.

Det är bara ens egen fart som gäller. Blir jag ikappåkt av de bakom skulle jag vara rökt.

Jag körde ut på det första av fyra varv och insåg redan efter ett par hundra meter att jag gått ut för hårt. Underlaget i elljusspåret var lite blött och sugande och mina ben skrek rakt ut. Jag tänkte att jag ger det ett par kilometer för det tar ett tag innan kroppen kommer i gång. Jag ville inte heller slå av på farten eftersom jag inte hade en aning om hur de andra damerna körde och var de skulle befinna sig på banan. Intervallstart innebär ingen form av taktikkörning. Det är som ett tempolopp.Det är bara ens egen fart som gäller. Blir jag ikappåkt av de bakom skulle jag vara rökt.

In på andra varvet fick jag en dipp och tänkte att jag aldrig skulle orka ta mig i mål. De små knixarna till backar kändes enorma och jag fick inget flyt på stigarna. På grusvägspartiet däremot kunde jag gå ned i tempoställning på sup:en och mata. Lite som mina zwiftpass sett ut under vintern. Lite lägre kadens och mycket kraft i benen. En ovanlig känsla eftersom grusvägar de senaste åren varit min sämsta sida.

Jag passerade någon emellanåt och ropade glatt att jag skulle passera, peppade dem och tuggade på. 2 varv kvar. Sedan hem och äta tårta.

In på tredje varvet började kroppen förstå vad den höll på med och jag peppade mig själv att det var näst sista gången på elljusspåret, stigen till vägen, näst sista gången att mata tunga växlar i tempoställning på grusvägen och näst sista gången att få köra lite rötter.

In på det sista och fjärde varvet tittade jag på klockan och insåg att jag skulle få gräva djupt för att slå min tid från i höstas. Jag försökte pressa mig och tänka att jag inte kunde göra något mer än att inte ge upp. Det här var mitt bästa för dagen. De två sista kilometerna handlade om att överleva och inte ge upp. Sekunder tänkte jag. Det kan handla om sekunder. Sluta inte trampa, titta långt fram. Ta den kurvan i utförskörningen på stig snyggt nu. Se till att inte gå över styret på de sista knölarna i dikeskanten. Snart över.

Jag rullade över mål och stannade klockan. Yr och trött progloghostade jag tillsammans med Olle Eriksson och vi skojade om att det nog är dags för oss båda att sluta röka. Nu röker vi självklart inte men båda dras med problem vid ansträngning. Jag hade som hastigast tittat på klockan och trodde att jag kört en minut långsammare än i höstas. Jag blev besviken men viftade bort det med att det var tävlingspremiär med mycket nerver och tidigt på sommaren. I höstas hade jag många fler pass och tävlingar i kroppen.

Vi tog en kaffe efteråt som sig bör. Inväntade resultatlista. För med intervallstart om en minut mellan varje åkare gör det omöjligt att veta hur det har gått även om Strava ger en hint. Jag anade att jag legat högt i puls och troligen kört vårens hårdaste pass. I alla fall vittnade benen och kroppen om det.

Väl hemma laddade jag upp passet på strava och kunde konstatera att jag inte kört särskilt lugnt. Trots den tunga känslan i kroppen och inget flyt på stig och elljusspår hade jag enligt den officiella resultatlistan kört 20 sekunder snabbare än förra gången och lyckats ta hem segern. Ett bra kvitto på att kroppen är på gång och att jag ändå lyckats få till träningen på ett bra sätt.

Även om jag var för nervös i början, alldeles för stressad och inte alls ville tävla var det roligt under tiden. För även om de där fjärilarna i magen som i bland är alldeles för stora och lite negativa är det roligt att få köra sig trött. Allra roligast kanske det är med de här korta loppen. De som tar kort tid och är riktigt intensiva. Där det är fullt spett från start till mål.

Nu är det inte fören i augusti som nästa deltävling går. Jag hinner få lite mer tävlingsvana i kroppen och förhoppningsvis lite mindre av de där stora fjärilarna i magen till nästa gång!