En cyklig helg och tävlingspremiär

Det har varit en otroligt fin helg. En fin helg hemma i stan. Vi har egentligen inte gjort så mycket mer än att cykla, strosat på stan och tagit det lugnt. I går morse mötte jag upp ett gäng cykelvänner och vi snurrade runt på fina stigar i Spikbodarna och Torvalla. Kanske en av de finaste happyride på länge. Det blev lite sprätt på stigar och lugnt rull däremellan. Jag fick åka en för mig ny stig i Torvalla.

Fredagens stigsprätt och gårdagens 2 timmars kanske inte var den allra bästa uppladdningen inför i dag när det var tävlingspremiär för mig och Hasse. Jämtlandsserien MTB:s första deltävling gick i Tandsbyn i dag och det var en jobbig timme, både för värmens och kroppens skull.

Efter tårta för Hasse som fyller år i dag rullade vi ur benen på cykelvägar och två stigar i Torvalla. Benen var jättetrötta men i bland behövs det lite lätt snurr för att de ska må bra sedan.

Nu ska jag hoppa ur cykelkläderna och hoppa i lite mer finkläder. Vi äter middag på stan i dag. En burgare på Vezzo. Det får bli ett fint slut på en lika fin helg. Racereport om dagens tävling kommer så småningom!

En fin fredagskväll helt enkelt.

Tänk, den är arbetsveckan rann i väg trots att den i måndags kändes så lång trots att den i måndags såg ut att bli en riktig tuff vecka. Det har varit fullt upp och värmen gör mig trött och seg. Men jag klagar inte. Njuter i stället av en maj som har varit helt makalös vädermässigt. Kvällarna är långa, ljusa och varma och vi försöker ta tillvara på tiden nu. Tar tillvara på ljuset och att kunna vara ute.

Som i kväll när Hasse föreslog picknick. Det som jag tänkt att föreslå när jag cyklade förbi en av alla gamla fäbodar i Spikbodarna efter jobbet. Jag tänkte att just där skulle det vara fint att äta middag. Det var det också. Vi bredde ut filt under en stor sälg och lyssande på löven medan vi åt. Planerade helgen som kommer. Den som kommer att bli rolig och gå i cyklingens tecken. Dock inte långlopp i Falun som vi brukar den här tiden. Jag tänkte lite på det som kommer om någon vecka och som jag inte berättat om ännu – men ska! Tänkte på Cecilia som om någon vecka skriver och kör upp. Om att åren faktiskt går så himla fort i bland.

Vi packade i hop våra saker när solen började gå ned bakom träden och tog en liten extra sväng på fina stigar innan vi rullade hem med bilen.

Det var kort och gott en fin fredagskväll. 

Sportgrus, tallmo och kokkaffe – om lördagens fina runda i filmformat

Jag trampar allra mest fjällstigar och de där jobbiga backarna runt min stuga i Storhogna när jag är där. Men i bland byter jag teknisk stig mot sköna grusvägar och lättcyklade tallmostigar och breda skogsvägar. Mycket tack vare att John kan området runt Röjan där han bor utan och innan och att han är en fena på att visa allt det fina. Runt byarna som jag en gång i tiden hängde lite som tonåring när jag bodde i Rätan. Ställen som jag då tänkte att jag aldrig i mitt hela liv skulle besöka igen. De var ju jättetrista sett med en 15 årig Helenas ögon.

Inte visste jag då hur mycket jag skulle uppskatta alla fina grusvägar däromkring. Hur otroligt fint jag skulle tycka det är att cykla igenom Söderhögen och inte hade jag en aning om att skogen mellan Röjan och Böle hade så fina vägar och stigar.

Vi var ute nästan hela dagen i lördags. Vi hade inte bråttom och fikade två gånger under turen och avslutade med en glass vid Golfkrogen vid Utanbergsvallarna. Jag tog med mig GoPron och blev lite kreativ i redigeringen. Hursom ska jag rulla mer grusväg i Böle och Röjan!

Rädslan för att hoppa

Jag har varit inne på det förut, både här i bloggen och i cykelpodden. Min rädsla för drop och hopp. Jag berättade även lite om det i Sara Rönnes blogg för ett tag sedan. I det inlägget delar fler med sig av vad de upplever är lite läskigt med mtb och vad de gör för att komma över det!

Jag övar på att bli bättre på det som jag är rädd för och inte riktigt behärskar. Som till exempel att hoppa och komma över drop (avsatser). Jag har skaplig teknik och hoppar ganska bra när jag väl vågar. Jag har sett så många instruktionsfilmer på youtube att jag kan upprepa dem i sömnen om någon frågar mig. Jag vet vikten av fart, att jag ska ”kavla” ut min cykel i rätt ögonblick, var jag ska placera kroppsvikten och jag vet också att dropp kan tas med lägre fart bara jag i rätt ögonblick trycker till lite med pedalen för att få framhjulet att inte stupa ned. Med fart åker nämligen framhjulet en bit ut i luften och risken att man åker över styret är liten. Allt det här sitter teoretiskt.

Men så kommer det där ögonblicket när jag ska ta sats och åka ut på avsatsen till hoppet. Jag blir jätterädd. Så där att det gör ont i magen på riktigt och katastroftankarna kommer.

Tänk om jag skulle bromsa för mycket precis innan och gör en volt ned i backen? Tänk om jag skulle landa tokigt och ramla? Tänk om jag inte får ut cykeln och fastnar i hoppet?

Här talar vi alltså om hopp som knappt är hopp i bland. Saker som jag lika gärna skulle kunna rulla över. Men jag tvekar. Lite som jag gjorde som barn när jag skulle doppa mig i kallt vatten. På första gäller det, på det andra smäller det, på tredje gäller det och så har man plötsligt räknat till 10.

När jag väl har fattat mod och börjar rulla mot hindret vill jag bromsa och gör det. Trots att jag vet att jag inte ska. Det blir som en tvångstanke. Jag tar om, och tar om och tar om igen och självförtroendet blir lågt.

I helgen höjde jag mitt byggda stughopp med en decimeter. Det ställer jag ut på grusvägen bredvid stugan. Jag hoppade utan att tveka och funderade sedan på hur jag skulle höja det och om det var möjligt att hoppa eller droppa samma höjd som vår stugbro. Det är runt 50 centimeter och med rätt tekink skulle jag kunna klara det utan nämnvärd ansats. Det skulle bli mitt mål för sommaren. En halvmeter högt hopp. Ingen match tänkte jag lite kaxigt och berättade det för Hasse.

I söndags började Hasse bygga om vårt hopp. Han hade nämligen (och äntligen) förstått den fina tanken att bygga teknikbana på tomten. Efter en stund var han klar med hoppet som nu var 50 centimeter och jag satt en stund vid sidan om det och funderade. Det såg inte högt ut, inte så farligt egentligen och med vår sluttande tomt skulle jag kunna få fart som räckte för att klara det.

Men när jag väl stod en bit upp redo för att prova det sjönk modet. Det såg läskigt ut. Det såg oerhört brant ut och jag skulle aldrig fixa det. Jag tänkte att det som är lite festligt i min rädsla för hopp och dropp är att jag tar dem utan att tänka när jag kör i skogen. Jag har tagit mig över ganska branta hinder utan att tveka. För när hindret är mjukt inbäddat i mossa eller blåbärsris, är en sten eller avsats i stigen är det inte lika skrämmande. Inte som ett hopp byggt av trä med avsats som sticker ut, som inte ser naturligt ut och framförallt liknar ett stup.

Det tog flera timmar av tvekande och tränande. Hasse sänkte hoppet och jag övade att hoppa i våra djupa diken för att värma upp mig. Jag klarade det lägre hoppet och han byggde på det igen. Jag panikbromsade precis innan, uppe på hoppet och tog flera vändor på sidan om. Frustrerad och rädd. Och efter en stund slog det mig att rädslan för hopp liknar den stora rädsla jag som barn hade för stup. Jag var en plåga i bilen när jag låg på bilgolvet och skrek i vild panik över eventuella stup på de skogsvägar vi åkte. Stup som så klart inte fanns mer än i min fantasi och eventuellt kunde uppenbara sig bakom varje kurva.

Men jag är 38 år nu och inte 5 och jag visste att hoppet framför mig inte slutade i en avgrund och jag med all säkerhet skulle klara av det om jag bara slutade tänka. Så gjorde jag det. Åkte fram utan att fingra på bromsarna. Gjorde precis som jag skulle och landade där jag hade tänkt. Utan att ramla, utan att bryta några ben i kroppen eller förstöra cykeln. Jag gjorde om det 10 gånger till. Med bra teknik och plötsligt hade jag klarat den där höjden som var mitt mål för sommaren. Höjden som bara är lite lägre än hoppen på SM-banan hemmavid.

Den känslan när man klarar något som är så otroligt läskigt är skön. Oavsett om det är en liten sak i någon annans ögon en stor vinst för en själv. Man klarar så mycket mer än man tror och det är en av de anledningar som gör stigcyklingen så rolig. Det finns något att öva på, något att utveckla och bli bättre på. Många läskiga saker att komma över.

Nu när en halvmeter inte längre är farligt måste vi höja hoppet. 70 centimeter. Det få bli mitt nästa mål!

Youtube är en guldgruva för att lära sig teknik. Global Mountainbike netvork är en bra kanal lika så Grästorps mtb-skola. Här visas på ett enkelt sätt hur man fixar drop!

 

Det blev försommar direkt

Kommer ni i håg att jag skrev att det inte blir sommar förens långt in i juni? Jag vet inte hur många gånger jag uppgivet suckade över all snö som inte ville smälta och att våren inte kom. Det gjorde den inte. Inte så som den brukar. I stället blev det försommar på bara 21 dagar. Då första maj låg snön kvar i skogen och träden var kala och bruna. Vi letade stig på Frösön och jag tänkte att det nog dröjer. För ett år sedan, tisdagen den 25 maj passade jag på att fota Cissi ute på gården. Då var gräsmattan grön och en av de tidiga häckarna och häggen hade fått knoppar. Då tyckte jag ändå att våren var tidig.

Nu har vi haft nästan två veckor av sommarvärme och knappt någon nederbörd. Häggen blommar och björkarna är så gröna som de brukar vara runt skolavslutningen i juni. Tulpanerna vid Stora Kyrkan har nästan blommat över. Jag har bruna ben och armar. Det har inte hänt den här tiden på året bortsett från de veckor vi tillbringat i Spanien i slutet av april. Jag har gått i linne till jobbet och nästan tyckt att det har varit skönt att komma ned till den annars kalla matsalen på bottenplan.

Det blev med andra ord fösommar direkt och sommaren ser att hålla i sig så långt som väderappen har sträcker sig. Rättare sagt till den 3 juni. Vi försöker att ta tillvara på sommarvärmen. I dag vilodag och visst längtade jag ut på cykel när Storsjön nästan låg spegelblank och stigarna är torra och snabba. Vi tog i stället en promenad ned på stan för en mjukglass och gick genom badhusparken hem. I shorts och linne klockan 8 på kvällen.

Ljuva sommartid helt enkelt!