Årets första långpass

Det är lite fint att få skriva årets första just nu. Årets första skejt i går med GoPro och lillkameran med. (Det kommer faktist en film, kanske lite bättre gjord än mina andra). I dag årets första långpass.

I går kväll åkte Hasse tillbaka till stan och jag som har lite svårt att vara själv nattetid satt uppe till midnatt. Bäst att bli så trött att jag inte ligger och funderar på vad som gömmer sig i mörkret tänkte jag. Det blev inte många timmars sömn eftersom jag satt klockan på ringning trots semester. Jag ville komma ut tidigt i spåren i dag. För att åka i min ensamhet och på alldeles ny skejtbädd. Jag skulle också komma hem vid lunchtid, äta och sova en stund för att ta med kameran ut på eftermiddagen. Fota skymning i januari.

Jag var med andra ord pepp på långpass och vakande av mig själv. Lite för tidigt för ljuset kom inte förens vid niotiden. Jag packade med lite torkad frukt i vätskebältet och klev på anslutningsspåret en bit från vår stuga. Det snöade lätt och dimman låg tät över Storhogna. Jag valde att ta det jobbigaste först och det som skulle vara det mjukaste spåren och började med klättringen mot Katrina.

Den snö som föll var blöt och skejtbädden mjuk som jag anat. När jag nådde spårcentralen vid Storhognas husvagnsparkering var det inte draget. Jag gjorde en chansning för att se om de skulle bli bättre längre upp. Det blev det inte men nederdelen av spåret var draget. Pistmaskinen var ute och jag insåg att jag skulle få jobba lite för att hinna upp på toppen före den.

Det gjorde jag inte utan fick hoppa ut i snön för att slippa bli överkörd. Det finns nämligen inget utrymme att stå kvar och låta den passera. Snödjupet var midjehögt i terrängen och det tog en bra stund innan jag tog mig upp spåret igen. Belöningen blev en alldeles nypistad skejtbädd. Visserligen mjuk men manchester.

Uppe på toppspåret låg dimman tät och världen saknade färger bortsett från de två skidåkarna som passerade mig. Riktigt vackert. Jag åkte ned mot anslutningsspåret igen i ett lugnt tempo. Hade som mål att vara ute runt tre timmar och skulle ned och vända på Vemdalsskalet. När jag klättrade upp vid slalombacken vid Storhogna M blev jag riktigt trött. Så där som det kan bli i bland utan förvarning. Det var tungt under skidorna och jag kände mig lite låg på energi.

Men så började det spricka upp lite och solen tittade försiktigt fram över Vemdalsskalet. Jag snurrade två varv runt 7,5:ans sista del av bara farten. Axeln som jag skadade i höstas ömmade och jag försökte att byta arm att gå på. Valde bort att åka ned till spårcentralen för att slippa allt för många klättringar.

Jag bytte några ord med två bekanta herrar i spåret som även det gav energi till en trött kropp. När jag vänd tillbaka och kom in på anslutningsspåret sista del sprack det upp och blev riktigt fint vinterväder.  Tittade på klockan och närmade mig 3 mil. Bestämde mig för att åka fram och tillbaka längs elledningarna en extra gång bara för att det var så fint.

Stannade och fotade solen som kikade fram mellan småtallarna. Stod en stund och bara och tittade. Tänk att världen kunde vara så vacker och vad lite sol kunde göra för energinivåerna i kroppen!

Väl hemma stannade jag klockan på 33 km och 2 timmar och 50 minuters effektiv skidåkning. Inte snabbt men långt och lugnt. Helt enligt plan. Fint en ledig tisdag!

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: