• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • Årets första riktiga distans på skidor – endorfinhög och våffelmätt

Årets första riktiga distans på skidor – endorfinhög och våffelmätt

Den allra bästa känslan är trots allt att få komma i gång att röra sig efter att vilat länge. Framförallt om man varit krasslig. Visserligen lufsade vi runt Storhogna i går kväll i promenadtempo på skidorna men det räknas inte. Mer än att kroppen kändes helt okej än om lite seg. Tanken var att smyga i gång den så att den inte skulle få en chock i dag när jag bestämt mig för att köra distans. Jag hade först en plan på 4 timmar men insåg att det skulle bli lite för mycket. I stället reviderades planen att på egen hand ta anslutningen till Björnrikes spårcentral och sedan möta upp John och Hasse på skalet. Sedan skulle vi i fint tempo ta oss de där långa kilometrarna upp till Jaktstugan för säsongens första våffelfika. Sedan lugn skejt tillbaka till Storhogna.

När jag kände att glidet hade mer att önska och skejtbädden var lika kärv som sandpapper frågade jag mig själv vem tusan som kom på den här korkade iden med en postförkylningskropp. Men när jag nådde skalet och med ett leende påbörjade anslutningens nya dragning till Björnrike släppte det lite även om det var tungt och Ännu mer brant men ännu vackrare. När locket av dimma först var mörkt blått för att sedan övergå i solsken blev jag hög på livet. Det gjorde inget att det knappt gick att skejta uppför mot Högfjället när världen var så vacker.

Närjag nådde toppen fick jag solen i ansiktet och såg hur Sonfjället nyfiken stack upp bland molnen stannade och jag slösade lite värdefullt batteri på telefonen. I grytan som blir mellan fjällen därnere mot spårcentralen var himlen klarblå åt ena hållet och med små moln åt det andra. Efter en klättring tillbaka upp på högfjällen susade jag ned till spårcentralen vid Vemdalsskalet och tänkte att det måste se ut så här i alperna än om mer låglänt. Det var som om någon spritsat grädde och kristyr på träden.

Anslutningens nya klättring. Brantare, knixigare men vackrare och mer utmanande. Det gäller att ha tungan rätt i mun annars är det lätt att man åker rakt fram och ned i skogen.

Där nere mötte jag upp Hasse och John och kände hur kroppen började vakna. Trots många höjdmeter kändes ändå klättringen upp till Jaktstugan ovanligt lätt. Den ger lite ångest innan. Det är ändå 2 km som bitvis brantar på ganska mycket och ofta är vesselspåret mjukt. Men jag fick Johns trygga rygg att gå efter och våffla och cola som hägrade.

Vi trodde locket av dimma skulle lätta när vi nådde Jaktstugan men vi fick i stället både blått och grått ljus är solen försökte tränga sig fram. Lite högre upp bland molnen kunde man ana himlen. Men det var vackert, som en vintersaga.

Efter en lång fika med våffla och chokladboll satte vi hög fart ned för vesselspåret och roade oss med att trycka på lite hemöver igen. Jag struntade i att distanspasset sista timme blev lite för hög sett till puls. Kroppen ville köra lite fortare och jag kände mig både pigg och stark med en boll av våffla magen.

Stängde av klockan med några minuter över 3 timmar och kände mig nöjd. Över att vara på banan igen, orkat skejta så länge utan att bli för trött och få uppleva en sådan magisk vinterdag som i dag. Det är sådana här vinterdagar som jag längtar efter. När det är så smärtsamt vackert att jag inte vill sluta åka.När jag kan åka i timmar och bara njuta. Få lite sällskap på slutet och trycka på lite. Jag hoppas på fler sådana här vinterdagar och det kommer jag att få. Det är bara januari än och redan i morgon om kroppen inte har allt för mycket träningsvärk i morgon!

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: