• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • Det är inte alltid snöulliga träd och stark kropp

Det är inte alltid snöulliga träd och stark kropp

Förra veckan och helgen åkte vi skidor i ett vintervykort. Jag samlade träningstimmar, tekniken satt fint, flytet fanns där och jag kände mig stark. Det gjorde inget att skejtbädden var mjuk och fluffig av all nysnö och det det gjorde inte heller något att kilometertiderna inte var snabba. Det var bara så otroligt fint att vara ute och få göra precis det som jag gillar allra bäst vintertid och med en hel vecka utan jobb.

Vi planerade skidor även den här helgen. Vi tar alla chanser vi får nu. Hasse hade vallat nytt glid på mina klassiska skidor och skejtskidorna. Något vi gör alldeles för sällan numer. När det känns som sandpapper under skidorna går det inte att dra ut på glidvallningen. Men sämre glid ger lite mer träning inbillar jag mig.


De nyvallade skidorna gled lite för bra i går när vi åkte slingan på Storhogna. Skejtbädden lite för hård för trötta post-zwiftben och jag fick inget flyt. Dessutom gjorde höger knä ont så fort jag gick på tvåan uppför. Så där som det gjorde i början av skidsäsongen. Men jag kände mig stark och pigg trots trötta ben.Det var fint att vara ute trots bristen på snöulliga träd efter stormen Cora.  Sådana gånger är det lätt att inte tänka till före. Vis av erfarenhet så att säga. Så jag tänkte faktiskt till och avkortade det tänka långpasset till ett kort 13-km pass i stället. Lovade Hasse en pannlampastur på kvällen i stället. Klassisk skidåkning belastar inte knät på samma sätt.

Det lite milda vädret sett till hur kallt det varit slog om på kvällen och tempen stod på 15 minus när vi parkerade bilen vid Vemdalsskalets spårcentral. Jag hade vallat lite extra tjockt för att slippa bakhalt. De där två lagren jag kunnat skippa sög mycket av det lilla glid som fanns. Kyla oh fukt i luften gör klassiska spår väldigt kärva. Det blev en långsam mil där hälften bestod av söndertrampade spår. De flyttade visst renar med skoter och helikopter i går och skidspåret var nog det lättaste sättet att få ned djuren mot vägen. Men det var ändå fint och jag fick öva diagonala och höll värmen. För när det blåser är kyleffekten hemsk. Riktigt hemsk.

I dag tungt.

Idag däremot var det tramp tramp överlev-skejt på skalet. Vi tänkte först köra långpass och ta en våffla på Jaktstugan, ett vardagsäventyr kombinerat med träningen. Men vädret ville annat. Kraftiga vindar och snöfall lockade inte till att åka skidor på fjället. Jag var nära att komma med någon bortförklaring vid frukosten. För att slippa åka. Men frisk luft är alltid bra. Dagsljus också.

Jag slet med kramp i ena benet och en trött överkropp. Petade lite tamt med stavarna och försökte fokusera på att ta mig framåt. Bad Hasse ligga först för att få det bekräftat att jag faktiskt tog mig framåt och att det var möjligt att åka skidor. Milen kändes lika lång som den gjorde på Nordenskiöldsloppet första året när tävlingsarrangörerna hade skojat till med en mil i deras tävlingsspår som avslutning.

Utför åkte jag bättre än på länge. Jag behövde inte ta i utan bara trampa runt i kurvorna. Uppför stod jag nästan still. När Hasse stannade sista delningen där vi brukar köra ett extra varv försökte jag komma på någon bra ursäkt till att inte ta ett extra varv. Hör mig själv säga att det kanske är lite med bara en mil och att okej jag klarar 2.5 km till. Bra där Helena. Å andra sidan skulle jag vara lika trött oavsett hur många kilometer jag åkte.

Så hände något med kroppen när det var 2 km kvar. Det var som om den vaknade och jag kunde lägga på en långspurt till bilen. På så sätt höjde jag snittiden på passet som trots allt blev otippat hög med tanke på att vi nästan kröp fram. Sådana här pass är ändå bra. När man får kämpa för att ta sig fram mentalt. När man tar sig ur dipparna och klarar av det. Sådant som jag tar med mig på Nattvasan senare i vinter. Att det faktiskt går även om det känns tröstlöst jobbigt i bland. Det är kanske det som kallas pannben?

Hemma i stugan konstaterade vi båda att vi måste bli bättre på att sova på veckorna. När sömnkontot är lågt hinner kroppen inte återhämta sig och träningen ger inte den effekt som vi vill. Förra veckan sov vi bra, tränade mycket och kunde vila mellan passen. Då är det inte svårt att klämma in en stor mängd skidåkning. Det är det som är det kluriga när man jobbar heltid och gillar att träna mycket. Att få till återhämtning och sömn.

Men oavsett så är det ändå skönt att vara ute och få dagsljus på vintern. Då får det vara tungt och jobbigt i bland. Snart kommer eftermiddagarna att vara längre och det går att få lite av ljuset även på veckorna.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: