Det knöt sig i hjärtat

Målgång för mig och Hasse 2011. Mitt första öppet spår och jag var helt slut. 10.49 stannade klockan på. Jag hade så ont i ljumskarna och kunde inte gå på ett par dar efteråt. Men jag fick blodad tand! Numer går jag i mål i dagsljus. 

När jag läste Petra Månströms del 2 om Ultravasan. Av den enkla och rätt egoistiska tanken att jag ens funderat på att avstå Öppet spår till vintern.

Hallå fröken Enqvist! Inte kan du vara utan det? Nej för det kan jag inte. Kan inte vara utan träningen inför, pirret veckan innan. Det maniska kollandet av väderappar i tid och otid. Ångesten över att valla bort sig. Uppladdningen innan, mässan, nummerlappsuthämtning, gratiskaffet i tältet. Den dåliga sömnen innan och den långa resan från Rättvik till Sälen. Kan inte vara utan alla fjärilar i magen vid starten i Berga by. Trängseln i startbacken. Stakningen över myrarna mot Smågan och Mångsbodarna. Blåbärsoppan och bullarna i Evertsberg. Alla människor i spåret, alla jag får prata med och ta sällskap med. Tjyvlyssna på roliga diskussioner i spåret och heja tilbaka på alla människor som gått man ur huse för att se oss i spåret.
Tröttheten i Oxberg och den lite ljumma sportdrycken. Enervittabletter och lite ny energi. Känslan att det bara är en träningsrunda kvar än om en lång träningsrunda. Siktet inställt på Hökberg där jag stannar en kort stund för sista gången.
Utförsöporna efter Hökberg och spurten mot mål. Stakningen och känslan att en dag snart är över. Lite vemodigt lika väl som det är skönt.
Förbi Eldris och lite eljusspår kvar. Fort fort skynda, staka staka. Snart inne i Hemus snart i mål. Och så kommer den där sista biten genom Moraparken. 1 km kvar, en backe och en knul på upploppet. Där är den, målportalen. Sista spurten och upp med stavarna.

Nej det går bara inte att avstå. Det är bland det bästa som finns. Att få en heldag i spåret. Jag mot klockan på skidorna. Nu ska jag anmäla mig och håller alla tummar att det inte är slut på platser. 

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

  • Hasse

    september 1, 2014 at 08:21

    Ja du. Nu börjar jag också tveka. Klarar jag verkligen av att INTE åka. Vad jobbigt det blev helt plötsligt, jag som bestämt mig för att ha en nummerlappsfri vinter… :/
    Jag får fundera ett varv till helt enkelt.

    Svara
  • Karin

    september 1, 2014 at 12:50

    Och det knöt sig lite i magen när jag läste det här. Herre-min-gud hur ska jag lyckas ta mig förbi alla depåerna och staka uppför och utför i 90 km?! Finns det på alls på kartan? Obeskrivligt otäckt och det kan mycket väl bli det absolut värsta jag någonsin i mitt liv utsatt mig för. Kommer bli många skidinlägg på min blogg i vinter också :/ Hoppas kunna känna som du efteråt åtminstone!

    Svara
    • admin

      september 1, 2014 at 13:22

      Karin lugn, du kommer att klara det där:-) Du behöver inte staka dig uppför, utför går det iof snabbt men det går nog bra. Tänk postivit, det är god blåbärssoppa, det är förhoppnigsvis fina spår, vädret kanon och alla är faktiskt jättetrevliga (det sista slår inte fel!). ett redigt träningspass såndant gillar ju du!
      De inläggen ser jag framemot.

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: