• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • En hård timme på skidorna i Katrinas finas spår

En hård timme på skidorna i Katrinas finas spår

Jag har snart gjort en månad på det träningsupplägg jag har via Toppfysik. Det schema som mtb-cyklisten Linn Gustafzzon lagt. I det upplägget ingår skidor. Utan den biten skulle det vara svårt att motivera mig själv att cykla. För skidor på vintern är något jag inte kan vara utan. Innan 2011 avskydde jag längdskidor. Förstod inte tjusningen i att hasa omkring i elljusspår med bakhala skidor. Det var bara jobbigt och tråkigt. När jag väl började åka skidor tog det ett tag innan jag började gilla det. Många pass när jag funderade på en och två gånger om jag var knäpp som skulle åka 9 mil när jag knappt tog mig framåt. Men man blir bra på det man övar på. Nu kan jag åka skidor och gillar det. Även om alla pass inte är solskenshistorier. 

Det går tungt även nu. Som i dag. Fast jobbiga pass har sin tjusning de med. Jag känner liksom att jag lever på något sätt. På schemat stod en timme i tröskelfart. Lite luddigt för jag har ingen aning vilken tröskelfart jag har men pulsen ska ligga ungefär där den brukar jag när kör tröskelintevaller inomhus. Vilket varierar. På skidorna ungefär vad jag orkar i en timme innan jag kroknar har jag klurat ut. Det är mycket jobbigare än på cykel även om jag får lite microvila utför. Men tiden går snabbare på skidor och är roligare. Jag har nåt att titta på, människor att åka om och känna att jag rör mig framåt. Får jag dessutom åka i för mig nya spår är det roligt. 

Eftersom det blåst storm i dag ville varken jag eller Hasse åka uppe på Storhogna och kämpa i vindarna. Vemdalsskalet spår skulle också vara vindutsatt. Vi valde därför att åka med till Klövsjö och spåret som går vid skidområdet. Berget skulle effektivt ta bort de allra värsta vindarna hade vi räknat ut. Jag har inte åkt så mycket i elljusspåret där. Bara ett par enstaka gånger förr om åren. En ganska flackt spår med små lätta korta backar som är stakvänligt på de klassiska skidorna. I våras såg jag att spåret hade utökats med en slinga närmare byn när jag cyklade skoterspår på fatbiken. Hasse pratade gott om den nya slingan häromdagen när han kommit hem och precis kört upp spåren där. Vi skulle ge det en chans helt enkelt.

I dag kom inget gratis. Första varvet fick vi sick-sacka mellan nedblåsta grenar och granlav och mina ben saknade styrsel i det lite kärva och tunga föret som blir när snö blåst in. Jag har inte riktigt lärt mig hantera tjuriga fören ännu. Pulsen rusade och jag slet i ett tempo som egentligen skulle ha varit högre sett till pulsen. Överkroppen kändes trött och jag hittade inte riktigt tajmingen i stavtagen. Kollade på klockan som bara visade en kvarts åkning och det kändes hopplöst långt att skramla i hop en timme. Jag ville hem och sova i stället. Motvinden på de utsatta bitarna tog tag i stavarna och jag stod nästan still. 

När vi vek av på Klövsjöslingan fick jag det där pirret av skidglädje som kommer när det stämmer lite i åkningen och spåren är fina. Först upp för en brant backe som gav puls och sedan en lång utförslöpa. Sedan upp mot Idrottsplatsen och vidare på en slinga i skogen innan vi nådde gamla dragningen och den långa sköna myren. Kul ropade jag till Hasse och kände att energin började komma. 

Andra varvet fick vi alldeles nypistad skejtbädd. Alla spåren skulle köras idag och vi kom i rätt tid. Plötsligt gick det att åka skidor igen och jag fick upp farten och flytet. Kände att jag började dra ifrån Hasse och väntade in lite, mest för att få en chans till lite vila och andhämtning. 

På tredje varvet tappade han och vi bestämde oss för att åka i vårt eget tempo. Jag skulle sparra mig själv igen mot en viss medelhastighet samtidgit som jag skulle tänka teknik hela vägen. Glida ut på skidorna, avslappnad men stark. Inte luta mig framåt utan hålla postition. Sådant får hjärnan att tänka på något annat än att det är riktigt jobbigt. Och får man till en bra teknik spar man energi och orkar längre. 

Sista två kilometrarna la jag på en långspurt och fick den starka vinden i ryggen. Hoppskejtade nästan uppför sista backen och hängde på stavarna när jag stannat klockan. Ännu ett bra pass till samlingen tänkte jag och vände för att möta hasse och ta den sista backen en gång till bara för att det var roligt att köra hårt uppför. Borta var passets första hopplösa känsla av att skejta i sirap. Fascinerande hur det kan vända, av lite nya fina spår, en nypistad skejtbädd och vetskapen om att det bara var en timmes åkning och inte mer. 

Han som skejtar lite i bland 

Det är nog de passen som känns allra bäst ändå. När jag lyckats vända en liten kass känsla till något bra och positivt. Som att verkligen fokusera på teknik och sätta den på slutet av passet. Att kunna bocka av ett pass som gör mig bättre framöver och så fått åka en slinga som jag kommer att åka mer av i vinter! 

Nu stundar cykel i morgon och nästa gång jag åker ned till stugan står det 4 timmar distans på schemat. 4 timmar som jag tror jag spendera på skidor. Galen ide eftersom jag inte riktigt har skidform för så långa pass ännu men ändå. Jag ska valla upp mina klassiska skidor för jag längtar lite stakning och björntassegrepp uppför (om jag lyckats valla bra det vill säga). 

Förresten gjorde jag något riktigt spännande i kväll. Hängde med Hasse på hans jobb. Mer om det i morgon!

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: