• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • En timmes skate i Fugelsta- eller hur kass kan man vara?

En timmes skate i Fugelsta- eller hur kass kan man vara?

 

Telefonen dog i kylan, jag tog en bild på benen i stället

Jag hade längtat efter den här kvällen. På Facebook har uppdateringarna om spåren i Fugeslta och Fursteli gård duggat tätt. De gör ett bra jobb som packar skatebädd trots att det inte är ett sånt tjockt lager snö än. Vi har aldrig åkt skidor där men pratat om det många gånger. Nu när det är skidskytte i stan skulle Fugelsta bli ett jättebra alternativ. Det kunde det ha varit om jag inte haft min sämsta dag på skidor någonsin. Eller åtminstone på väldigt länge.

Jag tog med Inov8-västen för att testa om det skulle gå att skejta med den. Jag lyckades inte riktigt att dra åt korken på den flaskan vilket resluterade i en dygnsur högersida. Sedan var jag nära att vurpa bara efter ett par meter när benen inte riktigt förstod vad de skulle göra. Det blev inte bättre om man säger så. Jag fick ingen rytm, inget bra tramp eller någon ordning på armar och ben. Stapplade mig fram i snigelfart. Jag tror ju lite naivt att jag faktiskt kan skejta. Att det liksom ser lika bra ut som det gjorde på vårkanten. Smärtsamt påmind i dag om att det inte är så. Dessutom var det en lite guppig och ojämn (men fin) skejtbädd. Med ovana skidmuskler och noll kordination blev det bara en kamp att hålla sig på benen. Att landa platt på mage gör ont. Kanske mest för stoltheten? Jag lyckades också med konststycket att åka rakt in i Hasses stav och riva upp överläppen på insidan. Ofrivillig läppförstoring.

Jag blev irriterad, ville helst vända hem. Strunta i att åka vidare. Ville inte åka mer skidor överhuvudtaget. Skitpass, skitskidor och bara tråkigt. Att vi inte heller hade en aning om vart vi befann oss, om vi överhuvudtaget var på rätt väg eller hur långt spåret var gjorde inte saken bättre. Det är svårt att orientera sig i mörker med pannlampa. Visste på ett höft att spåret var runt en mil men hade läst någonstans att det även kunde vara 2 mil.

Efter mycket om och men och ett par svordomar kom vi slutligen fram dit där vi började och fortsatte ned mot själva byn. Spåret gick jämte de handbyggda stigarna och jag kände att jag i allfall hade lite mer koll på vart jag befann mig. De sista 2 kilometerna började äntligen kroppen förstå och framförallt minnas hur man skejtar. Att man inte ska åka framåtlutad och att böja lite på benen alltid är bättre. Hur kass man vara?

Nu kan det alltid bli bättre. Ska ge Fugelsta en chans till är det är ljust. Det är säkert lika fint som alla säger, bara jag som har PMS och är lite sur. Jag ska inte deppa i hop helt, det är trots allt bara andra skejtpasset för vintern. När det blir skejtbädd likt salsgolv är jag oslagbar. Ungefär så.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

    • Helena

      december 7, 2015 at 14:11

      Varför inte egentligen? Det är visserligen lika svårt de båda sätten men jag tyckte att det faktiskt var lite lättare att skejta. Men då hade jag åkt mycket långfärdsskridskor med stavar. Fördelen med skejt är att du inte behöver bry dig om fästvalla, inget bakhalt. Men klassiskt är roligt det med! Prova i vinter vetja 🙂

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: