Ett efterlängtat skidpass

Den är veckan har jag längtat efter en sak. En sak som fått mig att ta mig igenom fyra dagar med sex tuffa träningspass. Som skapat motivation att ta i, genomföra och avsluta. Att få skejta på Storhogna i dag och åka distanspass på skidorna i morgon. Eftersom jag är i stugan över jul och nyår har träningsschemat gjorts om lite för att passa in i livet. Det är roligt att cykla men att inte ägna lite tid åt skidor när jag ledig från jobbet skulle kännas konstigt. Jag ska ju ändå cykla lite i mellandagarna. 

Att få åka skidor i spåret på Storhogna har jag längtat efter så mycket. Längtat efter att få ta mig upp för första stigningen på nästan 4 km. Den som det går att hitta en fin rytm i om kroppen är pigg. Sedan den flacka men roliga slingan på toppen som jag brukar cykla intervaller på. Som går igenom låg fjällbjörkskog och en klar dag bjuder på otroligt fin utsikt. Sedan utförslöporna ned mot botten igen. Som bryts av långa myren där man kan få upp fin fart och är stakvänlig om man vill. Sedan motvindssträckan efter. För oavsett hur det blåser känns det som motvind där. Efter den skönt utför innan de roliga och lite kluriga svängarna ned mot botten. Som en bra dag bjuder på kittlande känsla i magen. Eller lite panik om man kommit ut sent på dagen och alla har plogat sig ned där.

I dag var en sådan där bra dag. Jag hittade rytmen uppför och tänkte efter sista rejäla stigningen att den där backen faktiskt aldrig känts så lätt som i dag. Jag tog det lite lugnt för att värma upp men ändå inte långsamt. Fick ut skären, fart i tvåans växel och metodiskt jobb hela vägen upp. Jag skulle hålla pulsen där den brukar hamna på mina tröskelintervaller inomhus. Jag lyckades bra med det även om den sjunker lite utför. I en timme snurrade vi runt. Hasse en bit bakom för att jaga. Vi fick ingen utsikt men ändå det där oerhört vackra nästan svartvita ljuset. Lite molnigt, skymning och decemberfint.

Några korta fotostopp och sedan en liten tävling mot klockan som visade medelhastighet. Jag skulle över en siffra i dag tänkte jag. Ge mig själv lite sparring i det mjuka föret. Det gick och jag gjorde en mental highfive med mig själv när jag väntade in Hasse nere vid bilen. Han som tidigare på morgonen pistat spåren vi precis åkt i. Lite häftig och stolt känsla att åka i hans spår! Han är duktig, inget att klaga på!

Tänk om det varit det här året som jag skulle ha åkt Nattvasan och inte i fjol. För konstigt nog har jag en riktigt bra skidform trots få pass. Vad hade hänt om jag satsat lite mer på skidor i år än förr om åren? Det får jag inte veta i år men nästa kanske. För det har släppt. Efter några år kan jag åka skidor. Dessutom är både hjärta och ben riktigt sega just nu. Och sega och starka ben kan vara fint att ha när jag ska glida runt i vinter och titta på träd. För hursom är det ändå skönt att vara helt utan skidmål i vinter!

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: