Ett sådant där fint skatepass

Önskar jag hellre kunde posta fina dagsljusbilder i stället för mörka vinterbilder. Men dagarna är korta och jag jobbar. Träningen sker på kvällar. Hårt liv.

Det har varit motigt med skidåkning sedan de första stapplande stavtagen för den här säsongen. Kärvt, långsamt och frustererande. I lördags letade jag skidform i rysskyla som tidningarna benämner det som egentligen är helt normalt tillstånd i Jämtlandet. På söndagen skejtade vi på skalet och jag var några sekunder i från att slänga mig ned i snön och skrika lite. Barnsligt men när klockans medelhastighet med nöd och näppte tippar över på hiskeliga 10 km/h i snitt är det lätt att tappa modet. Jag funderade sedan när jag kommit till sans att jag kände samma stress som jag gjorde får något år sedan när jag jagade medelhastigheter på racern och kände mig skitdålig som inte fick upp farten. Då utan att ta med yttre omständigheter som vind, väderlek och känsla i kroppen. En medelhastighet säger nämligen inte så mycket. Inte egentligen. Så är det ju även på skidor. Söndagens tur var i decimeterdjup nysnö i ett kuperat spår på skalet. Kroppen trött och sliten och motiviationen att åka fort fanns inte. Pulsen låg lågt och jag blev egentligen inte särskilt ansträngd bortsett från sista kilometern när jag gjorde en tjurrusning mot bilen. Hasse peppade ju konkret med att det inte ska dras så stora växlar på upplevd kass skidform när det varken varit tillräckligt med snö och spår att åka i ännu. Helt rätt. Jag bestämde mig för att avvakta lite med att trycka ned mig själv.

I går bestämde jag mig för att verkligen ta i och köra mig riktigt trött. En timme inte mer. Valde mellan klassiska skidor eller skate. Orkade inte valla om. Åkte upp på ÖSK lagom till ÖSK-motions barnverksamhet var över och brände ned i tävlingsspåren som uppvärmning och snurrade runt på 3:an i fyra varv. Mycket åkning på trean och tryckte på uppför. Skatebädden lite väl mjuk men fullt åkbar ändå. Inget superglid men känslan när kroppen äntligen levererade var skön. Äntligen tänkte jag på sista varvet, äntligen börjar farten komma och kroppen förstå vad den ska göra. En riktigt självförtroendeboost där i mörkret sent på kvällen. Pulsen då? Jo den höll sig i den högre nivån. Den timmen blev nästan en lång intervall eftersom jag alltid slarvar med nervarvning.

Förlåt Garmin, men eran nya design i appen suger.

Jag blev så uppfylld av skidåkningen i går att jag tänkte köra ett pass klassiskt i kväll men det ska vara 20 minus och lite blåst. Sparar kylslagen skidåkning till helgen och passar på att damma av trainern . Har ni tur får ni lite svettiga trainerbilder i kväll.

Ha en fin dag!

 

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.