Vemdalsområdet

Livet efter Vasaloppet

livet efter vasaloppet

Jag behöver mer sådant här.

Visste ni att det finns ett före och ett efter Vasaloppet?

Om inte- så är det så. Innan den mytomspunna första helgen i mars, eller sista helgen i februari för Öppet-spårare, kortvaseåkare, tjejvasor och staffetåkare handlar det mesta om att samla kilometer och tid i skidspåren, om valla och väderleksrapporter, om skavsår och energiintag. Om att snurra varv på varv i gult eljus och fundera över 9 mil på skidor. Om stakning och om reptider. Eller samvetet över att inte stå på snö och se vintern slaska bort, nöta SkiErg och kanske åka på skidläger för det hett eftertraktade vita guldet och åka långpass. Det är trängsel i spåren. Det är isiga skägg och vätskebälten och noggrant studerande av spårrapporter. Det är skidor och skidor och överlevnadsstrategier. Det sätts tidmål och mål att ta sig i mål. Det säljs kopiösa mängder gels och sportdryck och vallaångesten blir ännu mer påtaglig. Det ska åkas seedningslopp för att slippa trängas.

Så kommer den där helgen. De där 9 milen. En höst och vinter av skidträning (eller bristen av den) ska bära frukt. Just då ska kroppen vara frisk och på topp. Formen ska vara där och helst ha toppats. Det pratas ännu mer valla och de stackars meteorologerna har hett om öronen. Det köps ännu mer energi och allt är noga planerat för att de där 9 milen ska bli möjliga. Det är vinterns höjdpunkt eller mest ångestladdade dagen. Snart ett avslut, snart får man sälja skidorna och göra något annat. Det är bara några timmar tills portalen i Mora ska nås.

Sedan en tomhet. Målet är nått. Det är över. Det är ett år till nästa gång och det är vår. Eller det går en dag eller två för det där efter handlar om att analysera loppet, jämföra tider, kolla bilder och rengöra skidor. Att tvätta illaluktande skidkläder fulla av blåbärssoppa och kanske slänga ut sin utrustning på blocket. Sedan är tomt tills platserna för nästa Vasalopp släpps. Då det på ett par sekunder är fullt igen. Sedan tar våren vid och sedans sommaren.

I ögonblicket över en napoleonbakelse på Fricks i Rättvik tar livet efter Vasaloppet eller Öppet spår över. Precis då tar skidsäsongen slut. Den med träning till förbättring. Jag funderar lite på om det möjligtvis finns något mer lopp att åka innan snön smälter just när jag som mest hög på att jag gick i mål. Ett par minuter senare andas jag ut och landar i att jag är nöjd med skidorna. Känner hur det pirrar i kroppen av längtan till cykel och till de där skidpassen på fjället utan någon som helst tanke på lopp utan mest vart det går att få en våffla eller sola ansiktet. Jag ska bara rengöra de klassiska skidorna och troligen inte åka något mer på dem. Vallar om skejtskidorna för fjällåkning.

Vintern tar på något underligt vis slut när Vasaloppsveckan är över. Skidkarusellen i övriga världen har gjort helg, checkat ut. Ingen vinterstudio och skidspåren ekar tomt sånär på barnfamiljer med choklad i termosen.

Men i år är det inte så.

Mitt liv efter Vasaloppsveckan som jag inte besökte i år handlar om att fortsätta träna för att nå mitt mål när jag vanligtvis redan kört stigar på Frösön, avverkat några långpass, skejtat på fjället och ätit så många våfflor att jag är less på dem. Jag har luftat trainern och väntat på tävlingspremiären på cykel och längtat till Spanien. Det är en underlig känsla i år. Ett annorlunda år. Det blev inget före eller efter Vasaloppet. Ingen resa mellan Sälen och Mora att analysera och känna stolthet över oavsett hur det gick. Ingen riktig cykelträning för att vänja kroppen inför cykel i varmt land.
Men det är inte på något vis sorgligt eller ångestfullt egentligen. Det är bara lite konstigt att jag faktiskt har mitt kvar. Allt det där inför Vasaloppet fortsätter till den 10 april. Och jag tänker att både skejt, klassiskt i turspår och våfflor kan vara en bra förberedelse också. Kanske även något tidig vårpass på cykeln men mest skidor.

Sedan kommer mitt liv efteråt. Livet efter Nordenskiöldsloppet.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

8 Comments

  • Sara

    mars 7, 2016 at 18:44

    heja heja. det är nu fokuset börjar!!

    välkommen till åre för lite laddarkänsla om du vill ha andra spår; här tränas det fortfarande. här pratar man inte vasaloppet (jag fick bannor när jag nämnde det som folks stora skidmål) utan här har man sin stolthet årefjällsloppet!
    Sara recently posted…En måndag i mitt livMy Profile

    Svara
  • Helena

    mars 7, 2016 at 19:35

    Och så börjar det med snuva…taskig tajming 😉
    Där sa du något som jag funderat på ett tag. Byta spår för en dag eller två.
    Det kan jag förstå att du att du fick, haha.
    Då passar jag över till dig, vilka/vilket områden är bäst för längd om jag vill ha en rejäl dos fjällkänsla? Får vara lite kuperat.
    Min pappa skryter lite om spåren i Järpen men de ska visst vara ganska tuffa.

    Svara
  • Tove

    mars 7, 2016 at 19:51

    Du skriver så bra! Jag har aldrig skidat Vasaloppet men alltid älskat att följa det på tv och läsa om eliten och motionärers uppladdning innan och om deras reflektioner efteråt. ”Efter Vasaloppet” för mig har varit: nu kan våren komma.

    I år åkte jag Kortvasan. Mitt första skidlopp någonsin och det längsta jag någonsin åkt. Tror inte ens jag åkt en mil tidigare 😁. Under loppet och tills jag hade duschat tänkte jag ”aldrig mer”. Har aldrig slitit så som jag gjorde. På bussen tillbaka från duschen växte hornen och jag knöt nävarna och tankarna var ändrade till ”detta ska jag F*N bli bättre på”. Efter Vasaloppet för mig nu är: 100 tankar på hur jag ska bli bättre på skidåkning ❤️

    Svara
  • Helena Enqvist

    mars 8, 2016 at 08:47

    Tack så mycket för fina ord Tove!
    Visst är det häftigt hur fort det vänder?! Från aldrig till mer nä nu jäklar. Tänk så lång tid du har på dig att träna…vasaloppet nästa gång? 😉

    Svara
    • Helena

      mars 8, 2016 at 18:55

      Jo visst är så! kommer i håg när jag satsade mot Vätternrundan de första åren som cyklist..då var livet efter den. Och den där postloppsbluesen är inte att leka med i bland.

      Svara
    • Helena

      mars 9, 2016 at 15:37

      Haha, ja verkligen! Kanske därför man (eller jag då) alltid har något framför mig. För jag kan faktiskt nästan bli lite deppad när jag nått ett mål.
      Jag känner att det blir hur häftigt som helst, det spelar liksom ingen roll om jag inte skulle klara det, bara jag står på start och provar!

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: