Med is i skägget på långpasset

Dagens skidväder var lite speciellt. Under lite över tre mil fick vi både fukt, dimma, kyla och blåst. På Storhogna var skejtbädden drömmigt fin med bra grepp när skären togs ut. Det var fint glid och två starka kroppar som kämpade sig uppför och sedan susade utför. Lagom varmt med 7 minusgrader och den extra tjocka underställströjan lite för varm.

Efter anslutningsspåret ned till Vemdalsskalet var skejtbädden lite för glatt och greppet fanns inte. Dimman hade lättat och luften var torr. Det blåste en liten tjurig motvind oh temperaturen sjönk. Så mycket att tårna tappade känseln och det bildades vita snöflingor på handskarnas fingrar när överskottsvärmen frös.

Vi vände där milen anslöt från Vemdalsskalet för att åka ännu ett varv på Storhogna. För att få den fina skejbädden. När vi nådde slalombacken vid Storhogna M kom värmen igen. Och fukten och Hasses skägg fick ytterligare ett lager is.

Han ser rätt festlig ut min skäggprydde sambo när vi sportar vintertid.

Långpasset blev ett bra långpass. 31 km stannade klockan på och jag hade krafter kvar. Det var flow i skidåkningen. Som att dansa. Den där känslan som är så magisk med skejt när den väl infinner sig. Vårt tempo låg högt för att vara ett pratpass i våra kuperade skidspår. Det känns ändå bra inför Nattvasan trots en hackig vinter. Jag är lite snabbare och uthålligare än Hasse och det ger en trygghet. Jag behöver inte jaga den där lilla extra toppen inför loppet. Jag behöver bara underhålla det jag har och hålla mig frisk. Det sistnämnda kanske det svårare.

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: