• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • Milen går ingenstans men bullarna kan ta slut

Milen går ingenstans men bullarna kan ta slut

Citatet nedan och del av rubriken är en kommentar jag fick från Andreas på Facebook. Jag la upp en bild från Jaktstugan tidigare dag när vi fikade. En mening som fångade dagens skidtur väldigt bra.

Det gäller att prioritera. Milen går ingenstans men bullarna kan ta slut

För i dag var det en sådan där när ingenting stämde. När huvudet ville mycket mer än kroppen. Jag skrev ju lite hurtigt i går att jag är i alla fall är stark när det kommer till skidor. I går hade jag inget att ge på cykeln. Det var trögt, mjölksyrestinnt och riktigt jobbigt. Dåliga pass brukar i regel avlösas av bra pass.

Jag trodde därför att det skulle gå bättre i dag. Med mer energi i kroppen och nästan 8 timmars sömn. Men redan i första backarna på Vemdalsskalets milspår skrek kroppen att jag skulle vända. Åka hem och sova. Jag stapplade fram på skateskidorna med stumma ben och tänkte att det brukar ge med sig. Det tar i bland lång tid att komma i gång. Vi skulle åka milen. Träna skidor och inte snurra runt enbart för att titta på träden. Jag hade även föreslagit att vi skulle skejta vesselspåret upp till Jaktstugan som avslutning.  2.3 km rakt upp. En av mina favoritklättringar i området. Det ångrade jag.

När det bara återstår 500 meter och man suckar djupt och undrar om man verkligen klarar det. Då är man trött. 

450 meter senare får man belöningen, om man orkar vända sig om. 

När vi nådde leden tyckte Hasse att det var en bättre ide att ta klättringen först och inte sist. Jag kunde inte säga emot och kämpade mig upp. Fick stanna flera gånger när både hjärta och ben inte orkade. Passade på att ta några bilder när jag ändå hämtade andan. Längtade kaffe men vågade inte säga något fören jag tittat i telefonfodralet om jag hade kontanter med mig. Visste inte heller om det var okej att föreslå en fika mitt i ett träningspass redan efter 3 km. Men våffellukten som vinden tog med sig från Jaktstugan fick mig att bli hungrig och jag skulle inte orka en meter utan kaffe och en kaka.

Nu är inte Hasse den som tackar nej till en spontan fika och när jag såg att jag faktiskt hade 110 kronor med mig föreslog jag en liten paus. Vi kunde träna sedan. Ta den där milen efteråt. Det var en bra ide och vi satt en lång stund och tittade ut. En bulle och en kaffe kanske skulle ge lie extra energi för att orka skejta åtminstone 7,5 km slingan.

Vi plogade oss ned igen i hård kramsnö och med trötta fötter snurrade vi tre varv på 7.5 km:s sista del. Jag orkade inte trycka på alls utan försökte upprätthålla någon form av acceptabel teknik. Fick inte heller upp pulsen nämnvärt trots att det kändes som jag gick på rött.

Jag är helt enkelt trött och hade en dålig dag. Det är helt okej tänker jag. Alla pass kan inte vara bra, farten och trycket finns inte där i bland och det är långt till Nattvasan och Nordenskiöldsloppet. Vi fick ihop 15 km, en stunds dagsljus, en god bulle och kokkaffe vid Jaktstugan. Det är alldeles tillräckligt bra en lördag.

Och slutligen. Bullar är en viktig del av behovstrappan. Åtminstone om man får tro min kompis Martin som skickade den här bilden som en kommentar på min Facebookstatus. 

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

9 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: