Racereport Nattvasan 2017

Jag har åkt i fädernas spår 5 gånger innan. Den nio mil långa resan mellan Sälen och Mora som lockar så otroligt många människor. När Vasaloppet släppte sin nyhet om ett nytt lopp nattetid med pannlampa ville vi båda åka. Det skulle bli något utöver det vanliga. Något annat än det vi gjort så många gånger innan. Inte riktigt veta vad som väntade eller hur det skulle bli att åka så långt på skejtskidorna. Få göra det som ett lag med målet att hjälpa varandra till Mora. 2017-års upplaga av Nattvasan kommer jag minnas väldigt länge. Dels för att det var fruktansvärt jobbigt bitvis men kanske mest för det äventyret det blev. För alla marschaller, eldar och facklor i depåer och längs med spåret. För alla som tagit sig tid att heja fram oss åkare och för tjusningen i att bara ha pannlampor som riktmärke. Självklart blir den en racereport och av det lite längre slaget som det brukar bli här på bloggen. Kanske inte likadan som övriga inlägg för det var inte själva resan i kilometer efter kilometer som gav det starkaste minnet i år. Den resan från depå till depå har jag skrivit om så många gånger tidigare. Hänger ni med?

Timmarna innan start

Uppladdningen inför Nattvasan blev inte riktigt som jag hade tänkt. Efter förra helgen blev jag krasslig och vågade inte göra något mer än att äta och vila. Jag var osäker ända in på start om jag skulle kunna genomföra loppet. Det är en sak att åka en timme eller två med dålig känsla i kroppen jämfört med att ta sig an 9 mil och många timmar i spåret. På fredagsmorgonen vaknade jag med en tung känsla i bröstet. Jag sa till Hasse att jag skulle känna efter ordentligt, se om jag kände mig piggare efter frukosten. Skulle vi kunna starta var vi trygga i att vi inte hade något mål med resan mer än att njuta av få vara del av något nytt och få uppleva ett Vasalopp på natten. Vi hade bara en plan bortsett från att nå mål. Att försöka hålla den fart vi vanligtvis åker i för att nyttja den ganska lätta sträckningen till Evertsberg.

Vi tog en liten sovmorgon och åkte sedan in till Mora för att möta upp Jessica och Martin. Vi skulle äta en sen lunch och ta bussen upp till Sälen. För dem var det första gången att ta sig an en Vasaloppssträcka. Jag själv kände mig nervös och inte riktigt lika trygg i att ha stått på startlinjen så många gånger. Det här skulle trots allt vara något alldeles särskilt.

Den obligatoriska bilden vid Vasaloppsmässan. För sjätte gången.

Bussresan tog inte mer än en timme och kvart och vi klev av i ett fortfarande just Berga by med lite över två timmar till start. Under bussresan hann jag tänka mycket. På hur kroppen skulle reagera på så lång tid åkning på skejtskidorna. Om utförslöporna skulle vara läskiga i bara pannlampans sken. Att hemmavid kan jag kan varje lite skiftning i spåren, vet var kurvorna kommer och i Vasaloppsspåret bara ett svagt minne av backarna. Jag funderade på den energi jag hade med mig skulle räcka trots att jag köpt ett par extra bars och gels i mässtältet. Men mest oroade jag mig för att inte orka.

Martin och Jessica någon timme innan start.

Till skillnad mot Öppet spår och Vasaloppet var det ingen trängsel till toaletterna och en mer avslappnad stämning vid startgärdet. Vi kunde i lugn och ro köa en halvtimme för att få lägga ut våra skidor i startfållan. Sedan i lika lugn och ro gå in i mässtältet och ta på pulsband och kontrollera att allt var med i våra ryggsäckar. Hinna med ett sista toalettbesök utan att köa nämnvärt.

Vi fick trängas i mässtältet,för att värma oss och ordna med det sista som att ta på pulsbälte och kontrollera att allt var med i våra ryggsäckar.

Vi hade lyckats lägga ut våra skidor långt fram. Femte led och kändes oss en aningen fel ute. Detsamma kände några herrar till bredvid oss men vi skojade om att vi aldrig någonsin mer skulle få stå så långt fram. Bakom oss fylldes ett och ett halv av de vanliga startleden upp av åkare. En mysig känsla att samlas så få till skillnad från de andra loppen under Vasaloppsveckan.

En resa kantad av marschaller och eldar.

Jag skulle kunna skriva om hur det precis var. Kilometer efter kilometer. Om hur vi hamnade lite illa till i startbacken men att jag såg en chans till ledig lucka på vänstersidan.  Hur vi för första gången kunde åka skidor ända upp på myrarna och nådde Smågan redan efter 45 minuter.

Jag skulle kunna beskriva hur jobbigt det känns i kroppen när tempot precis ligger på gränsen till vad jag klarar av. Vara rädd för att gå mig stum men ändå inte ville be Hasse sänka farten. Inte när det var en sådan häftig upplevelse att skejta över myrarna med sånt flyt och hög fart.

Jag skulle kunna skriva om hur kroppen inte svarade som brukade och hur pulsen sköt i höjden och jag kände mig flåsig. När jag strax efter Mångsbodarna efter 31 km var så trött att jag inte trodde jag skulle kunna ta mig i mål. Skulle kunna skriva om hur mycket jag frös efter Evertsberg och var rädd att min resa skulle sluta där. Om att jag funderade på att sätta på mig min vindjacka under skidjackan för att få upp värmen om det inte blev bättre.

Berätta att luftrören gav upp precis om på Nordenskiöldsloppet. Hur svårt det blev att djupandas med 15 kilometer kvar men att jag inte sa så mycket först utan försökte hålla tempot uppe.  Beskriva hur vi slet i det sockriga spåret de sista 3 kilometerna och om hur pulsen legat lite för högt under alla timmar vi varit ute. Om att vi faktiskt gjorde ett riktigt bra lopp sett till tid. Att vi skojade med varandra om att det bästa stället att bryta var vid Mora-parken två kilometer före mål.

Men det är inte det som jag tar med mig från Nattvasan. Det är i stället den resa vi gjorde i mörkret med våra pannlampor tillsammans med andra. En resa kantad av eldar, facklor och marschaller.

racereport nattvasan

Strax innan vi ställde upp och fick släcka våra lampor inför den mäktiga starten.

En resa som började med den magiska starten. Den där vi ett par minuter innan ombads släcka våra pannlampor för att sedan få tända dem strax innan startskottet. Vi stod i mörkret och lyssnade till Marit Bergmans blåa blåa bergen. Lyssna till fiolspel från en dalkulla upplyst lite längre fram. Fick uppleva ett magiskt ljusspel som skapade en vacker inramning till loppet. Känna fjärilar i magen av nervositet och förväntan. Att snart få ge sig i väg på den där häftiga resan mot Mora. Den som är en berg och dalbana i känslor. Att få säga lycka till skidåkaren bredvid och lyssna till alla som precis som jag tyckte det var oerhört häftigt att få stå på start. Att få vara med om det här för första gången.

Det jag minns allra mest från mitt första öppet spår 2011 var att få möta solen ute på myrarna. Då känslan av att få vara med om något stort.  Se den långa ormen av åkare slingra sig fram. Det gav gåshud. 

Under Nattvasan blev upplevelsen ännu starkare när lamporna lyste upp landskapet i flera kilometer framför oss. Vi gled nästan ljudlöst över myrarna, i bland passerade av något par och i bland passerade vi några andra. Kilometerna passerade i pannlampans sken där fartkänslan blir något helt annat.

Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så mycket publik ute. Hade sett framför mig en rätt ensam resa fram till Evertsberg och den första bemannade kontrollen. Så fel jag hade. Redan när vi nådde myren efter startbacken möttes vi av eldar i sidan av spåret. Människor som tagit skotern upp dit och hejade fram oss. Innan vi nådde kontrollen i Smågan hade vi hälsats välkomna av marschaller längs med kanten av spåret. Väl framme var det upplyst och folk hjälpte till att hälla upp sportdryck i våra egna muggar. Utanför vår bubbla i kontrollen alldeles kolsvart. När vi skidade vidare lämnade vi ljuset och klev in i tystnaden igen. Bara våra skär och andetag och alla pannlampor i fjärran.

Att sedan inför varje kontroll få glida genom långa rader av marschaller och facklor. I bland bara vi två och i bland av sällskap med några andra par. Det var en sådan mäktig känslan av att mitt ute i ingenstans mötas av eldar för att sedan åka vidare i mörkret och skymta ljuspunkter i fjärran från andra åkare. Så många marschaller har jag aldrig sett i hela mitt liv. Inte heller så många hundra meter av facklor. Helt makalöst.

Jag tar också med mig känslan av ett avslappnat lopp. Som om mörkret skapade en gemenskap där ute. Ingen trängsel och ingen som ropade för att komma om. Bara gott om utrymme på en bred skejtbädd och några få som passerade i de tre klassiska spåren som var dragna. Det kändes som vi tog hänsyn till varandra på ett helt annat sätt. Jag som oroat mig för backarna kunde enkelt hitta ett eget spår och tryggt stå på skidorna även om jag inte riktigt såg så långt fram.

Men även om loppet var magiskt på alla sätt och vis kommer dipparna som lika snabbt byts mot eufori.  90 km är långt att åka oavsett hur långsamt eller fort man åker. Om man gör det för ett tidsmål eller som under Nattvasan för äventyrets skull.

De första milen fick Hasse ta täten och jag kände flera gånger att jag inte riktigt orkade. Att då ha en rygg att följa och någon som bestämmer tempo gör det lättare att behålla fokus. Veta att han inte skulle lämna mig i mörkret utan se till att jag alltid var med.

Efter Evertsberg fick Hasse sina svackor. Efter att ha ätit pannkakor och grädde lite för snabbt kom han inte riktigt i gång. Jag själv drog långa bitar och tänkte att det faktiskt inte var så roligt att åka skidor. Jag kände mig mättad på Vasaloppsspåret och förstod inte då tjusningen med det. Jag ville inte åka skidor något mer i vinter. Tänkte att det varit en dum idé att anmäla mig Nordenskiöldsloppet. Jag kände mig så otroligt trött i kroppen. Underbenen värkte och axlarna var trötta. Tänkte att om jag var så här trött efter fem mil skulle det inte finnas en chans att jag skulle orka åka 22 mil om en månad. Sedan kom jag på att jag faktiskt åkt 20 mil och klarat av det.

När man har en lagkamrat blir det lättare att ta sig ut svackorna. Bara det lilla att när man själv är så trött få peppa den andre, höra om tempot är ok, om det går bra gör att man själv får extra energi. Att få en klapp på axeln i en depå och hjälp att ta fram sin mugg och få sportdryck när armarna är så trötta. Det gör så otroligt mycket.

Det lilla gjorde att vi orkade hela vägen. Orkade växla upp efter en gel i Eldris. Det var en fanatiskt känsla att veta att det bara återstod 9 km av loppet och veta att klockan precis tickat över 6 timmar. Jag hade inte ägnat en tanke åt tiden innan och blev överraskad över att vi lyckats hålla ett sådant fint och jämt tempo. Vi var inte så långt i från de tankar kring 6 timmar vi haft för några veckor sedan.

Trots att jag känt mig så trött och orkeslös kunde jag hålla bra tryck och drog ett långt tåg av pannlampor medan jag såg i ögonvrån hur kilometerna tickade ned från tvåsiffrigt till ensiffrigt. Visste att vi inom 45 minuter skulle åka under målportalen. Där slutar man tänka på att det är jobbigt, man bara matar på och längtar att få plocka av sig skidorna. Längtar efter en kram i mål och den sköna tröttheten som kommer över en. Euforin när målrakan kommer och glider över mållinjen är obetalbar. Vi höjde våra armar i precis rätt ögonblick och stannade till för att ta ett kort innan vi insåg att vi inte riktigt var vid sista tidspasseringen. Med ofantligt trötta ben tog jag några stavtag till för att få höra det sista pipet och stannade klockan på 6,37 och fick sedan veta att den officiella tiden hamnade på 6,36,55.

 

Vi stapplade bokstavligt talat mot funktionärerna som hjälpte oss att plocka av chipen. Jag hostade och kippade efter luft och frös. Stod en stund och bara tog in att vi just passerat mållinjen. Att vi klarade av det tillsammans. Jag med min djupa svacka efter Mångsbodarna och Hasse som segnat lite efter Oxberg. Att vi hjälpt varandra att nå målet och fått vara del av att skapa historia. Som deltagare i den första upplagan av Nattvasan. Tänkte på alla människor som tagit sig tid att stå och heja efter spåret trots att det var sent på natten. Gjort så fint för oss. Just i det ögonblicket var tankarna över att aldrig mer vilja åka skidor borta. Nattvasan överträffade alla förväntningar, flera gånger om.

 

Sammanfattningvis

Nattvasan var en upplevelse på många olika sätt. För det äventyr som det blev med pannlampa och ett mörk Vasaloppsspår. Upplevelsen att få åka tillsammans med någon annan och hjälpa varandra i mål mer än att för sin egen del sikta på en bra tid. Det ger en extra dimension till loppet. Ett lag är aldrig starkare än den svagaste och det är också tjusningen.

Att åka loppet nattetid ställer lite andra krav än att genomföra loppet dagtid. Färre bemannade kontroller och enbart en energistation på 9 mil kräver att man själv tar med sig tillräcklig mycket energi. Det går inte att ”rädda” upp loppet med blåbärssoppa och bullar om man missberäknat hur mycket man behöver.

Jag hade inte trott att det skulle vara så jobbigt som det vara att skejta i nio mil. Vasaloppets sträckning är ganska snäll med långa flacka partier och några branta backar. Men när man hela tiden jobbar med benen även utför för att parera mot underlaget tar det på hela kroppen. Det krävs också mer energi att hålla farten uppe när det är flackt och man ligger och kör på fyrans växlen. Det är lite som att enbart diagonala ett Vasalopp.

Det var också jobbigt för ögonen att åka så många timmar i ljuset av sin och andras pannlampor. Referensramarna blir annorlunda och det blir lätt att det mesta flyter i hop när man blir trött. Men samtidigt ger pannlampor en helt annan fartkänsla vilket är skönt när det går lite trögt.

Vi hade fanatiska förutsättningar. Hård skejbädd utan att den var isig och de klassiska spåren var fina och fasta. Lätt vind och ett lätt snöfall i Evertsberg som inte påverkade föret nämnvärt. Tack vare det kunde vi åka så fort som vi gjorde.

Om du funderar på att åka Nattvasan nästa år tycker jag att du ska göra det! Det var något alldeles speciellt och ett lopp långt i från den vanliga Vasaloppshetsen. Det var ett mysigt lopp om man kan säga så om en nio mil lång resa. Mysigt men jobbigt men det är 90 km oavsett om sker i dagsljus eller med pannlampa.

För att vara första gången det arrangerades ska Vvasaloppet ha en stor eloge för att fint lopp. En ännu större eloge till alla som hejade under vägen. Som skapade den magi som vi fick uppleva.

Avslutningsvis så är jag imponerad av Jessica och Martins resa mellan Sälen och Mora. Deras premiärlopp slutade på 9,44. Det är galet bra och hatten av!

Tack för att du kom ändå hit. Det blev en lång rapport och så svårt att sammanfatta alla intryck. Det kommer nog att ta ett tag innan jag har landat. Nu växlar vi om till klassiskt och siktar på Nordenskiöldsloppet. En ännu längre resa.

25

36 Comments

  1. Jag sitter i bilen upp till Sälen och blir tårögd och får gåshud. Du skriver så fantastiska race reports och jag blir sååå sugen på detta! Härligt jobbat till både dig och Hasse!

    • Tack Camilla! Det var så mkt folk i mässtältet så vi insåg att det skulle bli svårt att se dig

  2. Alltså jag kan nog inte beskriva hur mycket jag NJUTER av att läsa sånt här. Helt underbar läsning, TACK SOM FASEN för att du delar med dig.
    Och grattis till en grym prestation!

  3. Du kan det där med att förmedla känsla i text. Sjukt impad av er, hatten av för era ( i mina ögon) mäktiga äventyr.

    • Tack! Det var ett mäktigt äventyr, just att få göra det tillsammans med någon annan och lägga sin egen prestation åt sidan för att hjälpa varandra i mål. Det är så himla häftigt!

  4. Woho vad ni är grymma! Blir nästan sugen på att åka ett Vasalopp när jag läser, men får nog börja med en kortare sträcka med tanke på hur lite skidträning jag har i kroppen XD

    • Tack så mycket! Jag såg en film efteråt och grät, man blir rätt känslomässig efteråt.

      • Ja, gud. Känner igen det där sedan jag sprang Sälen, visst, inte alls lika många mil. Men alltså, den där känslan. Magisk.

    • Det var verkligen det, något helt annorlunda än att åka sträckan dagtid! Men just nu är jag sugen på ett öppet spår igen! Med bra förhållanden och en Nattvasa till….

  5. Bra kört och hoppas förkylningen försvann helt under loppet! Tack för stabil farthållning i slutet av loppet 🙂
    Lisa

    • Tack! Jag tror jag lämnade den i mål. Känner mig friskare än någonsin i dag 🙂 Det var riktigt läckert med det tåg som blev då, jag fick lite gåshud när jag tittade bakåt och såg alla lampor! Bra kört själva! ni såg så starka ut 🙂

    • Tack <3 Vi är faktiskt jäkla grymma tillsammans! Rätt häftigt att man även om man bor och lever tillsammans aldrig skulle komma på tanken att bli irriterade eller arga på varandra i skarpt läge. Nu blir förvisso aldrig Hasse arg utan den biten kan jag kan jag stå få på träning. 😉

  6. Läser detta för andra gången och är nog övertygad, din beskrivning av loppet är magisk! Jag kan få en startplats till Nattvasan 2018 och är så himla sugen! Men har aldrig åkt Vasaloppet förut, aldrig åkt så långt på skidor, är inte så van Skate….Älskar äventyr, älskar utmaningar, älskar mörker och pannlampa och älskar att åka skidor!

  7. Får du en start så ÅK!!! Det är mer ett äventyr än vad det är att ta sig till mora så snabbt som möjligt. Det är långt men det går. Det finns liksom inget att tveka inför tycker jag 🙂 Jag hade inte åkt skejt så långt och det var jobbigare än på klassiskt men det går alltid att ”vila” lite i de klassiska spåren och så har man ju en till att få pepp av och ta sig igenom tillsammans med.

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: