Cissi på väg mot Samevistet. På eget äventyr.

Skidpropaganda

Jag har nog sagt det här så många gånger. Men jag är så lyckligt lottad att få ha det här som bakgård. Tillgång till det varje helg. Året runt och fjällets alla årstider och skiftningar. Alla som har sin tjusning.

Nu går vi sakta men säkert mot vårvintern. Vår femte årstid och tiden när vinterfjället är som allra finast. Kalla nätter och solen som värmer på dagen. Ansiktet som börjar få färg och solglas blir obligatorisk. Skaren brukar vara hård och det går att åka utanför skidspåren.

I dag fick vi en försmak av vårvintern. Vi valde att åka upp på fjället i dag. Cissi har lånat Hasses fatbike och packade ned kaffe och energibar i ryggsäcken. Hon ville till Samevistet och vi ville skejta högfjällsspåret som var nypistat. Även vi hade packat ned energi och en termos kaffe.

Tillsammans med sportlovsfirare tog vi det lugnt upp för den första backen. Min kropp ville inte åka fort. Jag skulle vara nöjd om jag orkade mig runt milen tänkte jag. Å andra sidan är ett riktigt lugnt pass perfekt för att bara njuta och fila lite på tvåans växel.

Och väl uppe på fjället och på milspåret gjorde det inget att det gick långsamt. För det var riktig skidpropaganda i dag. Inte många skidåkare varken framför eller bakom utan bara vi, Hasse och jag i allt det vita. Med fjällen runt omkring oss och tystnaden. Vi stannade ofta och fotade. Stannade för att bara titta oss omkring.Vi konstaterade att den snön som kommit sedan vi månskenskejtade gjort gott även om det bitvis var lite genomslag.

Motljus och fjäll. En fin kombination. 

Efter 4 kilometer stannade vi för fika vid Samevistet och jag skrattade lite för mig själv. Verkligen ett oseriöst skidpass. På ett skönt sätt. Vi möttes upp av Cissi som log brett. Hon tyckte även hon att det var en riktigt fin dag.  Hon hade berättade att hon väckt ett stort intresse med sina feta hjul. Enbart positiva kommentarer sa hon som varit lite rädd att andra skulle blir arga över att hon cyklade i spåret.

Samevistets kanelbullar var alldeles extra goda i dag.

Vi satt en stund mot husväggen och solade oss innan vi gemensamt åkte tillbaka mot Storhogna. Hasse och jag skulle ta ett varv till på högfjällsmilen. För att några kilometer till i benen och för att känna att vi faktiskt åkt lite skidor och inte bara lapat sol och ätit bullar.

Det sista varvet gick inte så mycket fortare än det första men desto mer d-vitaminer fick vi i oss. 16 km senare mötte vi upp Cissi som parkerat sig mot en husvägg i solskenet. Vi satt en stund innan vi gick in i shopen och bokade morgondagens äventyrsgrejer.

Inför Nattvasan

Träningen den senaste tiden inför Nattvasan har varit allt annat än bra. Det var längesedan som jag kunde ta i ordentligt. Jag saknar det. Känslan av att få bränna ur kroppen ordentligt och känna att det ger resultat. Jag har tränat, åkt skidor och nött teknik. Men i ett lugnt tempo. Jag bestämde mig förra helgen att strunta i att stressa upp mig. Strunta i att vara irriterad på en kropp som har valt att inte svara och som för tillfället trivs bäst med träning i de lägre pulszonerna. Förlika mig med tanken på att det har jag har gjort får räcka. Att det kommer att ta mig i mål. Jag kan åka skidor i nio mil.

Jag brukar säga att jag vill stå på startlinjen och känna att jag har gjort allt jag har kunnat. Vara så förberedd jag kan utifrån mina förutsättningar. Det är få lopp där jag inte har haft den känslan och vet ni? Jag kommer att stå på start även nu och veta att jag inte kunde ha gjort så mycket mer. Inte utifrån de förutsättningar jag har haft de senaste två månaderna.

Det är en skön känsla och jag kan inte göra så mycket mer nu än att försöka hålla mig frisk. Ladda mentalt och tänka att nio mil är bra uppvärmning för Nordenskiöldsloppet. Vi kommer att gå i mål och något tidsmål har vi inte. Vi ska inte tävla. Vi ska bara njuta av att få åka skidor långt och tillsammans.