”Som att åka i snöbollar”

 

Vi var pepp innan

Cecilia hade längtat lite efter att få skejta. Hon fick en tidig julklapp i går när vi svängde in på Ski Center i Åsarna och fyndade riktigt bra skidbyxor och jacka för under tusenlappen. (Åker ni förbi Åsarna ska ni svänga in. De har craftgrejer till inget pris alls). Hon har växt en del sedan sist vi köpte skidkläder.

Ett nytt väldigt rosa set gjorde henne ännu mer pepp. Tänk om vädret hade varit lika pepp det?

I morse klev jag upp tidigt för att köra ett snabbpass på skejtskidorna men runt 16 m/s i byarna kändes inte så lockande så jag avstod.

Efter långfrukost och vinterstudion åkte vi ned på skalet. Jag hade vallat längdskidorna med universalklister men tog för säkerhets skull med mig rött klister.

7,5 skulle både vara dragen för klassiskt och pistad för skejt. Det var den men föret var inte att leka med. Cissi höll på att bryta i hop över hur tungt det var. Jag som stakade i det klassiska spåret hade lite glid men inget fäste. Jag la på rött klister vilket inte hjälpte alls. När Hasse kom i kapp oss konstaterade han att det sög rejält under skidorna.

Vi kämpade oss runt i allafall även om Cecilia mer än en gång sa att hon aldrig mer ville åka skidor. Äh tänkte jag så illa är det nog inte. 

Dagens rosa kämpe

 

Nere vid spårcentralen klockade vi hennes första 7,5 km för den här vintern och kunde klappa oss lite extra på axeln. Det hade varit lite som att åka i snöbollar. Jag tänkte att det säkert hade varit lite bättre förhållanden på Storhogna. Där är det i regel lite kallare och mer snö.

Så efter lunch och lite vila i soffan åkte jag upp dit för att skejta ett varv i åttan. Efter 500 meter tänkte jag vända hem och springa i stället. Det var sju resor värre än på skalet. Skejtbädden var nedsjunken, snön tung som bly och spårigt. Jag kämpade vidare upp till Katrina-toppen och tänkte att jag aldrig mer skulle åka skidor. Aldrig mer i livet. Någonsin. Hur uppmuntrande är det att se att medelhastigheten ligga på 7 km/h? Visserligen går det bara uppför dit men ändå. Stora delar hade jag stakat i klassiska spåret för att ens få glid och komma framåt.

Äh tänkte jag, ingen mening att sura och satte som mål att ta mig hemåt så fort som möjligt. Kunde ju försöka roa mig med att sträva efter att få upp hastigheten till 10 km/h i snitt eftersom det ändå går utför en del.

Det sög fast utför så särskilt fortare gick det inte. Av spåren att döma var jag inte ensam om att staka när det planade ut. Inte många skejtspår där inte.

Väl nere vid spårcentralen stannade medelhastigheten på 9,9 km/h. Hiskeligt snabbt typ. Max låg på hutlösa 21,2. Men det är väl sådana här pass som härdar och gör de med finare före ren njutning? Det är bara så himla svårt med sån här snö i början av vintern. Innan kroppen förstått att den ska åka skidor. Nu tänker jag trösta mig med saffranskladdkaka till efterrätt och ett parti med Alfapet till glöggen. (Berömde Cecilia lite extra när jag kom hem. Hon hanterade skitföret på ett mycket mer vuxet sätt än mig och gjorde dagens insats som klarade det)

Det finns snö-QOM också. Heja Strava.

Slutligen talar ovan bild sitt klara språk. Att samma runda tog lite över 13 minuter långsammare i dag än på klassiska bakhala skidor beror helt på skitföret. Det roliga är dock att jag har snabbaste damtid och att det finns många skid-QOM:s att ta i vinter! /stravanörden

(I morgon får ni de sista julklappstipsen! Ett inlägg med mer substans än det här;-))

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: