Det där små träningsminnerna

I helgen pratade vi om vad det egentligen är som väcker minnen som man inte trodde man kom i håg. Det kan vara en doft som lockar fram något. Eller ett ljud eller en plats man passerar. Som doften av lite våt tältduk som ger minnen av att borsta tänderna med utsikt över fjällvärlden. Jag brukar säga att jag samlar på minnen. Då oftast de lite större storslagna minnena. De som jag tror att jag kommer att minnas allra mest och kanske inte alltid de som gör störst avtryck i minnesbanken.

Jag har utmanat mig mycket. Jag har klarat av saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har gått i mål på galet långa lopp på skidor och tänkt att det här kommer att vara ett av de starkaste minnena någonsin. Jag har repellerat mig ned för Frösöberget med dödsångest på riktigt och gjort många fina tävlingar. Sånt som man säger att man ska minnas.

Ändå är det enkla nästan i stunden obetydliga saker som i bland är de allra starkaste. Som en sen kväll i augusti för några år sedan när jag på vägen hem från en happytur klarade trapporna vid Stora Kyrkan på min hardtail. Jag påmindes om det i kväll när jag passerade den där trappen på vägen hem från en middag på stan.

Eller hur starkt fysisk smärta kan sätta sig i minnesbanken.  Inte inte alla vurpor jag gjort eller lopp och tävlingar jag tagit mig igenom utan smärtan efter att ha tagit ut mig så mycket att jag inte orkat en meter till på en helt vanlig träningsrunda. En sånt minne är när jag en sommar för något år sedan hade kanonstarka ben och lyckades köra mitt fortaste upp för Härkebacken på Frösön. En respektingivande klättring som jag kämpat med. Jag kom upp men inte längre än så innan jag fick sitta och hämta andan. Jag reflekterade inte ens över att Hasse fotade mig. I bland tänker jag på rundan och förstår inte var krafterna kom i från. Jag har inte lyckats ta ut mig så mycket sedan dess och än mindre kört så snabbt uppför.

Ett annat starkt minne är ljudet av ljungpipare som följde mig under en dimmig löparrunda vid Varggranstjärn sommaren 2015. Trots att jag är lite rädd att vara ute ensam i mörker och dimma var det ljudet lugnande och ingav en känsla av trygghet. Det var sent på kvällen och jag  bara såg ett ledkryss i taget. Det hade regnat och stenarna var hala. Men jag hade sällskap. Av fåglar någonstans i ljungen.

Varje gång jag passerar ett ställe i skidspåret i området kring stugan påminns jag om det där skidpasset 2011 när jag för första gången kände att jag behärskade att staka. När jag fick ned trycket i staven och rakt i snön. Hur stark jag kände mig och hur snabbt det gick. Just i det ögonblicket kände jag mig som en skidåkare. Det är trots att jag klarade Öppet spår det året och har gått i mål på Nordenskiöldsloppet – det allra starkaste skidminnent jag har har. Det är konstigt hur minnet av stakningen fastnat.

Det är ändå häftigt med de där små och i stunden obetydliga minnena som sedan kommer tillbaka långt efteråt eller stannar kvar som ett permanent avtryck i ens liv.

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.