Hur håller man träningsmotivationen uppe?

Veckans tema i Hälsobloggsnätverket som jag är en del av handlar om motivation. Det där som i bland känns självklart tills det dippar rejält och ingenting känns roligt. Det där som man kanske inte pratar så mycket om eller inte vill erkänna att det dyker upp. För ofta vill man bara lyfta fram det roliga, peppande och glada i sina träningsblogginslägg eller? Hur roligt är det att läsa om skitpass, misslyckade tävlingar och ingen lust att göra någonting?

Jag tänker lite att det är fullt normalt och faktiskt visar att det är en människa bakom träningsinläggen, en människa som inte alltid är så pepp och att jag faktiskt inte är ensam att sakna lust att träna. För det är inte alltid så himla roligt att träna tycker jag. Jobbiga och tunga pass när inget stämmer. Jobbiga pass som ska vara jobbiga där jag helst vill gråta av utmattning efteråt och aldrig mer vill sätta mig på en cykel, lyfta min kroppsvikt eller åka en meter till på skidorna.

I tisdagskväll på vägen hem från stugan lyssande på vi Karlavagnen i P4. Temat för kvällen var hur man ska få in sin träning i vardagen. Hur man motiverar sig att röra på sig även om man tycker att det är tråkigt och jobbigt. Det var ett intressant program och många av de som ringde in hade tankar som stämde överens med mina. Att det handlar om att priortera, hitta luckor i en fullspäckad kalender och hitta något som man tycker om att göra. Det fick mig att tänka lite på hur jag i 14 år har lyckats hålla en regelbundhet i min träning och fortfarande tycker att träning är det roligaste som finns. Något som jag mer än gärna lägger både tid och pengar på.

Jag har likt Anna hittat träning som jag verkligen gillar. Jag älskar att cykla. Verkligen älskar det. Så pass mycket att jag måste planera in mina vilodagar i kalendern för att de ska bli av. Likadant känner jag för längdskidåkningen.  Hur hittar man något man tycker om? Charlotta menar att vi kan prova det där man drömt om att göra så länge. Det är inte alltid roligt i början skriver hon men man ska inte ge upp utan ge det en chans. För så småningom blir det lättare och när framstegen kommer blir det en morot att fortsätta. Det tror jag handlar om träning i stort. Man får helt enkelt vara lite envis i början, sänka sin ribba och jobba på.  Pecis som Anna skriver är det enkelt när man hittat det man tycker om och även viktigt att våga prova andra saker:

Det skadar inte att ha flera favoritträningar. Det gör det bara enklare att variera sin träning. Lite som ett kinderägg! 

För variation är viktigt. Det om något höjer motivationen och gör träningen rolig. Jag lärde mig att åka skejt i vintras. Jag provade på multisport i höstas och återupptäckt löpningen. För min del behövs variationen och lite lekträning efter en lång säsong av tävlingar på cykeln och dessförinnan mycket skidåkning för att åka mellan Sälen och Mora på en bra tid. Det gör att jag inte tappar sugen efter cykel när våren kommer.

Att planera sin träning och ha mål att sträva mot ger motivation att komma i väg på pass som inte känns så roliga. Men lika viktigt är det faktiskt att se till att det finns tid till återhämtning och vila, att även planera in den lika nogrannt som träningen. Om jag fick och hade möjlighet skulle jag kunna vara ute i timmar varje dag. Det fungerar inte i längden och är min stora akilleshäl. För jag blir trött precis som alla andra och vila är lika viktigt som att träna. Därför har jag allt för många gånger brutit ned min kropp i stället för att bygga upp den. Efter analys av min träningsdagbok som jag fört på Funbeat sedan 2006 ser jag att det är just efter långa tunga sammanhängande perioder av träning som jag får mina motivationsdippar. När jag slarvat med vilan eftersom det har känts så bra just då. För oftast är jag som starkast precis innan jag behöver vila kroppen och samtidigt enklast att bara fortsätta. Det gör mig inte ett dugg bättre utan bara svagare när musklerna är trötta. Resultaten blir sämre och så är den onda spiralen ett faktum.

Jag har inte under de här 14 åren haft mer än ett längre uppehåll i min träning. Den gången på grund av en tävlingsstart med sjukdom i kroppen som resluterade i en hjärtsäckinflammation. Jag har inte heller dragits med skador relaterat till min träningsmängd. Att jag i dag har en rätt stor träningsmängd är ett resultat lång tids ökning av träningen. Gå inte ut är därför hårt i början även om du har en träningsbakgrund bakom dig och har haft uppehåll av något skäl. Lagom är ofta bäst. Att börja med att träna flera pass i veckan håller troligen inte längre än ett par veckor. Öka allt eftersom helt enkelt. Det gör att kroppen håller och motivationen hålls uppe.

Träningskompisar är också ett hett tips. Det är lättare att ta sig i väg om man bestämt med någon/några andra. Det går inte att backa ur lika lätt då. Just det här var ett återkommande samtalsämne i Karlavagnen i tisdag. Hur mycket det betyder för motivaitonen. Jag kan inte annat än att hålla med även om jag ofta tränar ensam och njuter av det. Utan de lite galna men så roliga grabbarna och tjejerna i Happyride skulle jag inte ta mig ut vid 6 en fredagsmorgon, utan frukost i magen och i kyla och snö. Inte heller hade jag cyklat pannlampsrundorna i kallt novemberregn om det inte varit för dem. Jag skulle inte heller ha utvecklats så mycket i min stigcykling som jag gjort om jag inte haft dem som sporrat mig. Det är inte bara träning utan också en stor dos skratt och roliga och intressanta samtal. Den sociala biten är lika viktig!

Clara skrev en mening i sitt inlägg om att behålla träningsmotivationen som jag skulle vilja printa ut och ge till de som inte riktigt vågar komma i gång eller som fastnar i att det är svårt och krångligt med träning eller som precis som jag i bland tappar lusten.

”Börja där du är just nu, allt behöver inte vara så svårt alltid. Den bästa träningen är den som blir av, oavsett vad.