Nyfiken på dans

Veckans tema i BoH är ämnet nyfiken på. Jag har skrivit om det tidigare, om fatbike för några år sedan och om tempoloppp på cykel. Det finns mycket som jag är nyfiken på. Som vad som händer i kroppen under träning ändå in på cellnivå nästan. Jag skulle i bland vilja vara inne i musklerna precis i det ögonblicket när det stumnar eller varför inte göra ett studiebsök i hjärnan när det dippar mentalt under ett längre lopp. Spännande men rätt torrt och tråkigt att grotta ned sig i det i ett blogginlägg.

Dans däremot är lite lättare att blogga om men absolut inte att utföra. Inte när det kommer till mig. Tjejen som saknar både taktkänsla och koordination. (Att jag är spinninginstruktör utan känsla för takt är en gåta men det fungerar)

Jag älskar programmet Lets dance. Jag sitter klistrad och drömmer om att själv få lära mig lindy hop, slowfox och vals eller någon annan av tiodanserna. Vill vara så där graciös och följsam. Vill nöta danssteg tills fötterna ömmar och till slut sätta en koeografi. Det ser så fint ut. Som en enda lång svepande rörelse. Dans urstrålar glädje och jag tror fullt ut att man blir glad av att dansa. Det frigör massor av spännande saker i kroppen.

dans
En gammal arkivbild som passar ganska bra i dag. Det är after-dans på Fristilen för något år sedan. Både jag och min dotter är så där endorfinglada efter ett skönt pass.

Jag tror att jag kan och provar i bland mitt gyms dansklasser. Tror att det faktiskt ser ganska graciöst ut när jag svänger lite käckt på höfterna. Tills jag ser mig själv i spegeln och inser ganska snabbt att min kropp är stel och oföljsam. Jag är lite i baktakt och stampar mer än att mjukt låter fötterna jobba. Men jag ser också att jag flinar stort. Så där som man gör när det rusar endorfiner i kroppen. De  gånger min mer taktsäkra, musikaliska och graciösa dotter är med ser jag också ett annat sorts flin. Flinet hos någon som inte vet om det är okej att gapskratta eftersom det ser riktigt tokigt ut. Fast på ett snällt sätt, lite skratta med i stället för åt. Då brukar jag flina tillbaka och tänka att jag bjuder i alla fall på mig. Bjuder på att spinninginstruktören är stel bland medlemmarna men ändå vågar. Det kanske gör att någon annan vågar också.

Vi brukar dansa hemma dottern och jag. I bland när vi har lite tråkigt eller är lite flamströtta åker något taktfast på ur dotterns spotifylista. Jag släpper loss med stela höfter, ingen koll på takt och fötter som stampar så att grannarna säkert undrar vad som händer. Det är roligt och jag tänker varje gång att jag faktikst borde kunna lära mig. Att det skulle vara spännande att hoppa på någon danskurs och faktiskt prova på rikigt. Men det stannar oftast vid tanken.

På tal om att dansa med dottern och välja ut en taktfast låt bjuder jag på ett klipp både jag och Cecilia skrattar gott åt i efterhand. Efter ett styrkepass föra året släppte vi loss i stora gruppträningsalen. Ni får skratta, det är helt okej! Lika okej var det för dottern att publicera filmen. Hon bara skrattar. (Hon i orange är min dotter bara för att förtydliga)

[iframe src=”//www.youtube.com/embed/iAQVNKDhQig” width=”560″ height=”315″ frameborder=”0″ allowfullscreen=”allowfullscreen”]

Är du nyfiken på vad Annica vill lära sig? Eller varför inte vad vilka 4 saker som Ida är nyfiken på och vill testa! 

 

0

13 Comments

    • Det är just det som är det lilla kruxet i bland, att jag tänker på hur det ska se ut, fast det släpper rätt snabbt när jag väl börjar på!

    • Step är nog det svåraste som finns, jag fixar det så länge jag inte behöver blanda in mina armar, då blir det kaos haha! Men vad tusan man ska utmana sig själv 😉

    • Inte jag heller, brukar be mina deltagare att INTE titta på mina ben och säger att de får hitta sitt tempo, de behöver inte i vara i takt. Det fungerar och de är så vana ändå!

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: