Sportkullan Racereport

I bland är det svårt att få ned upplevelser och intryck i text. Att sammanfatta en dag av äventyr i ett blogginlägg är inte enkelt. En tävling så olik något annat jag gjort förut. En dag i norra Dalarna i ett landskap så vackert att det tog andan ur mig redan på startlinjen.  Alla röda grusvägar, kossor på stigen och den magiska löpningen i vitmossa, i björnland. Sportkullan kommer att leva kvar länge i mig, ett minne för livet som man så ofta säger. Ett minne jag delar med mina helt fantastiska lagkamrater. Jag gör ett försök och ger er en lång racereport igen. 

Vi hade förmånen att få bo i Älvdalen hos Idas kompis Mimmi. Trevlig uppladdning med två lag till och gemensam middag. Ida och Mimi överraskade med fina lagtröjor till båda lagen.

V  hade fått sovplats i en tältkåta ute i trädgården. För en gångs skull sov jag riktigt bra natten före ett lopp. Kvällen ägnandes åt att rita ut vår tänkta färdväg efter att vi fått våra kartor inför racemötet. Vi åt rejält  och packade sedan det som vi skulle ha med oss under loppet innan vi gjorde en sista kartkoll och såg till att Billy och Hasse hade läget under kontroll.

sportkullan radereport

Organiserad röra av saker som skulle med.

Att förbereda sig inför en multisporttävling är något helt annat än att göra det inför en vanlig cykeltävling. Dels vet man inte på förväg hur banan ska se ut, inte hur många höjdmeter det kan bli eller vad som egentligen väntar och hur lång tid det kan ta. Ett navigeringsmisstag kan få tiden att rinna i väg. Det är också så många saker att hålla reda på och se till att få med allt ut till växlingszonerna. Vad ska ätas på cyklingen och löpningen? Den egna utrustningen och den obligatoriska för laget ska kontrolleras och packas ned. Utan ett supportteam blir det ingen tävling. Hasse och Idas kompis Billy hade tagit på sig uppdraget att hjälpa oss. De skulle pumpa upp madrasser, se till att cyklar fraktades mellan växlingsstationer, få oss att äta och lägga fram nya kläder om vi så ville. Dessutom frakta en livsviktig karta till sista stationen. Vill ni följa med bakom kulisserna? Kika in hos Hasse som har bloggat om hans och Billys späckade dag.

Innan start

Vi åkte från Älvdalen till Trängslet strax efter 6 på lördagsmorgonen. Nervösa och laddade. Jag som hade haft en liten förkylningskänsla på fredagen mådde riktigt bra. Förstod att jag inte skulle vara mitt mest sprättiga jag och säkert få slita mycket under löpningen. Att vi hade en förutbestämd rutt och Ida som navigatör gjorde mig lite lugn även om fjärilarna var av storlek större i magen.

Vi pumpade däck, nervöskissade i buskarna och rullade ut den till samlingsplats där upprop av alla lag gjordes. En kvart innan start skulle vi gemensamt få rulla ut på vägen över dammen. Ida värmde upp medan jag och Hanna rullade lite fram och tillbaka. Jag kände mig malplacerad bland alla som såg proffsiga ut. Det här med löpsträckan hade satt sig som en fix idé i huvudet. Jag är verkligen inte bra på det medan alla andra såg ut att inte göra annat än att springa. Men som Hanna och jag sagt flera gånger tidigare under gårdagen att man inte ska döma hunden efter håren.

Fjellkullorna 1 och Fjellkullorna 2 precis innan start. Fotot taget av Hasse vid den mäktiga Trängsletdammen.

Startplatsen var otroligt vacker och gav mig gåshud när vi rullade ut på vägen över dammen. Vi var högt upp och mitt hjärta pickade av höjdrädsla när jag tittade ut över dalgången nedanför dammen. Solen värmde lite och jag ville bara i väg. Ut på äventyr. Ida ville att vi skulle ställa oss långt fram och vi lydde. Ställde upp oss och väntade in startskottet. Som på starten av Nordenskiöldsloppet kom lugnet över mig, jag ska vara ute en hel dag, bara gör det och njut av stunden.

img_4425

Den här vyn, något alldeles extra. Foto: Hasse

Första cykeletappen 37,9 km

När vi äntligen släpptes i väg var tempot ganska högt. Jag skulle ha koll på Ida medan Hanna skulle ta sikte på mig för att inte splittras redan från början. Vi hade ju valt en lite längre sträcka till första kontrollen eftersom vi inte var säkra på om det skulle gå att gena över skogen. De flesta av de höjdmeter vi skulle plocka under cyklingen skulle också komma i början. Mitt högra ben kändes mjölksyretungt redan efter ett par tramptag vilket det även hade gjort några dagar innan. En skum känsla och jag tänkte att det skulle bli jobbigt att springa med det benet om det inte ville släppa. Jag försökte att gå på lätta växlar för att få snurr på blodgenomströmningen men utan resultat.

img_4407

Ida och jag tog täten medan Hanna fotade.

Vi tappade varandra i första klättringen så Ida fick bestämma tempo. Jag sa något om att tävlingen inte avgjordes här. Vi skulle vara ute i många timmar och att köra sig stum redan efter ett par kilometer skulle inte vara klokt. Några lag passerade oss för att sedan bli passerade av oss ju längre upp i stigningen vi kom.

Efter vad som kändes som evighetslånga röda uppförsbackar nådde vi toppen och kunde ta oss ned för en liten stökig stig innan vi stämplade för första gången. Min cykel lät lite konstigt på lilla klingan och jag kände mig orolig. Hade tvärsäkert förkunnat för Hasse att allt var okej med den dagen innan. När vi gick in på första längre stigen började kedjan rappa på lilla klingan och jag fick hoppa av i en uppförsbacke i rädsla att slita av kedjan. Jag växlade upp till stora klingan och bestämde mig för att köra på den även om det skulle bli tyngre och jobbigare.

Vi passerade något lag och hade sedan fritt framför oss ända ned till den grusväg vi skulle följa i ett par kilometer. Äntligen fick vi hämta andan utför och vila benen. Vi kunde öka tempot lite och jag drog långa bitar med Ida och Hanna på rulle. Vi nådde i kapp något lag till och hejade glatt på dem.  Jag kunde hålla pulsen låg vilket skulle löna sig på löpning en sedan. Vi kommunicerade bra, öka eller dra ned på tempot, hängde alla med ekade mellan oss. Att det  hade börjat regna lite var bara skönt. Perfekt tävlingsväder som Hanna sa. Mitt ben hade slutat göra ont och det kändes riktigt bra i kroppen.

img_4414

Foto: Hanna Haglund

När vi tagit de längsta utförslöporna sa Ida att kontrollen var nära. Just då kom ett lag ut ur skogen och jag ropade att det inte lönar sig med andra vägval eftersom vi kommit i kapp. Vi hejade glatt på två supporters till det andra Fjellkullelaget utan att reflektera över att det var konstigt att de kom ut ur skogen. När vi svängde vänster och började en stigning till stannade Ida till. Vi hade missat kontroll två. Vi fick vända tillbaka samma väg. Mötte ett lag som vi inte ens hejade på. Fullt fokuserade på att ta oss till Stops vattenfall och en missade kontrollen. Det lag vi mötte berättade efteråt att vi hade sett så fokuserade ut att de själva var osäkra om de åkt rätt.

Vi höll oss lugna och sa till varandra att sådant här händer. Andra lag kan ocskså göra misstag. Vi lämnade våra cyklar och fick ta oss ned via en brant och stökig stig ned till vatten fallet och sedan vada över i cykelskor. Jag pustade ut när vi åter nådde stigen för vad är något jag inte gillar. Det var tur då att jag inte visste vad som väntade inför sista cykelkontrollen.

Uppför stigen kom tävlingens första pulsstopp. Det kändes inte bra och jag oroade mig ännu mer för löpningen. Jag hade anat innan att det skulle vara just i löpningen som kroppen skulle vara mest seg efter veckans förkylningskänslor.

img_4412

Foto: Hanna Haglund

Vi kunde fortsätta mot Brindbergs fäbod igen och lugnt och metodiskt ta oss uppför den långa grusvägsbacken. Ida fick draghjälp med rep av Hanna och jag lade mig längst fram för att Hanna skulle få mental hjälp av att ligga på rulle. Återigen närmade vi oss ett lag framför. På fäboden möttes vi av fotografer och publik. Där stod också Idas föräldrar och hejade på oss. Jag fick mycket energi och kunde snabbt stämpla innan vi fortsatte in i en kohage.

sportkullan racereport

Foto: Hanna Haglund

När vi åkt några hundra meter på den  steniga stigen insåg jag att vår cykelpump inte låg i min ryggsäck. Den som jag skulle ansvara för att ta med från vår verktygslåda. Herregud tänkte jag. Vad gör vi nu? Överlade några minuter med mig själv om jag skulle säga något till Hanna och Ida. Säger man saker högt så får man garanterat punktering men samtidigt inte rättvist att inte säga något. Bättre att vi var lite mer uppmärksamma på vassa stenar. När stigen bara blev stökigare och stökigare ville jag bara försvinna. Hur kunde jag glömma en sådan viktig sak?  Jag pep lite tyst till Ida om mitt misstag, ”-Vi har glömt en sak. En väldigt viktig sak.” Jaha, sa Ida bara. Vi kunde ju inte göra så mycket åt saken.

De återstående kilometrarna ned till älven som vi planerat att vada över kunde jag inte tänka på annat än att ingen fick punktera. Jag tog det försiktigt utför och såg till att inte köra över större stenar. Lättad kunde jag andas ut när vi nådde en slät grusväg strax intill Rotälven och den sista cykelkontrollen.

På racemötet hade arrangörerna berättat att vi kunde vada över älven med våra cyklar för att sedan ta kontrollen mitt i älven. Det gick även att cykla några kilometer extra och passera över en bro. Jag hade sett framför mig en liten älv där det skulle gå att dra cykeln över och tänkte att låter arrangörerna oss vada i en älv kan det inte vara någon fara. När vi väl nådde det tänkta stället var det kaos i vattnet. Ett lag låg ute i forsen medan ett annat lag försökte att ta sig ned med sina cyklar. De berättade att en tjej ute i vattnet hade tappat sin cykel och hade svårt att ta sig över. Jag blev livrädd. På riktigt livrädd. Just då mest rädd för att tappa min cykel. Sa det till en tjej i ett lag som vi mötte och hon kontrade med att hon var mest rädd för att drunkna.

Vi vände om och letade ett mindre strömt ställe att försöka ta oss över. Att vattnet var iskallt reagerade jag inte över när jag försiktigt med cykeln i ett järngrepp följde efter Ida och Hanna ut vattnet. Jag fick inget grepp bland stenarna med cykelskorna och kände mig illamående. Höjder och strömmande vatten, två saker som jag är otroligt rädd för. Nu skulle jag alltså försöka uppbringa mod att vada i djupt vatten. Jag såg för mig själv hur jag skulle tappa min cykel, behöva ringa Kim på Egons och förklara att jag behövde beställa en helt ny cykel.

Ida berättade att det bästa var att gå mot strömmen, det är det minst farliga. De båda tog sig ut i mitten av älven och jag skulle precis följa efter när de dras med av strömmen och glider mot andra sidan. Just i det ögonblicket låste det sig för mig och jag kom ingenstans. Jag grät med cykeln i famnen. Herregud, hur skulle jag klara det här? De kom upp på land med sina cyklar och försökte få mig att fortsätta. Efter vad som kändes som en evighet ropade de att jag skulle prova att gå lite längre upp. Jag tog mig sakta tillbaka mot land medan Ida tog sig uppströms för att möta mig och ta min cykel. Hon drogs med några gånger innan vi insåg att det var strömt för att det skulle fungera. Jag var sur över bristen på funktionärer, eller snarare räddningspersonal. Runt oss försökte andra lag ta sig över. Det kändes som ett kaos. Två killar stod på andra sidan med händerna i fickorna och roat följde våran kamp.

Det här för extremt tänkte jag medan jag gick nedströms igen för att försöka ta mig över där Ida och Hanna klarat sig. Vårt fortsatta tävlande hängde på mig och att jag försökte trotsa min rädsla och komma över. En hemsk känsla att kanske behöva förstöra för de andra två. Men Ida och Hanna peppade, gav mig så mycket mod att jag sakta men säkert tog några meter ut i strömmen. När Hanna skrek att jag skulle använda mina starka ben för att stå emot strömmen gjorde jag det. Metodiskt, bit för bit med tårarna rinnande och cykeln i ett hårt grepp kom jag till slut över.

sportkullan racereport

Foto: Hanna Haglund

Med kroppen full av adrenalin och glädje över att klarat det nästan sprang jag ut till kontrollen i mitten av älven för att stämpla. Mötte ett lag vars ena tjej var mycket kritisk till just detta moment. Hon hade varit nära att drunkna.

Vi cyklade den sista korta biten till växlingsstationen och jag var så tacksam över att vi var ett lag. Ensam hade jag brutit där. Inte gett mig ut i vattnet.

Andra etappen 10.7 km löpning

I växlingstationen väntade Hasse och Billy redo med våra löparskor och energi. Jag fick en high five av en liten tjej i publiken som värmde mig långt in i själen. Ida och Hanna var redan framme vid Billy och Hasse och hade fått av sig cykelskor och hjälm. Jag skyndade mig fram och ville helst bara krama Hasse en lång stund för att lugna ned mig. Jag trodde jag skulle frysa mer och stoppade ned min vindjacka i ryggsäcken. När jag fått på mig en löparsko var Hanna och Ida på väg. Vänta lite ropade jag, jag måste få på mig två skor. Samtidigt som jag försökte få på ett par ullstrumpor på blöta fötter öppnade jag en Snickers. Tog en tugga och sprang efter dem. Tårna var bortdomnade och jag fick stanna bara efter ett par hundra meter och knyta skorna igen.

Jag hade kramp i ryggen av min tunga löparrygga och försökte dricka bort lite vikt. Pustade ut när vi kom till den långa stigning vi sett ut kvällen innan. Gå i uppförsbackar skulle vi tjäna på. Jag kände mig stel och otymplig och benen ville inte riktigt vara med. Kände att det skulle bli en lång och jobbig etapp och var jättenervös för att inte orka och sinka Hanna och Ida. Det här var mitt svaga kort. Samtidigt som jag visste att jag faktiskt inte sinkade alls, vi var ett lag och ingen är snabbare än just sitt lag.

sportkullan racereport

Foto: Hanna Haglund

sportkullan racereport

Foto: Hanna Haglund

sportkullan racereport

Foto: Hanna Haglund

När vi hade nått första kontrollen på löpning vid foten av ett nytt vattenfall fick vi samma stig uppför. Vi gick i rask takt upp till en grusväg innan vi kunde börja springa igen. Jag försökte att få i gång benen utan resultat. Det kändes bara tungt. Ida och Hanna sprang på lätta fötter och pratade obehindrat medan jag dunsade bakom som en Barpapappa. Tänk positivt, bara spring – manade jag på mig själv och lyfte blicken. De blå bergen gav lite extra energi och jag kände mig tacksam som fick vara just där och då trots sura ben.

Innan andra kontrollen när det började gå lite lätt uppför på grusvägen kopplade jag fast repet efter Hanna och fick draghjälp. Det hjälpte mig mentalt. Steget blev lite lättare och jag kunde trycka på lite. När vi stämplat vid en vacker källa och vek in på en stig kunde jag koppla lös mig och hålla Ida och Hannas tempo. Äntligen släppte det och jag rullade fint bakom. Kilometer efter kilometer sprang vi efter en makalöst vacker stig. Genom vitmossa och glesa tallar, björnland som jag säger. Frågade även lite försiktigt om det fanns björnar här och Hanna svarade direkt nej. Okej tänkte jag.

Jag vet inte hur många gånger vi sa till varandra att det var en sådan otroligt fin löpning. Det var som att springa i ett vykort. Jag tänkte flera gånger att det var just den här stigen och löpningen jag skulle minnas allra mest från tävlingen. Det som varit som finast.

Vi passerade ett lag med färggranna kompressionsstrumpor vi cyklat om tidigare. Ena tjejen satt i mossan och lindade foten. Vi frågade om vi kunde hjälpa till med något men de sa att det var okej. Tjejen grinade illa och det gjorde ont i mig. Allt kan hända och det kan gå snabbt. En stukning och tävlingen är över.

Vi blev passerade av ett lag och Ida konstaterade att de var orienterare. Höga knän och ingen som tittade på kartan. Efter ett tag hade vi börjat plocka in på dem och när stigen delade på sig fortsatte de rakt framåt. Ida stannade upp och tittade på sin karta och de markeringar på träden vi sprungit efter. De vek nedåt. Ida sa åt oss att följa markeringarna och inte laget framför. När hon konstaterade att vi var på rätt väg växte vi alla tre. Tänk vad en navigering åt rätt håll när ett annat lag väljer fel kan göra mycket för både ork och självförtroende. Vi stämplade sista löpningskontrollen vid stora munkstenen.

img_4415

Munkstenen, sista kontrollen på sträcka 2. Foto : Hanna

Vi fortsatte någon kilometer till efter stigen innan jag återigen kopplade fast repet efter Hanna. Stigen var mindre stökig och jag hade fått en liten energidipp.  Här började även höger knä att ömma. Jag var noga med höga knän och lätt steg. Det som brukar göra att det släpper annars. Snart skulle vi nå andra växlingsstationen med blåbärssoppa och bulle. Sedan väntade madrasspaddling. Jag längtade efter att få ligga ned en stund på mage och vila kroppen.

När vi nådde asfalten höjde vi tempot och bara efter någon minut kände jag att det inte stod rätt till i mitt knä. Jag bet i hop och lät Hanna dra. Vi passerade tjejen med färggranna strumpor som satt i en baklucka. Tyvärr bröt hon och resterande av laget sprang utom tävlan vidare.

Tredje etappen 1,7 km madrasspaddling

Vi växlade in som femte lag inför Madrasspaddlingen. Jag blev stressad kände för första gången den där tävlingsinstinkten.  5:e lag var ju riktigt bra och hur mycket kunde hända under madrasspaddlingen tänkte jag. Nu skulle vi också fika lite som vi bestämt. Blåbärssoppa och bulle väntade på madrassen och innan jag ens hunnit öppna min soppa var Ida klar. Idas mamma tog på Hanna flytvästen medan Hanna åt. Skynda nu. Jag kände hur min bulle växte i munnen. Gav halva till Hasse och så sprang vi i väg. Mitt knä bar inte. Det kändes som någon stack knivar i det för varje steg. Fan tänkte jag. Det här kommer aldrig att gå. Om jag inte kan springa 200 meter kommer jag inte kunna springa den sista kilometern in till mål sedan. Jag kämpade mig ned till stämplingen och bet i hop mellan tårarna. Skulle jag kunna cykla? Skulle jag bli tvungen att bryt bara en kilometer innan mål?

img_2457

Lugnet före stormen. Billy tar en kopp kaffe. Foto:Hasse

Vi slängde oss i vattnet på våra madrasser och paddlade i väg mot hopptornet en kilometer bort. Jag fick inte till min paddling utan sladdade bakom Ida och Hanna. Jag försökte att lägga mig tillrätta så rakt på madrassen som möjligt och paddla i takt. Drog åt vänster så som jag gjort på träning. Slappna av sa jag åt mig själv. Paddla i takt med Ida, justera så fort det går lite snett. Bitvis fick jag till det och kände att jag inte stoppade upp. Tittade bakåt och såg att två lag redan hade kommit ikapp och hade god fart. Det gjorde mig ännu mer stressad och madrassen gick ännu mer på snedden i vårt tåg. Jag kämpade med att hålla kurs och var nära att ramla i vattnet vid två tillfällen.

Vi gick lite närmare stranden än de andra som passerade oss på utsidan men ändå med hopptornet i sikte. Tänkte att det här tar vi igen på cyklingen efteråt och när Ida räknade takten högt fick jag till paddlingen och kände att farten drogs upp.

Vi hade bestämt innan att Ida skulle hoppa av madrassen vid bryggan och stämpla medan vi paddlade in sista biten och sprang med madrasserna till mål.

Fjärde etappen 7,9 km cykel

Medan Ida klättrade upp för hopptornet och stämplade och sedan hopade ned från 10 meters sprang jag och Hanna in mot våra cyklar för att ge oss ut på den sista cykelsträckan. Mitt knä gjorde så fruktansvärt ont. Det kommer aldrig att gå tänkte jag. Aldrig någonsin. Hasse hade sagt att min cykel växlade fint och jag tänkte att det skulle bli skönt att kunna köra på lilla klingan på stig igen. Jag fick en bar av Hasse och bytte snabbt till cykelskor och hoppade över handskarna. Vi var snabbt ut depån och kom ut på asfalten snabbt. Vi hade två lag framför oss som vi kunde plocka in på.

img_2460

Foto Hasse

Nu började timmarna ute på banan ta ut sin rätt. Jag fick inte till stigkörningen utan fastnade mellan rötter som jag i vanliga fall skulle ha tagit mig över. Motvinden kändes som sirap och cykeln lät oroväckande mycket. Jag fick lägga upp på stora klingan igen men var nöjd att vi åtminstone hade pump med oss nu.

Vi var så nära mål nu och det började kännas så tomt. Inte mål redan vi hade ju nyss börjat. Vi stämplade de två första kontrollerna snabbt och såg ett lag framför oss. Vi peppade varandra och såg till att hålla i hop. Jag hade fullt förtroende för Idas navigering och tänkte inte ens på att hon tog en omväg på stig som hon i efterhand själv tyckte var fel. Jag hade sagt något om att det inte gjorde något med stig för vi hade ju mountainbikes.

Sista etappen 1.2 km löpning

Inför sista växlingen hade vi just passerat ett lag och jag slängde av mig cykelskor och hjälm. Såg att knäskyddet inte låg i skorna men tänkte att det gjorde det samma. Nu skulle det bara handla om att ta mig springande till mål och försöka utstå smärtan. Jag kopplade repet efter Hanna och bad henne springa. Jag tror inte att jag haft så fruktansvärt ont någon gång tidigare men att ge mig var inget alternativt. Inte så nära mål. Det skulle gå utför hela vägen ned till parken och målet och just då hade jag önskat mig uppför. För varje steg jag tog utför kändes det som knivar. Ida frågade om vi inte skulle gå. Nej sa jag bestämt, att gå skulle ta mer tid. Vi fick inte tappa nu och jag ville så gärna hålla laget bakom oss. Inför den sista stämplingen var vi först fram. Sedan gick de vi nyss passerat om igen och jag hade ingenting att sätta emot hur gärna jag än ville.

Jag kopplade loss mig från Hanna precis innan mål och kände att nu är det över, nu har vi gjort det. Det som jag varit så nervös för. Tillsammans klarade vi det och den känslan var oslagbar och så större än att ensam gå i mål.

5 timmar och 40 minuter stannade vår tid på och när reslutatlistan korrigerats en fin sjunde plats. En timme efter  segrande lag. Fjellkullorna 2 tog en fin tredjeplats!

img_4420

Foto: Hasse

Efter  fotografering och lite energi åkte vi för att duscha och sedan tillbaka till Mimmis hus i Västäng. Vi lagade middag gemensamt och pratade om alla våra olika upplevelser under loppet. Som Ida sa så bearbetar man tävlingen på ett helt annat sätt när man får dela sina upplevelser med andra som gjort samma sak. Supportteamens historier skrattade vi gott åt. De var lika trötta som vi var efteråt. Fullt förståelgt med tanke på vilket ansvar de kände för att få allt på rätt plats vid rätt tid. Som sagt utan dem inget race!

Sammanfattningsvis

Det blev ett äventyr den här tävlingen. Från att vara nervös och inte riktigt veta vad jag gett mig in på, gick jag i mål tillsammans med två fantastiskt duktiga människor. Utan Idas trygga navigering hade det inte gått, utan Hannas draghjälp hade jag inte klarat av löpningen och framförallt inte tagit mig över älven om de inte peppat mig att göra det.

Vi sa flera gånger under tävlingens gång att tiden gick så fort. Det var fullt fokus hela vägen och byterna mellan sporterna gjorde att det aldrig med särskilt tråkigt som en vanlig cykeltävling kan bli i bland. För min del var bytet från cykel till löpning det svåraste eftersom benen inte är vana vid det. Madrasspaddlingsdelen kändes mer som återhämtning medan Hanna upplevde det som jobbigt. Hon låg på första madrassen och fick jobba mer än mig som låg längst bak. Ida gjorde ett enormt bra jobb att navigera vilket är en förutsättning för att ens ta sig i mål.

Det är det här som är tjusningen med multisport, att få jobba tillsammans i ett team. Att kunna ta tillvara på allas olika styrkor och göra svagheter mindre. Att inte veta vad som väntar på banan och att det handlar mer om att göra rätt vägval än att enbart förlita sig på sin fysiska styrka. Våga lita på att de vägval man gjort innan är de bästa men att snabbt tänka om det skulle behövas. Så som det andra Fjellkullelaget gjorde ett par minuter före start. De ändrade sin start på sträckan och tog många minuter på det. För oss hade det inte nog inte fungerat, vi kanske hade bränt allt krut redan då.

Jag har fått mersmak. Det är en fantastiskt roligt tävlingsform och att få delta i en tävling med enbart tjejer var häftigt. 35 lag startade i Sprint och 8 lag i Long,  varje lag bestod av tre tjejer. Tänk om alla tävlingar oavsett gren kunde ha ett sådant stort damstartfält!

Vill du prova på multisport och göra det utan paddlingsmomentet så tycker jag du ska köra sportkullan sprint nästa år. Runt 5 mil klarar de allra flesta som tränar lite av. Long innehåller ett svårare orienteringsmsoment och hamnar runt 10 mil vilket är en ännu större utmaning.

img_4417

Ett starkt lag! Foto: Hasse

Tack för att du orkade läsa ändå hit! De blir långa mina racereports men det visste du nog redan. Ett stort tack till Ida som gav mig möjligheten att å uppleva den här tävlingen, tack till Hanna som drog mig så långt och stort tack till Mimmi som ordnade med sovplats. Stort tack till Sportkullan för en rolig tävling. Jag kommer att återkomma fler gånger, det är ett som är säkert!

1

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

9 Comments

    • Helena

      juli 19, 2016 at 23:47

      Tack Petrus! Jag är överaskad över hur bra det gick och supernöjd med den placering vi fick. Otippat med roligt.

      Svara
  • Lisa

    juli 19, 2016 at 11:00

    Wow, vilken grymt spännande läsning! Tack för att du delar med dig! Jag är ännu mer sugen på multisport nu:) Som sagt, nästa år SKA jag få ihop ett lag till Sportkullan!

    Svara
    • Helena

      juli 19, 2016 at 23:46

      Tack Lisa 🙂 Ja gör det för du kommer inte att ångra dig! Inte en enda sekund. Det här är bland det roligaste jag har gjort.

      Svara
    • Helena

      juli 23, 2016 at 18:03

      Tack Gisela! Jag hade det bästa sällskapet den dagen! Idas navigering och Hannas fina draghjälp. Det var så otroligt roligt, har du möjlighet ska du prova nästa år tycker jag 🙂

      Svara
  • Helena Lindmark

    juli 3, 2017 at 21:20

    Vilken underbar läsning!! Grät när jag läste sista raderna – grymt kämpat!! Jag och två kompisar är anmälda till årets lopp och jag längtar om möjligt ännu mer nu! Tack för att du delade med dig av er upplevelse!

    Svara
    • Helena

      juli 4, 2017 at 00:07

      Tack 🙂 Det var en kamp de där sista kilometrarna minns jag. Men det var en dag som jag aldrig kommer att glömma. Ett minne för livet på riktigt! ÅÅ vad roligt, stort lycka till och njut av dagen! Det är en sådan speciell känsla att få dela det med ett lag och naturen kring Älvdalen är så otroligt fin! Du får berätta hur det gick sedan.

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: