känslan

Att ta ut sig – den känslan

känslan

Grenserittet 2015. Några minuter i gräset.

Det finns en känsla, ett tillstånd som jag jagar. Som ger mig en kick. Det som gör att jag ställer mig på startlinjen eller trycker i gång klockan för intervaller. Det är den där totala tröttheten, utmattningen och tillfredsställelsen efter att ha tagit ut sig ordentligt. När det inte hade gått att pressa något mer ut kroppen, när den egentligen redan har sagt stopp långt tidigare. När det har varit så rött det bara går men kroppen har stängt av och bara fortsatt in i det sista.

Det handlar inte om att det varit en lång resa till målet eller bara halvtimme. Det handlar bara om att få bli så trött det är möjligt för dagen. När klockan tickar ned för sista sekunderna i intervallen eller målgången kan skymtas och håren reser sig på armarna och kroppen är adrenalinstinn.

Tröttheten kommer inte omedelbart, det tar en liten stund. I bland ett par sekunder andra gånger ett par minuter eller två. Benen viker sig lite, det snurrar i huvudet samtidigt som endorfinerna rusar i kroppen. Nöjdheten över att ha klarat det, ännu en gång. Att låta pannbenet vinna och att lyckats pressa kroppen ännu lite till. Det är svaret jag ger när någon frågar mig vad som driver mig till att ta ut mig så mycket, att ägna så många timmar till träning när jag trots allt bara är en motionär. Varför jag antar utmaningar som andra inte kan tänka sig att göra. Jag vill se vad min kropp orkar, hur mycket jag pressa den och klara så mycket mer än jag tror. Se hur bra just jag kan bli utifrån mina förutsättningar och inte i jämförelse med någon annan. Att få den där tröttheten som belöning hur galet det än låter.

Men samtidigt är det en dans på en smal tråd. Det är lätt att tippa över, att pressa lite för hårt och inte lyssna på kroppens signaler. De som verkligen säger stopp. På riktigt. Den balansgången är inte enkel och smällen att gå över gränsen kan i bland vara hård. Jag har gjort det. Tränat med sjukdom i kroppen. Fått avstå en tävlingssommar, dragit på mig onödigt mycket förkylningar i ivern att pressa mig lite till, och lite till. När balansen finns där och jag håller mig på rätt sida är känslan grym. När kroppen bara går av sig själv och stunden efteråt är trötthet. Det spelar ingen roll om det sker på en tävling eller på ett träningspass i min ensamhet. Känslan är den samma.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • Rund är också en form!

    april 1, 2016 at 20:38

    Jag har nog lite av en hatkärlek till den känslan. Den är fantastiskt och jäkligt obehaglig…
    En fråga; När jag når den absolut utmattningen (eller strax innan) så mår jag alltid illa och kräks t.o.m. ibland. Det slår aldrig fel. Gör inte du det…? Tycker jag ganska sällan läser om andra som gör det. Funderar på om det bara är jag… Haha!
    Rund är också en form! recently posted…Oplanerade höjdmeter…!My Profile

    Svara
    • Helena

      april 4, 2016 at 19:30

      Nej jag har aldrig kräkts..som tur är. Jag har kräkfobi, illamående har jag blivit ett par gånger. Däremot får jag ett sådant sug efter cola zero att jag skulle kunna gå över lik för en sådan..det är nog mest kolsyran jag ute efter tror jag.

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: