Den oretuscherade sanningen- ni får inte min i dag, ni får tankar i stället.

Alltid osminkad. Oftast lite halvtaskig frisyr.

”Vilka är människorna bakom bloggarna egentligen? Min känsla är att de flesta jag läser är väldigt ärliga, vilket är störtskönt, men nog finns de sidor hos sig själva de lyfter fram extra mycket. // Fast det är faktiskt först när människor vågar visa sina svaga sidor som de blir intressanta på riktigt. I alla fall för mig.”

Stycket är Mias. Hon startade den kedjan av oretuscherade inlägg. Jag läste även Saras och Jessicas inlägg och nu senast även Elnas. Funderade på hur min oretuscherade version ser ut. Kommenterade ett par av mina tankar hos Jessica. Vill du läsa det kika in under kommentarer i hennes inlägg. Jag tänker inte skriva ned mina. Det räcker med att du backar tillbaka ett par inlägg i bloggen så skiner min prestationspress fram. Min dåliga sida att klanka ned på mig själv när det inte går bra. Jag har mer dåliga sidor. Många dåliga sidor. Jag är bara människa precis som du. Det är också det som jag tycker är intressant om jag läser en blogg eller följer ett konto på ett socialt medie, de svaga sidorna. Det är inte maskiner det är människor.

Men de här inläggen jag länkar till är viktiga och fick mig att fundera lite.
Det är som Elna skriver lätt att bara den bra sidan visas upp i sociala medier. Vi vill ju gärna visa upp vår bästa sida. Jag kan i bland påverkas mer än jag vill av all perfektion. Snygga välstädade hem, familjebilder som alltid visar glädje, alla perfekta träningspass. personer som aldrig har motgångar utan springer eller cyklar sina pass med ett stort leende varenda gång. Som alltid utvecklas och aldrig tar ett steg tillbaka. Precis som Jessica skriver är det sådana bloggar eller Instagramkonton som har många läsare och följare. Inte så konstigt, det är ju i bland en verklighetsflykt allt det här.
Bilder som läggs ut får ofta kommenterer i hejjaropsform med oj vad duktigt, snygg du är osv. Jag skriver så i bland, grymt jobbat känns som en standardfas. Jag är inte bättre själv med andra ord. Kommenterar jag en blogg vill jag helst skriva något som har lite mer substans. Tycker själv att de kommenterarna är roligast att läsa i min egen blogg.

Men jag är vuxen och vet att det inte alltid är perfekt. Att bakom leenden finns det kanske inte så stor glädje. Skitpass har alla, damm i hörnen och komplex över sig själva. Många som mår dåligt och drivs ännu längre in i det just av alla hejjarop om deras duktighet. Jag som vuxen kan se igenom den perfektionen men de som är yngre, tänker närmast på min tonårsdotter kanske inte alltid gör det. Det blir en verklighet som de inte själva kan nå upp till. Det blir lite av en norm. Det skrämmer mig mycket och ofta. Jag kan inte tvinga henne att inte surfa på internet eller se bilder på Instagram. Jag kan däremot prata med henne om det här. Försöka att få henne att förstå att allt inte är som det ser ut och att hon duger så bra som hon är. Att allt inte räknas i materiella saker och att det finns så mycket mer bakom fasaderna. Jag kan se till att hon inte lägger ut bilder som i senare skede kan göra skada för henne. Jag kan ha lite koll på de bloggar hon läser. För det har jag. Jag läser många sådana som riktar sig till ungdomar. För att vara beredd och för att kunna prata om det sedan.

Det här får också mig själv att fundera på hur jag väljer att visa min tillvaro. Vilket ansvar jag har gentemot dem som följer mig på Instagram. Det låter kanske pretto men ändå. Jag vet inte vilka som ser bilderna, jag vet inte vad de sänder ut och hur de påverkar mottagaren. Det är en viktig sak att ha med sig i bakhuvudet oavsett om det är få personer som läser vad som skrivs.

Nu var det väl inte tänkt att fredagen skulle bli så här djupt, jag hade planerat ett inlägg om handskar.