Väckte benen med våfflor och stigcykling

Vi hade planerat en distansrunda med fika i dag. Jag föreslog Hede men det skulle bli lite långt. Bestämde oss för Vålkojan och eventuellt försöka ta oss fjället via en väg från Vemdalen. Det här med distansfart sket sig redan i utförslöpan efter Skalet. När jag kommit i kapp Hasse och klappat mig lite på axeln över att jag vågade ligga på för en gång skull satte vi upp ett rasande tempo fram till Vemdalen. Det kändes skönt för självfortroendet att få upp cyklen över styrfart och benen började så smått vakna till liv. Efter infarten till Björnrike övergick smärtsam mjölksyra till den där sköna känslan av benen levererar.

Härjedalens godaste våfflor!

Vi parkerade våra cyklar vid Vålkojan och drog til oss lite nyfikna blickar. Skidor eller skoter är väl mer vanligt den här tiden på året. Efter en himmelskt god våffla valde vi att prova lite skoterspår på vägen mot Vemdalen igen. Där bland stenar och härlig kupering väcktes mina sillar till liv, på riktigt! Det har behövts två halvdana pass innan de förstod vad de skulle göra. Sedan är det bra roligare att trötta ut benen på stig jämfört med asfalt, åtminstonde på mtb.

ÄNTIGEN! Jag kan fortfarande.

Strax innan Björnrike blev det fin singeltrack. Ett återbesök i sommar helt klart!

Hasse hade ju sett ut en väg från Vemdalen till Vargen. Upp för fjället. Varför inte prova tänkte vi. Det hade ju trots allt töat rätt bra. När vi nådde Olmåns frågade Hasse om vägen hos ett par glada tjejer. Det kunde vara lite snö sa de men det var nog fullt möjligt tyckte de. Vi var starka tyckte de men om vi ångrade oss kunde vi få kaffe på vägen ned. Till en början var det fullt cykelbart än om jäkligt brant. Jag petade i lättaste växlen och fokuserade bara att hålla kadensen uppe. När snö töar blir skogsvägar fruktansvärd blöta, det är lite som att cykla på gungfly. Bitivs sladdade jag omkring i sockrig snö.

Upp, upp och upp. I snigeltempo i all snö. Himla otrevligt.

Så nådde vi en vändplan efter ett par hundra meter pushbike uppför. Humöret började så sakteliga sjunka. Det blev inte bättre när vi insåg att vi hade än mer uppför och helt omöjligt att ta sig fram på cykeln. Att vandra i sockriga skoterspår i cykelskor dragandes på en cykel är inte kul. Men vi kämpade på. Försökte tänka positivt och visst kommer detta att vara en fin tur sommartid. Vi mötte en skoteråkare som glatt hejande och undrade säkert vilka idioter vi var och hur i all friden vi hamnade mitt uppe på fjället med cyklar. Efter 2 km som kändes som en evighet nådde vi vändplanen uppe vid Vargen strax innan Vargransstugan. 792 meter över havet.  Bytte några ord med en familj som skrattade lite oss åt. Efter det hade vi 2 km utför på vanlig väg. Kändes fint.

glad och skitig selfie

5 mil, 3,58 timmar med mycket stigcykling gav självförtroende i dag. Det är kul att cykla igen och det lovar gott inför sommaren. Här finns det massor av stigar och möjligheter att träna backar. Dock dröjer det ett par veckor eller så innan det går att cykla på stig ordentligt. Vilken påskafton!

I morgon hoppas jag att solen tittar fram så jag kan parkera mig vid
stugväggen ett par timmar. Får se om jag orkar träna något. Vi får se!

0

2 Comments

    • Tror det blev påskens bästa pass! Bortsett från snövandringen då 😉 om! Jag verkligen längtar efter att få utforska området ordentligt.

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: