#52vardagsäventyr – gågging på fjället

Förra veckan gick i ett töcken av trötthet. Jag hade fullt upp att klara av jobbet, orka med att leda Egonsträning och hinna med familjelivet. Att försöka komma ut under veckan var inte att tänka på. I fredags när jag gick på semester somnade jag på soffan efter en omväg hem från jobbet.

I lördags efter en sovmorgon började jag komma tillbaka till livet. I går söndag var jag i kapp rent mentalt. Med så pass mycket ork att vi bestämde oss för att springa någonstans där vi aldrig sprungit förut. En liten tanke om att det kanske kunde mynna ut i ett löparturtips till bloggen. I alla fall vara ett äventyr. Ett sådant där vardagsäventyr även om det skedde i träningskläder. Vi parkerade bilen uppe vid Varggranstjärn vid Vemdalsskalet. Via kartappen Calzo hade vi sett att det skulle gå en stig ned till Stockåflåstugan. Stugan som vi gick med snöskor till och passerade på vår skejttur i vintras.

Vi tassade i väg i lugnt tak längs med en uppmärkt vandringsled mot resterna av Vargens skidlift. Följde pinnarna tills stigen försvann i stenarna uppe på Varggranshågna. Vi tassade försiktigt nedåt längs med vinterleden.

Jag tycker om att få springa bland sten på det här sättet. Hoppa, skutta, lyfta på benen och låta hjärnan jobba. Det gör att det inte känns särskilt jobbigt även om det suger musten ur benen. Det var på sådana här partier som jag gjorde allra bäst i från mig på fjällmaran i somras för särskilt mycket löpare är jag inte om jag ska vara ärlig. Å andra sidan handlar fjällöpningen för min del inte så mycket om att springa fort. Det är mer upplevelsen att få vara ute. Få springa på höjd och finna vägar för fötterna.

Vi följde vad som såg ut att vara en sommarled. Pratade om hur fort det blir sommar på fjället och att det torkar upp förvånansvärt fort trots att det inte var så längesedan de sista snölegorna försvann. Vi pausade med jämna mellanrum. För att titta oss omkring. Få den där känslan av frihet som kommer när en inte längre ser skidortens liftsystem. Det ger ett lugn i kroppen och en liten känsla av vildmark även om det inte riktigt är så.

Vi stannade till vid Stockåflåstugan i hopp om att finna en springbar led mot Björnrikestugan men insåg att det bara var myr. Vi fick vända tillbaka och skråa längs en mindre myr för att gå upp på fjället i stället. Gågging* sa jag till Hasse. Det är inte fy skam det heller och tanken på turtips lades raskt åt sidan. Blöta och trötta i benen nådde vi så småningom fjälltoppen igen och genade över ned mot Varggranstugan. Hittade dagens finaste stig ned mot den vanliga vandringsleden.

Vi tassade sedan den bekanta och fina stigen förbi Varggranstjärnen. Stigen som betyder så otroligt mycket. Det var min stora målbild i fjol. När knäna bråkade som mest och jag så gärna ville springa där. De sista kilometrarna av fjällmaran. Jag trodde inte då att jag skulle få göra det. Men det hände och då i september sprang jag med gåshud i ett alldeles för högt tempo för att vara jag. Hög på livet, hög på att snart ha klarat av 44 km i fjällterräng. Sådant sitter kvar och i går kom den känslan över mig till ljudet av ljungpipare och doften av sommarfjäll. I slutet av augusti är det dags igen och jag hoppas att jag även då får springa den sista halvmilen av maran med samma känsla av stolhet.

Det är sådana här tillfällen som jag sparar på. Minnen att plocka fram, som både har syn och doftminnen. Tillfällen där jag mår som allra bäst. Även om söndagens tur inte blev mer en halvmil tog den lite över en timme. En timme som gjorde så otroligt mycket för välbefinnandet. Det är den effekten fjäll har på mig.

*gågging är när man går en bit, springer en liten bit och upprepar. Ett riktigt bra sätt att komma i gång att springa! Testa får du se. 

1
Share

4 Kommentarer

  1. Lovely fina du ❤

  2. Ser så himla härligt ut! 🙂 ❤
    Trail & Inspiration recently posted…Veckans femma, vecka 24!My Profile

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge