Äta ensam – hur svårt ska det vara?

En tragisk bild på mitt lika tragiska kvällsfika.

Ska vi prata lite mat? Inte om vad som är bra att äta eller hur man ska äta. Det vet du nog.

Nej vi pratar i stället om att det här med att äta ensam. Jag är hopplös. Riktigt hopplös på att laga mat åt mig själv när jag är ensam. För några år sedan, innan Hasse flyttade upp hit och vi blev sambos levde jag i stort sett på fil och flingor varannan vecka. Det hände i bland att jag slog till på stort och åt något varmt. Typ fiskbullar. Frukosten däremot blev alltid vettig. Då tränade jag ju i lika mycket som i dag. Stor träningsmängd kräver ju en del energi som ni vet. Varannan vecka låg jag ständigt på ett lågt energiunderskott. Inte så bra. Varannan vecka när min dotter var hos mig var det riktiga middagar. Barn ska inte leva på fil. Inte vuxna heller för den delen. Då hade jag ju också sällskap av henne vid middagsbordet.

Jag insåg ju att det i längden inte var hållbart att inte äta ordentligt. Räddningen kom när Hasse flyttade in och med stor glädje tog över middagsrodret. Jättebra tyckte jag. Jag kan laga mat om jag vill. Men det finns inget tråkigare än att äta ensam. Jag bara äter då, i bland stående vid diskbänken. Näring som näring och huvudsaken att jag inte tuppar av något blodsockerfall tänker jag. Och orkar träna.
Att äta ute ensam är nästan otänkbart. Det har hänt men de gångerna kan jag lätt räkna på mina fingrar. Jag vet inte varför men jag känner mig oerhört obekväm. Känns som andra undrar om jag alltid är ensam. Så är det ju inte, det vet jag men känslan är svår att skaka av sig.

Jag önskar att jag kunde vara lite mer som andra. De som gör bra middagar åt sig själva och njuter av det. Alla som inte lever i par överlever ju sitt singelliv och äter. Hur svårt ska det vara tänker jag? Jättesvårt i praktiken. Hur gör ni undrar jag? Helt allvarligt allstå.


Vad blev det i går och i kväll här på Ringvägen? Törs jag säga det? Jag åt i allafall något varmt. Gröt. Jag lyxade dock till med kallrökt skinka på smörgåsen. Kvällsfikat bestod av lite kvarg och hallon. Det är nästan pinsamt. Även solen har fläckar eller något i den stilen.
Det är tur att Hasse sällan är borta mer än ett par dagar.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • swyzak

    november 13, 2014 at 20:33

    Jag känner igen mig helt i det du skriver. Varannan vecka kommer jag alltid hem till ett tomt hus sent efter att ha tränat. Det är extremt sällan jag ställer mig och lagar mat då, ty det är det odugligaste man kan göra när man är själv. Yoghurt, mackor och ägg lever jag på då, tröstar mig med att jag äter ordentlig lunch… Men såklart är det inte optimalt när man vill prestera på cykeln, men jag har sjukt svårt att göra något åt det också…

    Svara
  • Karin

    november 14, 2014 at 12:48

    Storkok är min lösning. En eller två gånger i veckan lagar jag en laddning mat, pytsar upp i färdiga portionslådor att ha i frysen. Det blir inga gourmetmåltider, men hemlagat, varmt och rejält. Jag improviserar inte i vardagen utan kör på ett antal säkra kort med små variationer. Svårt att uppbåda mer entusiasm än så över mat jag lagar och äter själv. Sparar på krutet till helgernas tvåsamhet istället.

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: