• Home
  • /
  • Vardagligt
  • /
  • Ett längdspår blir till – följ med i pistmaskinen!

Ett längdspår blir till – följ med i pistmaskinen!

På juldagen i fjol fick jag följa med min sambo Hasse en sen kväll för att se hur det gick till att pista Klövsjös slalombackar. Det fick mig att inse vilket otroligt jobb som ligger bakom en perfekt manchester när liftarna öppnar för dagen. Jag anade också vilket jobb som ligger bakom en fin skejtbädd och räls till spår. Något som jag ville veta mer om. Så jag packade ned en termos med kaffe, tog med mig kameran och en massa frågor och mötte upp Hasse vid Storhogna M. Jag skulle få följa med honom i pistmaskinen när han skulle dra Storhognas skidspår. Något som jag sett framemot länge.

Den här lördagen var spåren hårda efter några dagars töväder och sjunkande temperatur igen. Spåren var också uppkörda av de första sportlovsfirarna. En liten utmaning för en pistmaskinsförare kanske?

Är du också nyfiken på hur ett vanligt  morgonpass i pistmaskinen kan se ut och hur ett längdspår blir till? Häng med så får du veta!

Det svåraste med att pista längdspår? Ja hörru du. Det är alltså inte så svårt som jag trodde egentligen, Det svåraste är egentligen att låta bli att krocka med träden med fräsen.

Hasse Gustafsson

När jag möter upp Hasse hade han pistat klart backarna på Storhogna och har några mil längdspår kvar innan dagens arbetspass är över. Den här helgen ligger morgonpassen på hans schema. De som börjar runt fyra- halv fem på morgonen och slutar när allt är klart. Han börjar sitt pass med att hämta ut pistmaskinen nere vid Klövsjös skidbackar och åker upp och över fjället till Storhognas backar. De är inte många men tar tid eftersom de ligger utsatta för väder och vind.

Vi börjar den sista delen av arbetspasset med att åka upp på toppen av Katrina igen. Dels för att tanka pistmaskinen och för att starta pistningen av skidspåren. Hasse kör upp via liftrännan med liftknapparna hängandes alldeles nära hytten. I bland slår i de mot rutan eller taket.

De kan fastna i bland berättar Hasse. Framförallt i sökarljuset på taket som de använder mycket under nätterna. Värst är ankarliftarna fortsätter han. De kilar fast sig, framförallt när man kör den här lite större maskinen. Just då fastnar en knapplift i fronten av pistmaskinen och när den lossnar kilar den fast sig i fräsen bak. Vant backar Hasse lite och knappen lossnar och vi tuffar vidare medan solen går upp framför våra ögon och det blåa morgonljuset hänger kvar bakom pistmaskinen.

Hasse tittar lite snabbt på bränslemätare och säger att maskinen måste tankas innan vi kan börja med spåren. Jag vill inte riskera att få slut på soppa mitt ute i spåret säger han. Jag frågar hur mycket en maskin drar. Hasse berättar att maskinen han kör nu drar ungefär 30-35 liter i timmen men det beror också på hur föret är.Innan Hasse vant backar in den stora pistmaskinen vid den portabla bränsletanken på toppen vid Klövsjö Express får han uppmaning via KOM-radion att dra några drag i mellanliften och upp för att backens personal ska ta sig upp på skoter. Det är halt och hårt före och med hjälp av fräsen mjukar han upp pisten. Jag frågar om det händer ofta att han får sådana här småuppdrag innan han åker vidare. Ja ofta svarar han. I bland behövs liftrännor köras men i dag var det lugnt.

Medan morgonsolen går upp över åsarna i fjärran i tankar Hasse upp pistmaskinen och gör sig redo för spåren. Det slår mig vad modig han har varit. Han som så naturligt står och tankar 12 ton pistmaskin som han inte gjort annat i sitt liv. Annat än att pista slalombackar och längdspår. Han som i sen ålder väljer säsongslivet i fjällen och vågar till viss del lämna ett fast och tryggt arbete till förmån för att följa sin drömmar.

Hasse styr den nästan 5 meter breda pistmaskinen med hjälp av en joystick och justerar fräsens tryck via en display. Jag tror det blir bra så här säger han och trycker på en knapp när vi åker in på Katrinas toppslinga. Han tittar bakåt för att se om spåret ser bra ut. Jag frågar om det inte är svårt att passa in fräsen i det spår som finns. Hasse skrattar lite och säger att pistmaskinen först fräser bort det gamla spåret och spårsläden skapar nya. Jaha svarar jag som alltid trott att man bara bättrar på det som finns.

Vad är det svåraste med att pista längdspår frågar jag när vi sakta snirklar oss längs med spåret. Hasse funderar en stund – Ja hörru du, det är inte så svårt som jag trodde, svårast är att inte krocka med träden med fräsen. Såg du i backen upp i dag att det var en bula mitt i spåret? Det är från i går. Jag upptäckte att jag höll på att köra in i trädet och jag hann precis släppa på gasen och backa tillbaka. Det blir små bulor där fräsen släppt sin snö. Är det därför träden är skadade i bland frågar jag. Ja det är för att man kör på dem.

Det svåraste är egentligen att få till en jämn bädd fortsätter Hasse. Att inte få ojämnheter. Nu är det lite svårare när det isigt och jäkligt. Det handlar om att hitta rätt hur man ska ha fräsen, vilken fart man kör med, djup och tryck. Det är väl det som är svårt. Det är väl svårt att backa säger jag. Jo det är svårt, det gäller att träffa spåret man redan dragit så man försöker att låta bli det svarar Hasse.

Vi tar oss sakta fram och det känns lite lustigt att åka pistmaskin i ett spår som jag annars åker skidor i. Vi möter inga skidåkare ännu och det börjar ljusna ordentligt. Man kör inte så fort säger Hasse efter en stund. Det går runt 10 km i timmen fortsätter han. Kör man för fort är det risk att det bli ojämnt. Ju långsammare man kör ju mer tid får fräsen att slå sönder snön bakom. Det är bättre att ta det lugnt och stilla. Jag själv förstår med ens att det tar tid att köra ett par mil spår.

Jag noterar att Hasse lyfter spårsläden i kurvor och tänker på att jag ofta sett att de klassiska spåren försvinner och återkommer. Hasse förklarar att man gör så i tighta svängar och snabba utförslöpor. Där brukar man ändå kliva ur spår säger han och vi hjälper till så att man bara kan glida ut lätt och sedan komma in i spåret igen snabbt.

Jag frågar Hasse vad som skiljer att pista en slalombacke och att dra ett längdspår. I en slalombacke används pistmaskinens blad till 90 % procent. Det är den som gör jobbet förklarar han. Det ska bli jämnt och slätt för att det ska vara säkert att åka på. Man snedställer bladet säger han och puttar på så vis snön från kanterna in mot mitten av backen igen. Den snö som skidåkarna under dagen puttar ut när de svänger. Det bildas gropar som man fyller igen. När jag kör spår vill jag inte flytta på snön, den ska ligga kvar i spåret och därför använder jag inte bladet säger han.

Att vinscha är inget som man som nybliven pistmaskinsförare får göra. Därför är de två om kvällarna nere i Klövsjöbackarna. Den ena vinschar de brantare backarna vid behov medan den andra då kör de lite flackare backarna, annars delas jobbet lika. Hasse förklarar att vinschning är när man hakar fast maskinen i en stålvajer och på så sätt får draghjälp upp och något som håller emot på vägen ned i de svarta och svårare backarna. Är föret löst kan maskinen glida lite men Hasse försäkrar att det inte är farligt svarar lugnt på min fråga om det går att välta. Visst går det men det ska mycket till säger han och man välter inte bakåt.

Jag frågar om han tycker att det lättare att köra skidspåren när han inte behöver tänka på så mycket. Du kan bara åka va? Ja det är i stort sett bara att åka svarar Hasse. Men jag får hålla koll så jag inte kör på stenar och stubbar eftersom det är trångt på sina ställen. Bara man väl har hittat rätt på fräsen så är det i princip bara att åka.

Trots andras ivrigt pratande på KOM-radion i pistmaskinens hytt tänker jag att det måste vara ett ensamt jobb att köra pistmaskin. Ensamt och ansvarsfullt. Vad gör man om det händer något tidigt på morgonen när man inte har en kollega att ringa på?

Om det är ensamt replikerar Hasse och funderar en stund innan han svarar. Jo men det är jätteskönt skrattar han. Nej men egentligen är jag inte helt ensam. Vi kör två stycken samtidigt på kvällspassen. Vi har radiokontakt, tar en fika och har sällskap av varandra och kan hjälpa varandra om det händer något med våra maskiner. Men visst det kan vara ganska ensamt men det passar mig bra. När jag kör morgonpasset som i dag är jag själv. Sen är det är skönt att köra spåren mot Vemdalsskalet när KOM-radion inte längre hörs säger han samtidigt som den tystnar.

Hasse stannar pistmaskinen vid vändningen där Vemdalsskalets skidspår möter Storhognas. Hit men inte längre kör han och pistmaskinsförarna från Vemdalen vänder här. Det är viktigt att ta pauser i bland säger Hasse. Man måste vara skärpt hela tiden. Han har varit uppe sedan tre-tiden i morse så jag förstår honom. Jag är den som bjuder på kaffe i dag. Plockar upp termosen efter att jag varit ut och tittat på maskinens fräs. Den som gör spåren efter oss. Det är en fascinerande maskin, stor och kompetent. Hasse förklarar att den här större maskinen har en spårsläde som han fäller ned och som gör spårprofilen. Den är bättre på att göra spår än den lite mindre med en spårkälke man drar efter.

I bland pistas inte spåren varje dag säger jag och man tänker i bland på varför när man själv tycker att det är dags. Hasse berättar att det i bland inte behövs helt enkelt. Eller när det är för lite snö och så kommer ett par dagar med töväder. Som nu, då sjunker snön mycket. Skulle vi åka ut och köra så är risken stor att vi förstör hela säsongen eftersom snön smälter fortare säger han. Om vi låter den ligga och vara packad när det är töväder så ligger den längre.

Hasse tar en påtår och berättar att det i bland kan upplevas som spåren blir isiga snabbt efter att de varit ute och kört. Det kan bero på att det bildas klumpar säger han. Den yttersta snön är lite tinad och blandas med den kalla snön under. Det fryser lika olika fort. Det blir en grov yta i skejtbädden i stället för en fin yta. Slår vädret om och blir det blir lite kallare så märks det tydligt avslutar han.

Vi ser några skidåkare som tar de allra första skären på den nya bädden framför pistmaskinen. Klockan har börjat närma sig halv elva. Det rör på sig nu säger Hasse och startar upp maskinen igen och påbörjar körningen tillbaka. Det klassiska spåret på vänster sida som vi dragit upp slätas ut av pistmaskinens band och ett nytt fint spår på höger sida syns bakom oss. Hasse tittar på det spår han dragit på vägen dit och tycker att det ser lite konstigt ut. Inte så fast som han tänkt sig. Han justerar lite på displayen och jag anar att han ändrar tryck. Han tittar bakåt och säger att det blir bra.

När vi når motluten och kurvorna innan den långa rakan under elledningen sätter Hasse på varselljus och varningsljud. Han berättar att det är för att varna skidåkare för att han kommer med maskinen. Jag gör det när det är brant uppför eller utför och skymda kurvor där jag möta någon.

Vad ska man tänka på som skidåkare om man får möte med en pistmaskin frågar jag.

Kliva ur spåret svarar Hasse och skrattar. Gärna en meter ut från spåret eftersom maskinen är bred, stor, tung och hård. En sån vill man inte ha på sig säger han allvarligt. Det är lite otäckt i bland. Framförallt om man möter skidåkare med hörlurar, det är inte säkert att de hör att jag kommer. Det är läskigt när vi drar spår med dubbelriktning, för då möter man de som skidar nedför när man själv ska pista uppför. Kommer någon i fullfart och inte uppmärksammar att man är där kan det gå illa. Vi kan inte väja ut i skogen, eller vi hinner inte det. I värsta fall får vi styra undan bladet om det kommer någon. Spår som har en åkriktning är bättre, vi pistar i åkriktningen.

Lite längre fram möter vi de första skidåkarna som fint hoppar undan i sidan av spåret och Hasse hejar glatt. Han får några leenden tillbaka och en kille höjer sina händer i en tacksam hälsning. Jag anar att spåret han åkt innan varit isig och jobbigt och glädjen över nypistade spår är uppenbar.

Vi börjar närma oss Storhogna igen och Hasse har en mindre än en mil kvar att köra. Jag ska snart hoppa av men passar på att fråga honom om vad som krävs för att bli pistmaskinförare.

Hasse svarar ganska snabbt på den frågan. Intresse säger han. Att man visar att man vill köra. Man behöver bara ett b-körkort. Först tar man kontakt med till exempel SLAO (Sveriges liftanläggningars organisation). På hemsidan kan man söka efter kurser man kan gå. På grundutbildningen får man lära sig vad som gäller teoretiskt, lagar och sådant säger han. Viss körning ingår men det är mest för att känna på maskinerna. Sedan får man sitt utbildningsbevis.

Hasse hade själv tur. Efter utbildningen han gick i Idre förra vintern hade han kontakter att nyttja. Ringde och frågade om han fick komma och provköra. Det fick han och på så sätt blev han intressant för den här säsongen som kom.

Krävs det inte många timmars körning innan man får börja jobba frågar jag? Jo på sätt och vis säger Hasse, efter 200 timmar kan man ansöka om förarbevis. Det ska skrivas under av arbetsgivare och då är det lättare att få jobb. Men innan dess är det lite som att övningsköra säger han och det kan nästan betraktas som provanställning i början. Men timmarna är lätta att samla i hop.

Jag tänker på att man måste ha lite is i magen och behålla lugnet om man kör ensam. För tänk om det händer något med maskinen en tidig morgon på Storhogna innan resten av skidbackarnas personal har börjat. Jag tänker också att man måste vara duktig på att meka för att klara jobbet. Behöver man inte kunna meka frågar jag.

Nej det måste man inte svarar han efter en stund. Men det underlättar om man kan lite. Resten lär man sig. Står man ensam på fjället på natten eller tidig morgon är det bra med lite kunskaper kring hur man lagar slang eller gör enklare reparationer.

När vi når Storhognas skidsystem är liftarna i gång och det rör sig i backarna. Ännu en skiddag har börjat och backarna som Hasse pistat under morgonen börjar redan bli uppkörda. Vi passerar ett par liftar när han drar den lilla bit av anslutningsspår som går mot hotellet och ned mot husvagnsparkeringen. Hasse rundar ett hus lika fint som jag svänger med bilen och jag kan inte låta bli att bli fascinerad. Över hur smidigt det är att ta sig fram med en sådan stor maskin.

Vi stannar till vid spårcentralen nere vid husvagnsparkeringen och jag ställer en sista fråga.

Det roligaste med att köra pistmaskin? Hasse funderar en lång stund. Vad är roligast egentligen säger han. Det är nog bara grejen att få köra en stor maskin. Du vet, det där klassiska med pojkar och stora maskiner. Och så är det häftigt att jag kan börja hantera den. Att jag kan göra ett bra jobb och ha kontroll på något sätt. Att känna att man gör ett bra jobb – det här häftigt säger han.

Jag hoppar ur och vinkar hejdå och ser hur han åker upp de sista kilometrarna till toppen. Sedan ska han bara nedför pisten och till garaget. De senaste dagarnas töväder har tagit hårt på byspåret i Klövsjö så det hoppar han över tills det frusit till igen. Han berättade att han skulle ta en kaffe med en kollega innan arbetsdagens slut.

Jag tänker igen på hur modig han är. Hur häftigt det är att följa sina drömmar och göra något som man velat så länge.Tänker också på hur otroligt mycket jobb det ligger bakom en fint spår eller en perfekt pist. Saker som jag i bland tar för givet. De är vinterns snöhjältar som när vi andra sover ser till att vi kan åka skidor, både utför och på längden.

9

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: