Hösten har kommit till Storhogna

Det är färgerna och kylan som jag längtar allra mest efter tror jag. När allt det gröna övergår till en palett av färger. Kanske är färgerna allra finast på fjället? Den där otroligt variationsrika paletten som fjället bjuder på. Ljungen och blåbärsriset som blir allt rödare mot fjällets gråa stenar. Eller fjällbjörkens gula, gröna och orangea löv och de kraftigt röda rönnbären. Färger som är lite mattare i skogslandskapet och som kommer lite senare.

Lika mycket som värmen och ljuset är efterlängtat på våren är mörkret, kylan och färgerna efterlängtade på hösten. Framförallt har jag längtat efter kylan. När plusgraderna är få och nätterna kalla. När solen värmer litegrann men jag får plocka fram underställ, vantar och mössa för att hålla mig varm. Det är friskt och inte fuktigt varmt eller tryckande. Bara lätt att andas och luften känns hög. Lite senare i höst doftar luften snö. Eller det kan hända redan i morgon, man vet aldrig när den första snön kommer.

Den tiden har kommit till Storhogna nu. Vackerhösten är här. Det syntes tydligt när vi passerade Klövsjö och åkte upp mot Torrvallen. Ju högre upp desto starkare färger och på vår stugtomt och uppe på Storhognaplatån brann det i dag. Av alla de där färgerna som jag längtat efter.

Det räcker nästan bara med en kraftig vind för att vackerhösten ska vara över. Den här korta och intensiva perioden som bara är någon vecka. Kanske redan över till nästa helg. Då fjällbjörkarna står nakna med några få löv och väntar på snön. Sedan övergår landskapet till en brun nyans och fåglarna blir allt tystare. Det är som om naturen lägger sig ned och väntar på vintern. Gör sig redo för snön. Den stunden är vacker den med. Framförallt om topparna har fått ett tunt lager med pudersnö.

Och det just nu, nu när vackerhösten är här som jag vill vara utomhus så mycket det går. Ta tillvara på ljuset och luften. Jag vill springa, vandra och cykla. Sitta mot en sten och dricka kaffe och bara njuta, Bara titta.

I år var jag rädd att missa det här. Bara kunna följa årstidsväxlingen från stugbron eftersom jag inte kan gå så långt. Än mindre vandra, springa eller cykla. Men jag fick en fin dag att spara på i dag trots allt.

Vi hade packat med triangaköket, kokkaffe, lite frukt och kameran. Tagit bilen upp till högfjällhotellet Jag linkade sakta upp längs hotellslingan och bestämde mig för att chansa och prova att gå en liten bit upp från leden. Bara så pass att jag kom i från strömmen av vandrare och en liten bit upp på Lill Gråhogna. Jag nöjde mig att sitta mot en sten bara några hundra meter från bilen. För det kändes ändå som jag satt långt ut i ingenstans.

Hasse kokade starkt kaffe och jag fotade från min plats vid stenen. Gick försiktigt några steg upp för att byta vinkel. Såg vandrare komma ned från leden från Samevistet. En efter en. Såg hur regnmolnen hängde över Torrvallen. Kände vinden som slet tag i mössan i bland och solen som värmde lite när den kom fram ur molnen. Tänkte att det är allra finast när det är lite gråväder. Allt blir lite starkare då. Tänkte också att det kändes så fin att kunna sitta där i underställ under byxorna och kängorna på. Nästan som om jag vandrat en bit. Tänkte att jag nästan blir knäpp och arg av att bara vara inne. Och att jag så klart skulle få ont till natten av min lite för ambitiösa promenad utan kryckor.

Men det var värt det. För vackerhösten kan som sagt vara över till helgen.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: