• Home
  • /
  • Vardagligt
  • /
  • Jamen det är inte alltid så jäkla bra, inte ens suptallen

Jamen det är inte alltid så jäkla bra, inte ens suptallen

Är det den där fotbollen som ställt till det? Fotboll tänker jag och vänder mig om när jag sitter ute på innergården och väntar på att bilen ska komma hem och i ett svagt ögonblick trott att jag skulle kunna köra och köpa godis och mjöl. Försöker dingla med benen men har skitont. Herren, en granne jag stött på i tvättstugan någon gång skakar lite på huvudet.

-Nä det är en gammal slalomskada för 15 år sedan svarar jag. Jag har opererat korsbandet. Fått ett nytt. Han skakar på huvudet igen och säger med en sån där röst som avslöjar att man minsann får skylla sig själv om man gör sig illa och får skylla sig själv om man kommer att saker ska opereras
Jag har åkt slalom men aldrig har ett korsband gått av. Min fru, hon opererade ett nytt knä. Nu har hon ingen känsel under foten. Och du, korsbandsoperationer, de blir aldrig bra de inte.

-Nähä säger jag åt hans ryggtavla som redan är utom hörhåll. Det var liksom inte det jag behövde höra då. Jag var skitarg, hungrig efter att inte fått i mig mer än väldigt lite i små portioner sedan operationen, mått konstant illa från det att jag vaknat upp efter narkosen och insett att det var bättre att ha lite ont i knät än att äta så starka värktabletter. Dessutom hade dagens utflykt gått och åt helvete bortsett från att fikat på Fjällkonditoriet var gott.

Vi skulle fika i Oviken, stanna vid Suptallen vid Kårgärde. Jag ville få lite frisk luft. Det blev inga bra bilder av den där suptallen. I stället sköt jag bara av en bild uppifrån.Ingen längre stunds frisk luft mer än den tid det tog att linka sig fram. Bara smärta i knät och illamående.

Jag kom hem med en stor stress över att det inte är så rörligt i knät som det ska vara inför besöket hos sjukgymnasten på måndag. Fast jag egentligen har inte har en aning om hur rörligt det ska vara. Men att det känns som det aldrig kommer bli bra. Jag hade också fått höra nån dag innan att det är viktigt att träna annars kanske det låser sig i knät igen. Sådana där saker man inte ska lyssna till om det inte kommer från läkaren själv men som man ändå lyssnar på.

Jag var så arg över att jag inte kommer någonstans utan hjälp. Inte ens på affären. Ledsen över saker som blev så konstiga under sommaren som gick. Samtidigt glad över ett par bullar och Sandras besök dagen innan.

Så alla känslor på en och samma gång och en granne som jag lätt kunnat petat lite får hårt med kryckan om jag inte haft några spärrar i kroppen. Det kanske är helt okej att bryta i hop i bland. Vara ledsen och arg och rädd att det inte ska bli bra. Vara ledsen över att tappa kontakten med personer som betytt mycket och känna en stor ångest över att inte hitta ett nytt jobb som jag så gärna vill. För om man bryter i hop måste man resa sig. Och grannar har egentligen ingen aning om hur knän läker.

Och bil kommer jag kunna köra så småningom och suptallen får fungera i svart-vitt och en dag fotad i bättre ljus. Och lite gladare inlägg här vad det lider.

7

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

6 Comments

  • Lennart

    september 1, 2019 at 10:40

    Jag uppskattar jättemycket att du skriver som det är – upp och ner. Hoppas du snart ser framsteg med knät och skriver glada äkta inlägg men det är bra att du inte fejkar.

    Svara
  • Helena

    september 1, 2019 at 10:49

    Åh, jag känner verkligen med dig! Unna dig att vara sur och ledsen över det här nu. Snart vänder det! Snart ökar rörligheten och smärtan minskar! Snart kör du bil! Snart går du utan kryckor! Och snart cyklar du!
    Kram!💕
    Och förresten… Fäll ut halkskyddet på kryckan och peta granngubben i rumpan med nästa gång han går förbi…🤬😜😘

    Svara
  • Lena Indahl Jonsson

    september 1, 2019 at 13:35

    Men lilla raring hade jag tänkt säga, men det gör jag förstås inte! Klart som fan att livet suger, att du är hyperstressad och down deluxe nu. Du lever och andas cykel och frihet i skog och mark. Att då inte kunna göra det som man älskar som mest, inte ens köpa godis bara sådär. På det så lägger vi alla mer eller mindre ”välvilliga” kommentarer och den där ”obligatoriska” googlingen. Tjing vad positivt och grisenkelt det här blir, eller typ inte. Du måste ju förstå Helena, att du ska ju inte på OS! Du ska ju bara göra det som gör livet värt att leva. Och nästa sommar ska vi cykla! Antar att denna kommentar blev sarkastisk, men den är helt ärlig och med en stor glimt i ögat.
    Kram på dig Helena, det var just DU som inspirerade och lärde mig cykla!

    Svara
  • Jenny B

    september 1, 2019 at 19:44

    Tacka fasen för att du är arg, ledsen och rädd just nu när du har ont och mår illa. Jag hoppas verkligen att det känns bättre efter besöket hos sjukgymnasten! Och jag tror att det är mycket bättre att bryta ihop än att bara trycka undan känslorna och låta spänningarna sätta sig i kroppen istället! Stor kram!

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: