Var är du offline?

Den här veckan handlar veckans tema i bloggar om hälsa om vår ständiga uppkoppling och om vi är nedkopplade nångång och i så fall vart. Kanske handlar det också om var vi finner ro, hämtar kraft och bara kan andas ut.

Det här är ett intressant ämne och i allra högsta grad aktuellt. För i en tid och tillvaro som innebär ständig uppkoppling, tillgänglighet nästan alla dygnet timmar och kanske krav att prestera och leverera kan det bli svårare att koppla av och koppla bort. Bort från kraven på att alltid kunna nås, kraven på att leverera och hålla sig uppdaterad. Informationen är oftast snabb och kort. Jobbets arbetstider och fysiska gränser flyttas och flyter in allt mer i privatlivet och i många gånger även i hemmet. Jag tror att det mer viktigt än någonsin att kunna koppla bort i bland, inte jämt men att kunna hitta stunder och kanske platser där inget stör.

Ser jag till mig själv och mina vanor är det i bland skrämmande mycket tid som läggs på att vara uppkopplad på olika sätt. En jobbmobil som alltid är på, en privat telefon som alltid följer med och aldrig stängs av. Mycket tid läggs till att scrolla igenom sociala medier, att blogga och att sköta andra vardagliga och viktiga saker via telefon och dator. Att hålla mig uppkopplad, vara aktiv i sociala medier och liknande är för mig ett aktivt val och att i mångt och mycket lägga ned ganska mycket tid på det. Men det är också lätt att det blir slentrian att kolla av Facebook, att scrolla igenom Instagram, att ha lite koll på nyheter och läsa andras bloggar. Tiden rinner i väg snabbt utan att jag hinner reflektera i bland och kanske mycket av min värdefulla tid gick åt till ingenting.

Jag säger inte att jag inte ska vara uppkopplad eller att jag förbjuder min dotter att vara det. Som tiden ser ut nu är det så vi interagerar, skapar kontakter och sköter skola och jobb och i många fall  också våra intressen. Det är för en del en stor del av samhället, sättet att leva och umgås. Tiderna förändras och det går inte alltid att jämföra med hur det var förr. Det krävs lite mer medvetenhet om hur ens vanor är och om det går att begränsa sig lite.

Om jag återgår till rubriken om var jag är offline och försöker att minska tiden till att vara uppkopplad. Dels har jag infört mobilförbud  i sovrummet. I stället för att scrolla igenom sociala medier, googla på något för stunden viktigt eller läsa bloggar låter jag hjärnan vila. Jag läser en bok eller försöker att somna. Även om jag nyss har infört det här märker jag skillnad. Hjärnan går lite mindre på högvarv. Vi har inte heller våra mobiler runt middagen, det är en tid för samtal. Jag tar inte heller med mig min telefon på raster när jag är på jobbet. Det är tid utan något annat än just rast och umgänge med mina kollegor.

När jag tränar har jag telefonen med mig. I främsta syfte för att kunna ringa om något händer mig och så fotar jag. Men jag har inte notisfunktionen till min klocka påkopplad, den som annars kan visa om någon ringer eller något händer i sociala medier. Visst händer det i bland att jag gör en statusuppdatering under ett pass men inte särskilt ofta. Jag har fokus på träningen och fokus på upplevelsen. Den är alltid på ljudlös så jag hör inte om någon söker mig eller om det kommer mejl. Tävlar jag följer aldrig telefonen med.

Det som kanske ger mig mest och som verkligen för mig är att vara offline är den frihet jag upplever i fjällen eller i skogen. För mig har just det här, och kanske allra mest att få komma upp på en topp, en lugnande effekt. Friheten i att stå högst upp och blicka ut. Att få lägga en sten som bevis att man varit där. Så som min dotter ville göra när hon var mindre. Där är jag liten i det stora och så långt bort från alla måsten, krav och ständig uppkoppling.

Jag är inte riktigt vän med ordet mindfulness men i det här sammanhanget kanske det är just det som är mindfulness i mitt fall. Det som stressar av, ökar närvaron och ger perspektiv på tillvaron. Kanske är det min då nioåriga systerdotters ord under en fjällvandring som vi gjorde som sammanfattar känslan av att inget är omöjligt och finns kvar inom mig.

Det är känslan att kunna ta på molnen. Det kanske går om man räcker upp handen.

Vi provade och låtsate att vi kunde det då. Jag gör det i dag, varje gång jag är så där liten i det stora utan något som stör eller tar bort min uppmärksamhet från nuet. Provar att ta på molnen. 

Var och när hittar du ditt sätt att ladda om, koppla ned och vara helt offline?